Festival O/Modernt
Verk av Domenico Pellegrini, Henry Purcell, Gaspar Sanz, Juan Arañes, Johann Sebastian Bach och Johannes Brahms.
O/Modernt Chamber Orchestra med Blåsarsymfonikerna.
Solister: Luciana Mancini, mezzosopran, Priya Mitchell, violin.
Dirigent: Hugo Ticciati.
Scen: Confidencen, Stockholm.
Betyg: 4.
O/Modernt är en lika ambitiös som lekfull musikfestival. Med barocktonsättaren Henry Purcell som huvudperson för årets festival väljer de inte den enkla vägen, att ge konserter med Purcells musik och andra verk från hans tid, utan istället konserter som presenterar olika perspektiv på det som Purcell skapade.
”Den spanska sexualiteten i förvandling: chaconnen” är rubriken på just denna konsert. Vi får följa chaconnens resa från sexuellt utmanande dansmusik vid sekelskiftet 1600, till förbjuden och listigt insmugen i mer allvarsam instrumentalmusik, till dess konstnärliga klimax i Bachs berömda chaconne för soloviolin från 1720 och slutligen hur chaconnen ekade i senromantisk symfonisk musik.
Vad som hade kunnat bli en torrt docerande redogörelse blir tack vare den uppsluppna stämningen och experimentlystna energin en högst stimulerande konsert. Framförallt under dess första halva, där en åtta musiker stor ensemble varvar livsbejakande rytmiska chaconner av spanska tonsättare med Purcells stiliga stycken och där mezzosopranen Luciana Mancini sjunger ljuvligt och strålar av glädje. Mot slutet skapar hon en nästan karnevalisk stämning och får publiken att klappa i tretakt.
Bachs chaconne framförs av violinisten Priya Mitchell, men här sker något verkligt spännande: hon får sällskap av klarinettisten Reto Bieri. Detta monumentala solostycke, en spiralformat ångestvrål från en tonsättare som komponerade det när hans fru nyss hade dött, är det mest förhäxande och hjärtskärande avsnittet av Bachs musik för soloviolin. En mer ensam musik är svår att föreställa sig. Men i arrangemanget för violin och klarinett får den ensamma rösten en motpol. Den mjuka klarinettstämman spelar långa lugna toner som inte helar smärtan men håller tillbaka dess intensitet. Monologen blir inte en dialog, men den får en lyssnande skugga. Detta är i linje med hela konserten: en argumentation för det mellanmänskliga, det kommunikativa, det fysiska.
Efter paus framförs Brahms fjärde symfoni, vars final är inspirerad av chaconnen. Med ett hav av stråkar och gästande blåsorkester får den lilla 1700-talsteatern en akustisk utmaning. Det låter lite klumpigt och fyrkantigt, ingen glänsande orkesterkulör direkt – Hugo Ticciati gör en hedervärd men inte helt klockren insats som Brahmsdirigent. Men symfonins intellektuella användning av chaconnen är en intressant illustration av hur sexualiteten tyglades och sublimerades i 1800-talets borgerliga och finkulturella miljöer. Intressant som i sorglig.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2018-06-20)