Hiphop

Asme
”Tusen flows 2”
(BL)
Betyg: 3

Jireel 
”Moty”
(Asylum/Warner)
Betyg: 3

Jacco 
”Allt jag har”
(Redline)
Betyg: 3

Asme, som blev känd som den ena halvan av duon Aden x Asme, förkroppsligar dagens svenska hiphop. Han samarbetar med producenter som Elai, Nesz och Straynané, han är produktiv och independent, och världen som han målar upp i sina låtar är fylld av skjutvapen, drogförsäljning, känslokyla och en närmast hånfull distans till tjejer. Men allt är en lek, en show som bygger på mörk underhållning, och inte minst en kommersiell produkt (även de få ögonblicken av sprickor i fasaden, där rå ångest blottas, känns noggrant utplacerade). 

Asmes skicklighet i att variera flows imponerar, och som ett sorts en-hand-på-ryggen-skryt väljer han att inte ta med en enda gästartist på detta välgjorda album. Han lyckas utan problem hålla kvar lyssnarens uppmärksamhet ändå. Asme tar sin konst till en ny nivå när han i ”Lackin” inleder en vers med raden ”Jag behöver inte ens rimma och jag svär det låter bra”, varpå han i några fascinerande takter demonstrerar just detta. Men de eviga gitarrslingorna går mig på nerverna, och det nonchalanta mörkret tilltalar mig inte.

Jireel är yngre än Asme men känns ändå som tillhörande en äldre generation. Det går så snabbt i den svenska hiphopens utveckling, och Jireel debuterade 2015 i ett klimat som skiljer sig från dagens. Han inspirerades av amerikansk trap, han ville bli en svensk Drake och han lyckades. Jireel gör låtar om kärlek och relationer, och om hur trevligt det är att vara framgångsrik. Han har en fin melodikänsla och förtjänar sin status som popstjärna. Liksom Drake är han mån om att ständigt uppdatera sitt sound för att inte riskera att framstå som en föredetting. Men det är just denna ängslighet som gör att Jireels musik, hur snygg och välproducerad den än är, framstår som något plastig och ansträngd. Exempelvis när han hoppar på trenden med housedunkande Marseille-beats. Samtidigt finns det en genuin kärna i Jireel som låtskrivare. Att han konsekvent vägrar att rappa om kriminalitet, hur populärt det än är, visar att han är en artist som inte vill göra något som han inte kan stå för. Det är sympatiskt.

När det gäller att vara sympatisk finns det dock få svenska hiphopartister som slår Jacco. 35-åringen från Gottsunda soloalbumdebuterar nu, men har redan en plats i den svenska hiphophistorien som en del av Labyrint som gjorde ett avtryck i början av 2010-talet. Den gruppens stjärna var rapparen Aki; den reggaeälskande Jacco med sin stora sångröst var för Labyrint vad Aleks var för Highwon. Nu har han gjort ett helt album tillsammans med en annan veteran, producenten Masse som var det tidiga 2000-talets vassaste beatsmed. 

Idag låter Masses musik trygg, varm och lite trög. Men den passar Jaccos passionerade ärliga texter, fyllda av förtvivlan över unga människor som väljer kriminalitet och nihilism framför ett mer ansvarsfyllt liv. Det blir aldrig präktigt, för Jacco är så sårbar, aldrig självgod. Däremot är han inte direkt någon hitmakare. ”Allt jag har” är kanske inte en skiva som får en att vilja dansa. Men jag är glad att den finns.

Bästa spår: ”Pengar bänga” med Asme, ”Vem e Bianca” med Jireel, ”Kommer du ihåg” med Jacco

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2022-05-06)