Jag var och såg San Fransisco-bandet Girls i lördags. Det är lustigt - jag går aldrig till Debaser, nu var jag där två kvällar i rad. Men det var fett värt det. Det var en fantastisk konsert. Jag ska förklara varför.

Popmusik handlar om mer än musik. Det är dess styrka och svaghet. Det gör i alla fall att det kan vara lite svårt att bedöma om en viss artist eller skiva eller konsert är bra eller inte - för man kan känna en massa kärlek, eller en massa hat, på grund av saker som inte har att göra med själva musiken. Man kan digga Nelly Furtado för att hon är glad, man kan digga Cat Power för att hon är snygg, man kan digga David Bowie för att han var kreativ med sina frisyrer på 70-talet, man kan digga Bruce Springsteen för att man suktar efter att ta körkort, man kan digga Lil Wayne för att han bryter mot en massa (eller ok, några) tabun bland gangstarappare, man kan digga El Perro del Mar för att hon är en göteborgstjej som är bättre än alla tusen göteborgskillar, man kan digga Ol Dirty Bastard för att han var en underdog, man kan digga Bob Dylan för alla lögner han spred om sig själv på 60-talet, man kan Smooth B för att han rappade "like a rhinoceros / my style is prosperous", man kunde 2001 digga The Strokes för att de var så unga och coola och glödde av självsäkerhet... man kan digga en artist för att han eller hon representerar en stad, eller en era, eller ett motto, eller något annat. Det finns alltid en kedja av associationer, antingen såna som artisten själv planterat, eller såna som man själv iklätt dem.

Jag säger inte att det inte finns icke-musikaliska aspekter med att lyssna på Bach eller John Coltrane eller Frank Sinatra. Men det är lättare att koppla bort kontexten med deras musik, det är lättare att fokusera musiken och inget annat, eftersom musiken tar så stort utrymme. När Frank Sinatra är som bäst så glömmer jag bort vem han var och vilka osympatiska sidor han hade när jag lyssnar på honom, allt handlar om låten/verket, och i förlängningen handlar det om livet, och om mitt liv. Så kan det ju vara med popmusik också - och inte så sällan heller - men allt det där andra finns kvar vid sidan om, det finns hela tiden, det försvinner inte.

Anledningen till att jag dillar om allt det här är att det var en så stor skillnad i hur jag upplevde förbandet Swanton Bombs och huvudbandet Girls i lördags. Swanton Bombs var sympatiska, två unga killar som rockade, ingen av dem skulle få sova ensam den natten, ingen av dem skulle hamna i historieböckerna. Det var fint. Jag fantiserade om att bo i en medelstor stad i USA och gå i high school och vara uttråkad och gå och se ett band som Swanton Bombs en fredagkväll och kyssa någon för första gången. Nu var the Swanton Bombs engelska (tror jag), men det spelar ingen roll. Deras musik var inte särskilt speciell - en gitarrist, en trummis, väldigt 00-tal, mycket jammande - och jag minns inte en enda refräng. Men det var ändå rätt soft att se dem. Det var 100% kontext, 0% musik.

Med Girls var det annorlunda. Med Girls-konserten upplevde jag något sällsynt: 100% kontext och 100% musik. När deras ridå gick upp satt de två gitarristerna och basisten på rad bredvid varandra på trumsetpodiet, samtidigt som trummisen började dunka fram Hal Blaines klassiska "Be my baby"-rytm. De satt där med benen i kors och sina instrument i knäna, och de reste sig exakt samtidigt, och intog sina positioner på scenen som ett fotbollslag - sångaren i mitten, leadgitarristen till höger, basisten till vänster. Det var väldigt koreograferat och uttänkt, nästan lika uttänkt som kläderna och frisyrerna. Det var väldigt mycket rockband, men inte som The Hives eller nåt, utan bara som ett riktigt grymt band som har ett ton porefränger och minnesvärda intervjucitat framför sig.

Och när de började spela - alla de här intrycken fick jag alltså under de första två sekunderna, innan Hal Blaine-rytmen gjorts sällskap av gitarrer - så lät det fantastiskt. Mycket bättre än de låtar jag hört tidigare på deras MySpace (vet inte hur skivan låter, den kom tydligen förra veckan), de hade en helt annan energi, en helt annan lyster. Ja, det lyste verkligen om de här låtarna, de glödde som verktyg i en smedja. Gitarrljuden forsade fram som floden i Sibelius symfonier, varje refräng var bedårande. Sångaren, med sin röda lammullströja som var alldeles för liten, sitt långa och lagom otvättade hår och sina ständiga konstiga spastiska rörelser med vänsterbenet var ett kapitel i sig. Att se honom var som att se en mycket ung Brett Anderson: så mycket sex, så mycket begåvning, så mycket utstrålning.

När de spelade "Hellhole Ratrace" och han sjöng "I don't wanna die" lät det som de starkaste orden som går att sägas. Det är klart att det inte är så, men rocklyrik är inte litteratur, och det är inte heller musik, det är något annat. En viss fras som uttalas av en viss röst tillhörande en viss person i ett visst band med ett visst sound en viss kväll i ett visst sammanhang. Jag kan inte förklara det för någon som inte var där. Och kanske inte ens då går det att förklara - respektabla musikskirbenten Johan Jacobsson skrev på Facebook att han tyckte att konserten och bandet var det värsta skräpet han någonsin varit med om.

Så kanske många tyckte, jag vet inte. Allt jag vet är att jag bevittnade något fantastiskt, något som slog an en sträng hos mig och sa mig något. Jag brukar aldrig känna på det här sättet på konserter, men jag kände verkligen en sorts gemenskap med bandet och musiken när de var som starkast. Det var häftigt. Jag gick därifrån upprymd. Girls spelar gitarrpop som inte är glad men som är hoppfull, de låter lite som Glasvegas fast det är mindre politik och mer Beach Boys, mindre fotbollsmatcher och mer stjärnklara nätter. Så lät de live, det återstår att se om de lyckats överföra det till skiva. Men på sätt och vis bryr jag mig inte. De har redan gett mig allt jag kan begära av ett rockband. Jag är tacksam.