Swans
Scen: Slakthuset, Stockholm
Betyg: 4

Ett problem med rock är att genren symboliserar inte bara musik utan även något annat: chock, rebelliskt oväsen, något som gör ungdomar upphetsade av förtjusning och som deras föräldrar skakar på huvudet åt. Det innebär att rocken ständigt måste återuppfinnas, återerövras, för att behålla sin essens. Chuck Berry upphörde vara rock efter några år. Samma sak med The Who. Och så vidare.

När punken kom var det den nya rocken, men efter några år var även punken accepterad och oskadliggjord. Det tyckte inte minst Michael Gira, vars band Swans i början av åttiotalet blev kända för att spela en otroligt brutal och kompromisslös musik. Långa, långsamma låtar med maximal volym, minimala ackordbyten och sång som bestod av ett ilsket mässande snarare än melodier. De återerövrade rocken.

Swans sålde få skivor men blev älskade i undergroundkretsar. När sångerskan och keyboardspelaren Jarboe anslöt, och hon och Gira blev ett kärlekspar, började gruppens uttryck förändras. Musiken blev mer nyanserad och melodiös, men fortsatte vara mörk och motsträvig.

Gira upplöste Swans i slutet av 90-talet för att fokusera på andra projekt, men återförenade gruppen med delvis nya medlemmar 2010 och har sedan dess släppt flera hyllade album. Detta nya Swans är mer muskulöst och ambitiöst än någonsin, med låtar som ibland sträcker sig över en halvtimme. Gira balanserar hela tiden på gränsen mellan innerlig katarsismusik av episka dimensioner och olidligt pretentiös emo-symfonirock.

Swans har inte mycket till övers för nostalgi. På Slakthuset spelar de enbart låtar från den senaste skivan, ”To be kind”, samt några låtar som är så nya att de inte har hunnit spelas in än. På två och en halv timme hinner de med sex låtar. Det är musik som växer fram i slowmotion, där repetition spelar en viktig roll: i den oändliga upprepningen av riff och rytmer tycks Michael Gira vilja skapa ett tillstånd av extas.

Det är mäktigt, men tyvärr en aning för subtilt. Det händer helt enkelt för lite i musiken för att man ska bli riktigt indragen. Och Michael Giras texter är ofta så tunna att det förvånar att han också är en publicerad prosaförfattare. Exempelvis har nya låten ”Black hole man” följande refräng:

I’m a black hole asshole man
I’m a black hole asshole man
I’m a black hole asshole man
I’m a babababababababababababababa

Han använder sin röst som en tungtalande häxmästare, men det är sällan den förhäxar. Kanske för att allt, både sång och musicerande, är så behärskat och välregisserat – med undantag för ett par låtar ger sig Swans aldrig riktigt hän, trots låtarnas längd och den extrema volymen. Men när de väl träffar rätt, när de hittar till det magiska rum som de vill skapa med sin musik, då är konserten fascinerande, och det är svårt att stå emot impulsen att blunda och lugnt headbanga som i trans.

Öppningsakten, den norska ambientartisten Deathprod, är fantastisk. Hans musik är sällan tonal, men han skapar en vidunderlig storm som omsluter lyssnaren. Hans ”Treetop drive part 2” låter som en mistlur från helvetet, som om Deathprod blåser i Karons horn och för iväg oss på den svarta floden Styx. Samtidigt uppstår en märklig regelbunden rytm när han varvar ångestlarmet med explosionsljud vars ljudvågor får ögonfransar att darra. Det är disco för jättar och titaner. Det är rock.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-11-27)