DMX var hopplöshetens röst. Många rappare har gett uttryck för en livssituation där man inte har något att förlora, en situation som är mycket farlig både för en själv och för omvärlden. Men ingen har förkroppsligat detta tillstånd så starkt, och samtidigt blivit så framgångsrik och känd, som Earl ”DMX” Simmons.
Han slog igenom med dunder och brak våren 1998 med debutalbumet ”It’s dark and hell is hot” och uppföljaren ”Flesh of my flesh, blood of my blood” som hann släppas innan året var slut. Båda gick direkt upp till toppen av Billboards albumlista (liksom samtliga av DMX fem första skivor), båda sålde i flera miljoner exemplar. DMX var en sensation, han stod för något nytt: en rapstil som inte handlade om rikt ordförråd, coolt flow, smart berättande och snygga metaforer, utan om rösten i sig. Det fanns något teatralt i hur han växlade mellan att rappa (ibland i hetsigt tempo), mumla och skrika. Ibland halvsjöng han enkla melodier. Ibland skällde han som en hund. Denna vokala stil innebar frihet och lekfullhet (och banade vägen för dagens röstfokuserade rappare), samtidigt som uttrycket var konsekvent aggressivt, färgerna olika nyanser av svart, texterna fulla av smärta och desperation.
DMX var då relativt gammal för att vara en ny rappare, han kom från avkroken Yonkers och han hade sedan tonåren kämpat inte bara med kriminalitet och fängelsestraff (vilket anses respektingivande) utan också med crackmissbruk och hemlöshet (vilket anses som svaghet). Han hade släppt sin första singel redan 1992 – den moderna blueslåten ”The born loser” – men den hade floppat. Hur kunde en sådan figur plötsligt bli en gigantisk popstjärna?
Det berodde på flera saker. Dels handlade det om tajming: New Yorks hiphopscen var i en övergångsfas, folk var trötta på både avancerade textförfattare som Wu-Tang Clan och glättiga popdängor av Puff Daddy, och den mest spännande nya musiken kom för tillfället från sydstaterna med skivbolag som No Limit och Cash Money. DMX och hans gäng Ruff Ryders var de första hiphopartisterna från östkusten som omfamnade det nya syntetiska och futuristiska soundet, med den visionäre producenten Swizz Beatz i spetsen, och räddade New Yorks status som rapmetropol. Dels var DMX väldigt snygg och karismatisk – han hade en klassisk machoaura, vackra drag och ett farligt sug i blicken – och blev hiphopvärldens första stora sexsymbol efter 2pacs död. Dels hade han sitt inre mörker som var mer än en pose – den gjorde honom mer besläktad med rockikoner som Kurt Cobain än med coola rappare, och den gjorde att hans fans fick en djupt emotionell koppling till hans musik.
Runt millennieskiftet dansade alla till DMX-hittar som ”Party up (up in here)”. Men framgången fick inte DMX att ändra sin livsstil, slappna av, luta sig tillbaka och njuta av livet. Han var en trasig själ som inte kunde läka. Han fortsatte att åka fast för diverse brott och hamna i fängelse, han fortsatte att missbruka droger, han fortsatte att få barn utanför äktenskapet, han brydde sig inte. Han levde som om det inte fanns någon morgondag, inte på ett romantiskt vis, utan på ett djupt tragiskt vis. Han skaffade massor av hundar och blev sedan dömd för djurplågeri när han inte klarade av att ta hand om dem.
Hans enda tröst var hans kristna tro – få hiphopartister har uttryckt en sådan innerlig och förtvivlat bedjande religiositet som DMX på sina första skivor; ingen har varit så besatt av synd och straff – men den räckte inte för att DMX skulle räta på sig och bli vän med livet. Har man förlorat sin livskänsla i unga år är det ohyggligt svårt att få tillbaka den, och DMX levde hela sitt liv utanför livet, utanför hoppet. Hans bästa låtar är hjärtskärande råa skildringar av kaoset inombords. Redan på sitt debutalbum rappade han om han borde ha dött för länge sedan. Han blev 50 år, han fick 15 barn, och nu har hans mörka spådom till slut slagit in.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2021-04-09)