o/modernt 2021: un/modern voices

Publicerat i: klassisk musik, recension Confidencen, Festival O/Modernt

O/Modernt
“Un/modern voices”
Verk av Ludwig van Beethoven, Francisco José Andreo Gázquez, Brett Dean och Johannes Brahms.
Medverkande: Hugo Ticciati, Julian Arp, Barry Douglas, Claude Frochaux, Bart van de Roer, Brett Dean, Johannes Marmén och Bryony Gibson-Cornish.
Scen: Confidencen Ulriksdals Slottsteater, Solna.

Festivalen O/Modernt bygger på en enkel men god idé: att ta den gamla musiken och den helt nya musiken på lika stort allvar. Häromåret instiftade man en kompositionstävling, fast årets vinnare ”Vulpes vulpes” av Paul Saggers kommer att spelas i Sverige först nästa år. Fjolårets vinnare ”Celan pieces” av spanjoren Francisco José Andreo Gázquez får dock sitt svenska uruppförande samma kväll som Sverige möter Spanien i fotbolls-EM, passande nog.

I fjol var det som bekant 100 år sedan poeten Paul Celan föddes och 50 år sedan han dog, varför O/Modernt valde honom som tema för det årets tävling. Andreo Gázquez tonsatte tre dikter – ”Es war Erde in inhen”, ”Lob der Ferne” och ”Mandorla” – till en instrumental triptyk för cello och piano, en sorts cellosonat med en meditativ sats i mitten omgärdad av två mer upprörda. Dikterna finns tyvärr inte med i festivalens tjusiga program, men de är värda att kolla upp (på svenska ”Det var jord i dem”, ”Lovord ur fjärran” och ”Mandorla”), för med dessa kompakta, suggestiva och starkt laddade dikter färska i minnet blir Andreo Gázquez korta verk, framfört av cellisten Claude Frochaux och pianisten Bart van der Roer, mycket drabbande. Det kärva och mystiska får riktning.

Ytterligare ett verk får sitt svenska uruppförande under denna konsert: pianokvartetten ”Imaginary ballet” av australiern Brett Dean, skriven under coronapandemin. Dean blev själv smittad och lades in på sjukhus förra våren. Detta verk är dock mer lättsamt och lekfullt än ångestfyllt och självutlämnande. Dean, en utåtriktad och underhållande tonsättare, har sagt att pandemins tunga mörker fick honom att vända sig mot energisk upptempomusik, och att detta präglar ”Imaginary ballet”. Tonsättaren är själv på plats och spelar viola. Tyvärr är verket inte så kul i praktiken, musiken blir aldrig vare sig drabbande eller medryckande, den guppar omkring på ytan.

Denna bjussiga kammarmusikkväll ramas in av två gamla klassiker. Beethovens ”Spöktrio” från 1808 får ett hyggligt framförande av violinisten Hugo Ticciati, cellisten Julian Arp och pianisten Barry Douglas – men de lyckas inte riktigt plocka fram den magiska skönheten i den gåtfulla mittensatsen, verkets kärna. Däremot avslutar samma gäng på topp, i sällskap av Bryony Gibson-Cornish på viola och Johannes Marmén på andrafiol. Brahms pianokvintett framförs passionerat, våldsamt och våghalsigt. Allt borgerligt damm som lätt kan sänka sig över Brahms musik och kväva den slås väck som genom en blixt. Så ska det låta!

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2021-06-15)