Sveriges Radios Symfoniorkester.
Verk av Britta Byström, Edvard Grieg och Robert Schumann.
Solist: Víkingur Ólafsson, piano.
Dirigent: Pablo Heras-Casado.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim.
Betyg: 4.

33-årige Víkingur Ólafsson är en underbar pianist. Han har både en fantastisk teknik och en egen röst – när han spelar ett stycke handlar det om en tolkning och inte bara ett framförande. Hans inspelning av Philip Glass ”Opening” från ”Glassworks” som gavs ut tidigare i år får detta hypnotiska stycke att ljuda på ett helt nytt sätt. Han tycks förskjuta volym och emfas mellan höger- och vänsterhanden, en glidande dynamik som framkallar en oväntad skönhet.

Men förtjänar han verkligen epitetet ”Islands Glenn Gould” som New York Times gav honom? Svaret är ja, bevisar han som tidsmanipulerande solist i Edvard Griegs pianokonsert. Denna klassiker från romantiken låter i fel händer svulstig och sentimental, men Ólafsson spelar som om varje ton är laddad. Griegs nationalromantik låter mindre ”ut på tur, aldrig sur” och mer Munch. Den finns en mörk, erotisk glöd i den mäktiga inledningssatsen och att applåder kommer redan efter denna överraskar inte. 

Som extranummer spelar Ólafsson Jean-Philippe Rameaus ”Le rappel des oiseaux” från 1724 och än en gång väcks associationer till Gould – barockens cembalostycken blir tänjbara och personliga pianodrömmar. Alla i lokalen är trollbundna av Ólafsson, inklusive dirigenten Heras-Casado som slår sig ned bredvid violinisterna eftersom han inte vill missa extranumret.

Denne spanske dirigent tycks gilla Robert Schumann, för han har spelat in både pianokonserten och violinkonserten och nu dirigerar han Radiosymfonikerna i Schumanns symfoni nr 3, som Heras-Casado dock inte riktigt lyckas skaka liv i. Symfonier var inte Schumanns starkaste gren och här är hans begränsningar plågsamt uppenbara, framförallt vad gäller melodisk skärpa och dramaturgisk framåtrörelse. Det enda undantaget är den näst sista av de fem satserna, den enda som går i moll och den enda som ekar av Schumanns besök i Kölnerdomen samma år som symfonin skrevs. Blåset låter som en högtidlig orgel, det känns som att man är i en enorm kyrka – briljant.

Britta Byströms ”Segelnde Stadt”, inspirerad av en Paul Klee-målning med samma namn, är tyvärr en besvikelse. Nog har hon en större orkesterpalett än Schumann, men vackra klanger räcker sällan för att skapa ett berörande musikstycke, det är bara ett verktyg. ”Segelnde Stadt” har ett fint inslag: trombonerna som hörs på håll, utanför scenen. De skapar djup och rymd, får musiken att bli mer tredimensionell. Men verket har varken någon emotionell kärna eller någon riktig riktning, och slutar märkligt abrupt, nästan slappt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-28)