Det är intressant att se en konsert där personerna på scenen är så tveklöst osexiga. Det är en utmaning. Man får ingenting gratis om man vill romantisera musiken, man måste tänka bort och se igenom för att inte få en förfulad upplevelse. Jag började undra om jazz blev så stort i Europa (sedan början av 60-talet har det ju varit större här än i USA) för att den vita publiken i Paris eller Amsterdam tyckte att det var exotiskt med negrer, och att musiken i sig var sekundär. Alltså det var givetvis så i USA också i jazzens barndom, men det måste ha varit ännu mer så i Europa, de måste blivit helt jävla galna när de såg Miles Davis och hur cool han var. Exotism, rasism. Fy fan. Kommer att tänka på Pär Lagerkvists "Bödeln".
Men igår kväll fanns det givetvis inget att exotisera och romantisera. Här var det vita, halvfeta och mer eller mindre skalliga gubbs som spelade, och i och för sig är dessa människor inte helt ointressanta och bleka. Hur ser livet ut för en 60-årig man som fortfarande tycker att den jazz är det viktigaste som finns? Som kanske har fru och kanske har vuxna barn, eller aldrig haft nåt av det och är bitter, men som ändå aldrig kan slita sig från det dassiga turnélivet? Som krampaktigt håller fast vid sin ungdoms musik? Eller som hörde jazz först när han var 40 och då fick en ny mening med livet? Det är ändå rätt fascinerande.
De spelade en fin version av "Goodbye pork pie hat" som inleddes med ett vackert bassolo. Även om jag kände till den låttitelns bakgrund sedan länge så var det komiskt när de presenterade den: "Den här låten skrevs till minne av Lester Young som nyss hade dött. Han var känd för att alltid ha på sig en brun hatt som såg ut som en stor skinkpaj. En pork pie hat." Ingen ironi, ingen skrattade, däremot lite små applåder efter ordet "skinkpaj". What?
P.S. Måste säga att jag håller med C om att hela den här guilty pleasure-diskussionen är fånig och att om någonting är ett guilty pleasure så handlar det fan inte om musik. Varken Christer Sjögren, DJ Bobo eller powerballader är ansedda som skamliga i detta nihilistiska decennium. Däremot, som hon påpekade, kan vissa andra grejer klassificeras som guilty pleasures. Här är min topp 5:
1. tidelag (funkar inte ens på Dramaten)
2. pedofili (funkar på Dramaten, annars inte)
3. porr (funkar för seriefiguren Rocky, annars inte)
4. tv-spel (funkar för Stefan Kragh, annars inte)
5. Marguerite Duras-rasism (vanligt, men funkar inte).
Är tevespel ett "guilty pleasure"? Jävlar skit.
Kan inte smink vara ett då också?
Klämma pojkvännens finnar, det måste väl vara ett? Jävla skitgrej att göra.
Jag ÄLSKAR tevespel. Mmmmm. Stefan Kragh är världens turkille.
Jag hatar förresten jazz. Usch.