Jag har sett fyra filmer med Cloris Leachman. "Kiss me deadly", den underbara film noir-klassikern som är lika minnesvärd för de coola titelsekvenserna som för den enorma telefonsvararen och det knäppa slutet. "High anxiety", Mel Brooks Hitchcockparodi där hon spelade den superweirda Nurse Hatchet. Miyazakis "Castle in the sky", där hon gjorde rösten till rövarbandets matriark (ok jag har bara sett den japanska versionen, men ändå).
Och i tisdags gick "The last picture show" på svt. Fy fan vad bra den var. Det kanske är en sån där film som alla har sett, men jag hade inte hört talas om den förrän en kompis pratade om den för några veckor sen. Bogdanovich tänkte jag, kan han vara bra egentligen? Men så såg jag filmen och den var ju helt perfekt. Allt från Cybil Sheperds blickar till Hank Williams-soundtracket till skildringen av den mördande tristessen. Som "Ghost world" fast extremt mycket bättre och mer realistiskt. Och bäst av allt var Cloris Leachman, som spelar den uttråkade hustrun till fotbollslagets coach. Så himla grymt och nyanserat spelar hon. I slutet när hon får spel på sin unga älskare som behandlar henne som skit... det är bara extremt bra skådespel. Gena Rowlands-nivå.
Poängen är att hon gjorde sjukt olika roller under sin karriär. Det är sånt man blir impad av. Hon var lika klockren som fim noir-snygging som elak komedienne och som... "karaktärsskådespelare" som det så fånigt kallas. Plus att hon inte är snygg - det är kanske ett krav för att man ska få de intressanta rollerbjudandena i Hollywood? Fast å andra sidan får man inte särskilt många erbjudanden över huvud taget om man inte är ung och snygg. Det var någon som gjorde en dokumentär för några år sedan - var det Rosanna Arquette? - som gick ut på att hon åkte omkring och intervjuade fantastiska men numera arbetslösa aktriser. Måste se den, verkar ju hur bra som helst.
P.S. Att jag skriver så sällan these days beror på att allt är kaos i mitt liv just nu. Orkar inte gå in på det här. Men det ska nog ordna sig.
P.S. 2: Jag har skrivit lite låtar på senaste tiden. Av någon anledning låter de som udda kombinationer av andra låtar. En låter som en blandning av De La Souls "Stakes is high" och "Staffan var en stalledräng". En annan låter som en blanding av Embassys "The pointer" och första banans låt i tv-spelet Sonic the hedgehog. Och den senaste har en melodi som blandar en unpoc-låt och en snutt från Nalle Puh. Knäppt, eller hur? Men det är faktiskt bra skit. Jag pallar inte skriva texter dock, melodier och ackord och beats är det enda som är kul. Och låttitlar, såklart.