Bara några snabba tankar om Apflickorna. Såg den på bio igår.

GILLADE:

Att den handlar om hur grymma människor kan vara mot varandra när de är i tonåren.

Att man aldrig var riktigt säker på om Cassandra var elak/dominant mot Emma för att hon var (olyckligt) kär i henne, eller om hon låtsades vara kär för att hon var en elak/dominant person.

Den lilla flickan, Sara, hennes sexuella uppvaknande eller vad man ska kalla det, älskar att hon tilläts ha sådana känslor, det är extremt sällsynt (för att inte säga tabu) i filmmanus när det gäller så små barn. Men i verkligheten är ju barn fulla av kärlek och begär i någon form. Clashen mellan Saras verklighetsuppfattning och verkligheten var brutal, trovärdig och väldigt gripande.

Den obehagliga stämningen i scener som: när Cassandra snurrar Emma på badhusets trampolin och gör henne yr, när de två kåta (och potentiellt livsfarliga) killarna anländer med båt till stranden när Emma och Cassandra tysta kollar på i mörkret, eller när pappan smeker/kliar Sara över magen (här blir man varse sin egen fördomsfulla blick!).

Fotot. I alla fall i den där bilden där en häst rider fram på en strand med en mäktig himmel i bakgrunden. Förlåt, sånt funkar alltid på mig. Gillar hästar. Och himlavalv.

GIlLLADE INTE:

Att berättelsen tog skruv, från att vara extremt allmängiltig blev det någon sorts idrottsfilm, typ en boxningsfilm, där tävlingen och vinna-till-varje-pris-mentaliteten stod i fokus. Va? Vad hände där? Det var ju inte alls det som var det viktiga i början, eller under de första två tredjedelarna av filmen. Och då blev det nästan som ett svek mot vad filmen kunde ha varit: en berättelse om hur förvriden och gäckande en vänskap mellan två tonåringar kan vara. Den handlade ju inte alls om vänskap - de var aldrig vänner på riktigt. Detta gjorde att grymheterna blev mindre laddade, betydde mindre.

Att karaktären Emma blev... jag ska inte säga otrovärdig, men mindre vanlig än vad man först trodde. Det finns i princip två typer av intressanta karaktärer i fiktion: de man intresserar sig för för att man identifierar sig med dem (det de går igenom är sånt som alla gått igenom eller skulle kunna ha gått igenom), och de man intresserar sig för för att de är weirda/gåtfulla/tragiska/unika och fascinerande (de känns trovärdiga, även om deras liv är extremt annorlunda jämfört med ens eget). Emma började som en av de förstnämnda och slutade som en av de sistnämnda. Den där kylan? Berodde den på osäkerhet/blyghet eller ärelystnad/VD-autistisk disciplin? Jag tycker personligen att filmen blir sämre om det är det sistnämnda. En berättelse om en ung tjej som är beredd att göra vad som helst för att vinna och lyckas, det känns så... banalt. Gäsp liksom.

Att vissa skådespelare var rätt kassa. Som pappan, eller ridlärarinnan. Dålig regi eller dåliga skådisar? Vem vet. Bästa skådespelarna var Cassandra och Sara, tyckte jag.

Att hela gevärgrejen kändes rätt... meningslös. Men det var väl ett medvetet sätt att bryta mot den klassiska dramaturgiska regeln, att ett gevär som visas i en berättelse måste avfyras någon gång, med mer eller mindre tragiskt resultat. Jaja, kul för dig, regissörrebell. Inte lika kul för publiken. Just saying.

Att filmen fått så FRUKTANSVÄRT mycket hype. Högsta betyg i DN och i SvD, och det var bara grädden på moset. Gud. Får svenska filmer bara vara genialiska eller halvkassa? DN gav ju högsta betyg även till "Man tänker sitt" (nja) och Stefan Jarls senaste dokumentär (mega-nja, även om jag inte sett den - I know my shit). Alltså keep your pants on, det är bara en bra film. Ja, den är svensk. Och ja, det är kvinnor som gjort manus och regi, detta är fett. Och förtjänar att uppmärksammas. Men inte automatiskt leda till att man höjer betyget ett snäpp? Det känns ju bara oseriöst.

Jag är mer intresserad av Aschans nästa film, tror den kan bli bra på riktigt. Den här var - bra, men ändå mycket av en stilövning, som en lång, extremt välproducerad kortfilm. Lika kontrollerad och koncentrerad som voltigen den delvis handlade om. Elegant osv. Men jag tror att nästa film kan bli... mer än så. Om hon öppnar Medusas ask och liksom köttar på mer. Jag tror på Aschan. Och på kvotering i film-Sverige. Hell yeah.

BOTTOM LINE:

Bra film! Ändå. Den klarade Bechdel-testet, bara en sån sak. Den var obehaglig och ovanlig. Men den kunde ha varit ännu mer än så. Den kunde ha varit en "Fucking Åmål" för vår tid. Nu är det "bara" den bästa svenska regissörsdebuten på år och dagar. Jag tror på Ruben Östlunds "Play" som en starkare kandidat till årets bästa svenska film dock. Men jag kan ha fel - även den kan ju vara oproportionerligt hyllad.