Pop
Robyn
”Honey”
(Konichiwa/Universal)
Betyg: 4

Hur många artister som slår igenom som tonåringar befinner sig på topp kreativt när de är 39 år gamla? Robyn är unik.

Hennes estetik har formats av hennes underläge, att hon alltid har haft något att bevisa. ”Robyn is here” (1995) handlade om att visa att hon som vit svensk tjej kunde tävla med det som Monica och Brandy gjorde i USA. ”My truth” (1999) handlade om att visa att hon inte var en skivbolagsmarionett utan kunde skriva djupt personliga låtar om saker som abort. ”Don’t stop the music” (2002) må vara Robyns minst kompromisslösa skiva, men den handlade också om att bevisa något, nämligen att hon kunde förändra sitt uttryck och göra musik som var mer radiopop än urban soul.

Efter två halvfloppande album och efter att skivbolaget vägrat att ge ut The Knife-samarbetet ”Who’s that girl” rev Robyn sitt skivkontrakt för att starta eget. Hennes karriär kunde ha slutat där. Istället tog hon en enorm revansch med albumet ”Robyn” (2005), den mästerliga singeln ”Be mine!” och ett helt nytt sound som inkorporerade Kate Bush, Prince och moderna beats. Hon red vidare på samma triumfvåg när hon fick en listetta i England med Kleerup-samarbetet ”With every heartbeat” två år senare. 

Man hade kunnat tro att Robyn skulle slappna av efter det. Men på något sätt var det som att hon fortfarande kämpade i underläge, åtminstone ur hennes eget perspektiv. Hur ska man annars förklara den enorma urladdningen som skedde 2010, då hon släppte albumtrippeln ”Body talk” med singlar som erövrade hela världen? Hon lekte med bilden av en kvinnlig robot, en superhjälte från framtiden, och det var så hon framstod. Hennes blandning av kaxig attityd, modern radiovänlig danspop och känslomässigt allvarligt låtskrivande blev enormt stilbildande – man kan nästan prata om en ny subgenre, med arvtagare som Lorde, Charli XCX och Tove Lo.

Att vänta i åtta långa år med att släppa ett nytt album hade kanske kunnat skapa ett nytt underläge för Robyn, en ny anledning för henne att känna att hon har något att bevisa. Men det fina och överraskande med ”Honey” är att det är hennes första skiva som inte alls drivs av revanschbränsle. Hon lämnar helt sitt framgångsrika och inflytelserika sound, men hon spänner inte musklerna och tar i från tårna för att uppfinna en ny samtidspop. Hon överger tvärsäkra refränger till förmån för sökande sensuella grooves. Det är moget, modigt och imponerande.

”Honey” är ett album färgat av sex års psykoanalys, sorg efter en väns död, ett långt kärleksförhållandes krasch och återuppbyggnad, samt väldigt mycket dansande till klubbmusik från alla tider. För första gången i sin karriär unnar sig Robyn att låta bli att bry sig om modernitet (även om Kindness och Sampha, som hon samarbetar med på en låt, är hyfsat hippa namn). Hon går på känsla, låter musiken gräva fram ett groove, och sjunger säkrare och snyggare än någonsin. Hennes låtar är inte längre bländande laserstrålar utan varma pulserande tempel. Disco för hjärtat snarare än för dansgolven.

Allt är inte lyckat (”Beach 2K20” är ljudet av att somna från en fest) men oftast är skivan både emotionellt rik och hypnotiskt svängig. Musiken har en ingrediens som Robyn inte har använt sedan debutalbumet: den låter sexig. Kanske kommer skivan inte att bli en lika stor succé eller influera lika många artister som hennes tidigare alster, men det spelar ingen roll, Robyn har inget att bevisa längre. Och det känns som att hon äntligen förstår det själv. Hon är fri nu.

Bästa spår: ”Baby forgive me”, ”Ever again”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-10-25)