Vesna Prekopic är upprörd över vad hon uppfattar som naivitet hos kulturjournalister när det gäller kopplingar mellan musik och kriminalitet. Som ett exempel tar hon i sin kommentar (DN 26/10) upp min runa över den mördade rapparen Einár.
Prekopic noterar att jag skrev att Einár ”hade en framtoning som var ambivalent och som skapade en spänning”. Jag står fast vid de orden. Diskrepansen mellan Einárs gulliga pojkutseende och det våldsamma innehållet i hans texter skapade en kuslig laddning. Men Prekopic misstolkar mig när hon reducerar min analys av artisten till ”spännande stökighet”. Det spännande med Einár var inte hans stökighet, utan just ambivalensen, hans många bottnar.
Prekopic tar upp svårigheterna med att skilja på konstverk och konstnär: ”Att strikt separera liv och verk är att använda gamla impulser och principer, som inte längre går att försvara”. Björn Wiman var inne på samma sak i sin krönika häromdagen (24/10): ”Den klassiska uppdelningen mellan verk och person, mellan kulturens uttryck och dess upphovsperson, blir allt svårare att upprätthålla.”
Men faktum är att nästan ingen skiljer på verk och person. Unga svenska artister som rappar om kriminalitet gör det inte. Deras unga lyssnare gör det inte. Upprörda ledarskribenter gör det inte. Opinionskänsliga politiker gör det inte. Arga tyckare på Twitter inte heller. Och al-Qaida gjorde det inte när de satte ett pris på Lars Vilks huvud. Ett hatat konstverk leder ofta till att upphovspersonen hatas, och vice versa.
Vilka försvarar då konsten, alltså värderar den som konst? Vilka ska i behandlingen av ett konstnärskap i första hand fokusera på verket och i andra hand på (i och för sig intressanta) yttre faktorer? Vilka ska belysa det estetiska uttrycket hos en kulturutövare, även när det stormar som mest runt honom eller henne? Jo, kulturjournalister och kritiker. Och denna vår uppgift är inte oviktig. För ett samhälle behöver inte bara trygghet och nolltolerans mot dödligt våld. Ett samhälle behöver också fri konst. Att tumma på den värderingen är att ta in på en mörk väg.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2021-10-26)
Prekopic noterar att jag skrev att Einár ”hade en framtoning som var ambivalent och som skapade en spänning”. Jag står fast vid de orden. Diskrepansen mellan Einárs gulliga pojkutseende och det våldsamma innehållet i hans texter skapade en kuslig laddning. Men Prekopic misstolkar mig när hon reducerar min analys av artisten till ”spännande stökighet”. Det spännande med Einár var inte hans stökighet, utan just ambivalensen, hans många bottnar.
Prekopic tar upp svårigheterna med att skilja på konstverk och konstnär: ”Att strikt separera liv och verk är att använda gamla impulser och principer, som inte längre går att försvara”. Björn Wiman var inne på samma sak i sin krönika häromdagen (24/10): ”Den klassiska uppdelningen mellan verk och person, mellan kulturens uttryck och dess upphovsperson, blir allt svårare att upprätthålla.”
Men faktum är att nästan ingen skiljer på verk och person. Unga svenska artister som rappar om kriminalitet gör det inte. Deras unga lyssnare gör det inte. Upprörda ledarskribenter gör det inte. Opinionskänsliga politiker gör det inte. Arga tyckare på Twitter inte heller. Och al-Qaida gjorde det inte när de satte ett pris på Lars Vilks huvud. Ett hatat konstverk leder ofta till att upphovspersonen hatas, och vice versa.
Vilka försvarar då konsten, alltså värderar den som konst? Vilka ska i behandlingen av ett konstnärskap i första hand fokusera på verket och i andra hand på (i och för sig intressanta) yttre faktorer? Vilka ska belysa det estetiska uttrycket hos en kulturutövare, även när det stormar som mest runt honom eller henne? Jo, kulturjournalister och kritiker. Och denna vår uppgift är inte oviktig. För ett samhälle behöver inte bara trygghet och nolltolerans mot dödligt våld. Ett samhälle behöver också fri konst. Att tumma på den värderingen är att ta in på en mörk väg.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2021-10-26)