Det finns en ny låt med Nas och Damian Marley, ”Strong will continue” som är rätt bra. Eller, den är ju rätt kass, beatet är småtrist och den gapande Marleysonen är direkt jobbig, men Nas är så himla bra – speciellt i den sista versen, där han likt en jazzmusiker från 1930-talet försöker få med så mycket som möjligt innan treminutersgränsen obönhörligen avslutar låten – att man diggar det ändå.

Ständigt denne Nas, alltså. I Andres Lokkos samlingsböcker finns det väldigt mycket skrivet om Morrissey, Bob Dylan, Kevin Rowland och Paul Weller – registret talar sitt tydliga språk. Men alltför lite finns skrivet om Nas. Jag gissar att syndromet är vanligt förekommande i stora fina rockjournalistböcker (dock förtjänar fjolårets utgivning av antologin ”Born to Use Mics: Reading Nas's Illmatic” en eloge). Som en motreaktion satte jag och Malmös bäste DJ, Hasan Ramic, ihop en topp 10 Nas-låtar över en libanesisk lunch. Vi hade två regler: max en låt per skiva, och max två från ”Illmatic” och "Stillmatic". Annars hade man lätt kunnat göra en lista med bara låtar från dessa två album, och det hade ju inte varit så representativt för Nasirs karriär.

Here we go.

10. Black Republican (Ft. Jay - Z)

Hasan: Det är den stora hiphopförsoningen. Från den legendariska I-Declare-War-bilden till låten, där förväntningarna faktiskt infriades. Den är majestätisk, stråkar och allt, och sista gången som Jay-Z rappar sådär inspirerat och sjukt som bara HAN kan göra.

Nicholas: Jag gillar att de samplar soundtracket från Gudfadern del III, den minst klassiska i trilogin. Det är mycket New York-romantik över den här låten: tungt regn, hårt liv, episkt öde. John McCain borde ha använt den i sin valkampanj för att desarmera demokratfästet på östkusten.

9. Hate Me Now (Ft. Puff Daddy)

Hasan: När jag tänker på den här låten, tänker jag mest på videon. Hur fett det var med Hype-Williams-vidvinkel och alla explosioner. Att han lät sig korsfästas i den skvallrar om att Nas är en av de här dudesen som inte drar sig för att trampa ut på tunn is. Kristen symbolik är inget man leker med i hiphopvärlden om man vill lyckas, men det skiter väl Nas i. han är Guds son.

Nicholas: Det var exakt här, i videon som Haso pratar om, som Nas kom ut som den mest hybrisdrabbade rapparen någonsin – han skulle dock snart toppa det, i reklamen för ”Nastradamus”, som sammanfattade utvecklingen mellan hans fyra skivor med fyra ord: ”Boy. Man. King. Prophet.” Det är en ganska kaxig låt. Hade jag varit VD på ett stort bolag hade jag lyssnat på den varje gång ett beslut om att säga upp ett stort antal människor ska fattas. Låtar som genomsyras av den här attityden är en liten subgenre inom hiphop. Kelis sjöng, i en låt som hon gjorde när hon var ihop med Nas: ”You don’t have to love me. You don’t even have to like me. But you will respect me.”

8. Ether

Hasan: Innan lugnet fanns en storm, och de flesta hiphopanalyteker är ganska ense om att Ether är en av de tyngsta, mest välriktade och välformulerade disslåtarna som någonsin har gjorts. Nu när Youtubevideos har tagit över kommer den, tillsammans med "Hit em up" och "The bridge is over" användas av hiphoplärare som exempel på hur rappare utmanade varandra verbalt en gång i tiden.  Varför den är stor: Den förmedlar inte det här budskapet av "jag är bättre än dig, har större kuk och pistol och mer pengar" utan snarare "du borde skämmas, din snorunge som talar så om äldre mer erfarna artister". Något unikt i diss-sammanhang.

Nicholas: En av de bästa disslåtarna någonsin. Jag minns när den kom och vi på ”årets låt”-gruppen på Skunk hade vilda diskussioner om vem som skulle betraktas som stridens vinnare, Nas eller Jay-Z. CM sammanfattade det rätt bra: ”Jay-Z:s låt är skarpare och fyndigare, men Nas vinner på rent, brinnande hat”. Det är en sliten kliché om Nas som faktiskt är sann, att biffen med Jay-Z fick honom att bli en rappare igen. Viljan att skriva textrader som får folk att slå sig på knät och utbrista ”oooh!” i förtjusning. Jay-Z förlorade den viljan efter ”The Blueprint”.

7. What goes around

Hasan: – The chinaman built the railroad, the indians saved the pilgrim, and in return the pilgrim killed them. You call it thanksgiving - I call your holiday hellday - 'cause I'm from poverty, neglected by the welthy, säger Nas i sin bästa protestsång någonsin. Så här nära Tupac har ingen rappare kommit utan att vara Tupac.

Nicholas: Som jag skrev i ett tidigare inlägg, ”What goes around” påminner om en inspirerad Bob Dylan i det att texten bara fortsätter och förtsätter, med en ackumulerad intensitet, en poetisk snöboll som rullar nerför Mont Blanc. Nas piskar in poäng efter poäng, man bara står och gapar.

6. Doo Rags

Hasan: Att Nas' "Lost tapes" är en guldruva är ingen hemlighet, och den innehåller minst två legendariska Nas-låtar. Den andra är "Poppa was a player", men den platsar inte i en top tio. Doo Rags å andra sidan är en av de här Naslåtarna när han bara stannar tiden för att beskriva ett ögonblick från så många vinklar som möjligt, mikro- och makropolitiskt, och hela tiden med personliga reflektioner och känslor. Nas är en av vår tids historeberättare, trots att han sällan berättar historier utan ger oss ögonblicksbilder. Han kanske är mer en ordkonstnär - en målare eller en ordfotograf, och Doo Rags är en av hans finaste bilder.

Nicholas: Här är Nas på ovanligt soft humör. Visst är han lite sentimental när han drömmer sig bort från sitt dyra mansion till en tillvaro då man hängde i betongen och hade på sig doo rags till vardags (ni får gärna uttala det som ”vardägz”), inte bara när man ska fotograferas till Vibe-omslag eller spela in videos. Men det är ändå en soft sentimentalitet, inte gråtmild. Väldigt bra beat också, fin pianoloop.

5. Made you look

Hasan: Kombinationen Nas/Salaam Remi är en av dessa hiphopkombon som gör historia. Den här låten är något slags kulmen på deras samarbete.Allting känns vintage på den här låten. Från funken i beatet till det klassiska östkustgangsta-tugget. Nas sättar sig i den här ni-förstår-mig-inte-era-jävlar-positionen och spottar ur sig filosofi varvat med dödshot, som bara han kan.

Nicholas: Nas verkar vara den enda killen i rapsvängen som gillar Salaam Remi (som en gång i tiden producerade Fugees grymma singel ”Fu-Gee-La”), som liksom L.E.S. får vara med på varenda Nas-skiva trots att deras beats egentligen är alldeles för torra, tungfotade och osexiga. Men det är ändå fint på något sätt. ”Made you look” samplar ”Apache” med The Amazing Bongo Band, defaultlåten när någon vill återskapa block party-magin från 70-talets hiphopscen. Det är något som har Nas velat återskapa rätt ofta under 00-talet.

4. Life's a bitch (Ft. AZ)

Hasan: Att välja ut låtar från "Illmatic" till den här listan har varit sjukt svårt, men Life's a bitch är essensen av "Illmatics" verbala storhet. Här har vi två snorungar som rappar om saker de absolut inte borde begripa på ett sätt som bara fullvuxna poeter eller filosofer kan, och får det att låta sjukt funky.

Nicholas: Egentligen är det ju AZ som äger den här låten. Varenda stavelse i hans text är så perfekt att man förstår att det brukades trycka upp t-shirts som citerade hela denna vers. Men Nas är också väldigt bra – naturligtvis – och pappa Olu Daras jazzgästspel på slutet är ren lyx, något som man verkligen inte brukade skämma bort raplyssnare med 1994 (och inte nu heller egentligen). Efter att ha sett ”Fishtank” kommer jag dock ha svårt att tänka på den här låten utan att få gripande mor-dotter-relationer på näthinnan.

3. The Message

Hasan: Öppningsspåret på uppföljaren till "Illmatic" lovade faktiskt mer än det höll, men taget ur sammanhanget är det en strålande låt. Det är en av dessa sällsynta Trackmastersproduktionerna som faktiskt är bra, och Nas låter minst lika inspirerad som på föregångaren när han spyr ur sig ett harang av abstrakta infinitiv och knyter ihop säcken på sitt egna speciella sätt. Han glider ut och in från en berättelse samtidigt som hans röst bokstavligt talat knullar med melodin. Jag får alltid en känsla av regn mot asfalt när jag hör den här låten.

Nicholas: Det har gått 14 år, men jag har fortfarande inte riktigt förlåtit ”It was written” för att den hade mage att vara en så slick uppföljare till en så hård skiva som ”Illmatic”. Men ”The Message” var skivans alibi – inte för att den inte var slick, utan för att den var slick på ett bra sätt. Nas rappar hur grymt som helst, som om det var den sista låten han någonsin skulle få spela in, som ett glödande testamente, och beatet samplar hifi-affär-klassikern ”The shape of my heart” med Sting. Ändå rätt provocerande och modigt i det betonglandskap som var 1996.

2. Nas Is Like

Hasan: Nas förklarar, över en av DJ Premiers fetaste produktioner varför han är världens mest missförstådda rappare och hur saker och ting egentligen ligger till i världen. Den här låten är bra för den funkar på många plan - hemma, i ipoden på fest etc... Det är en skickligt skriven låt, om det är tack vare Premeer eller Nas, vet jag inte, men jag vet att jag alltid ballar ur när jag hör den.

Nicholas: “Street scriptures for lost souls, in the crossroads”! “I’m like all races combined into one man”! “It's a dirty game, is any man worthy of fame?”! Nas går i 180, hans hjärna exploderar av intryck och associationer, och allt kommer ut och fastnar på papper, allt fångas in av DJ Premiers funkiga fisknät i ett ilsket framförande. Gillar i synnerhet hur Nas så snabbt byter fokus – raderna ” To the corner thugs hustlin’ for cars that cost dough / to the big dogs livin large, takint it light / Pushin’ big toys, gettin’ nice, enjoyin’ your life / is what you make it, suicide, few try to take it / Belt tied around they neck in jail cells naked” skildrar först fattiga hustlers, sedan livsnjutande brats, sedan folk som tar sitt liv i fängelset. Ordet “life” blir både det sista ordet i en mening och det första en annan. Elegant.

1. N.Y. State of mind

Hasan: Seriöst, vad trodde ni? Det här är den bästa hiphoplåten som någonsin har gjorts, klart som fan den ska toppa Sveriges officiella Nas topp tio. Varför? Det finns så mycket att säga om det här albumet och den här låten att jag inte vet vart jag ska börja. Men för att fatta mig kort: "N.Y. State of mind" är hiphoplåtarnas svar på "Taxi driver" fast för ghettot. Vi har en ensam protagonist som kämpar mot sin omgivning på alla sätt han kan, och känslan av paranoia tiofaldigas av den monotona pianoloopen. 16 år och typ en miljard lyssningar senare ryser jag fortfarande när han säger "I never sleep 'cause sleep is the cousin of death. Beyond the walls of intelligence life is defined. I think of crime, when I'm in the New York state of mind".

Nicholas: Det finns så mycket att säga om den här låten. Den definierar hiphop. Den definierar den gyllene eran 1993-1995. Den definierar ”Illmatic”. Men definierar den Nas? Nej, den unge poeten med huvudet fullt med gangsterfilmer och mörka fantasifulla metaforer är en annan artist än den syrlige cyniker som har ett hatkärleksförhållande till showbizkarusellen och som vänder sig till språket som en tröst, inte (för att citera Big Pun) som en älskarinna. Den Nas som gjorde ”Illmatic” finns inte längre, och det är därför denne artist har en så mytisk status, likt kolossen på Rhodos. I hans skugga har många rappare vandrat, Nas själv – den senare, dödliga Nas – inte minst. Det är okej med mig, det får gärna vara så. ”Illmatic” finns ju kvar, och man kommer lyssna på den om hundra år, precis som folk fortfarande lyssnar på Elvis Presleys Sun-inspelningar. Mellan materialism och ödesmättad poesi svävar ”N.Y. State of mind” och kraschlandar i Travis Bickles taxibil. Vilket vackert fall.