Smash x Stadion, dag 2
Migos, Gunna, Z.E, Bad Bunny, Saweetie
Scen: Stadion, Stockholm
Luften doftar sött från churros och gräs. Regn och måsar hotar ständigt men skräckscenarion uteblir. Det enda rella hotet under den andra och sista dagen av hiphopfestivalen Smash är för alla som vill röka en cigarett: de blir tillsagda att fimpa av stränga säkerhetsvakter.
Över 16 000 besökare har tagit sig till Stadion för finaldagen, tusen fler än den första dagen. Huvudattraktionerna denna dag är Z.E från Tensta och Migos från Atlanta, som ger två ganska olika konserter.
Z.E känns som Sveriges hårdast arbetande rappare, och man skulle också kunna kalla honom för Sveriges största indieartist eftersom han och hans oberoende lilla gäng Team Platina helt utan hjälp från stora skivbolag har byggt upp en massiv fanskara de senaste två åren. Han har nästan 600 000 lyssnare per månad på Spotify.
Z.E är inte hipp men han är vass, texterna rinner ur honom med ett flow som påminner mer om 90-talsikonen 2pac än om samtida rappare. Precis som 2pac skildrar han en hård verklighet i sina texter, fast med mindre passion och sentimentalitet och med mer humor och melodikänsla. En enorm publik dansar och rappar med i Z.E:s låtar, och när han framför sin mest omedelbara hit ”Positiv” får jag rysningar av hur bra det är. Londonrapparen AJ Tracey dyker upp för ett litet gästspel, men märkligt nog väljer de två artisterna inte att framföra den låt som de har spelat in tillsammans och som finns med på ”Mer än rap”, Z.E:s nya ep som släppts samma dag som konserten.
Migos är kvällens och hela festivalens stora dragplåster. De ska börja spela kl 21:50. Inte förrän 50 minuter efter det, när folk har börjat bua av otålighet, kommer DJ Durel, gruppens ständige DJ. Han sätter omedelbart igång konserten, som var planerad att bli en timme lång, men den är över efter 35 minuter. Migos kör igenom ett antal låtar, har inget mellansnack och arrangerar inga moshpits, och avslutar på ett rekordabrupt sätt: en låt bara slutar, de går av scenen och sedan är allt över. Folk blir helt paffa, många buar och när folk börjar röra sig mot utgången hör jag en del skandera ”fuck Migos”.
Ändå kan jag inte påstå att det är en dålig konsert. Migos – de tre släktingarna Quavo, Offset och Takeoff, tre starka individer som ändå känns som en familj – är något av ett Bee Gees för dagens moderna popmusik. Man kan inte slita blicken från dem, de ser fantastiska ut och deras rap är hypnotisk men inte på ett sövande vis utan på ett upphetsande. Quavo är den självklare ledaren, men Offset är den som ger mest under liveframträdandet, medan Takeoff har en mer tillbakalutad (för att inte säga blyg) framtoning. Alla har gjort soloalbum, men deras största hits är låtarna som de har gjort med gruppen, och under den korta konserten får vi njuta av bland annat ”Deadz”, ”Bad and boujee” och ”Motorsport”. Känslan av att de bara vill få spelningen överstökad och casha in betalningen står i konflikt med glädjen över att dansa till dessa låtar med tusentals människor omkring en som skriker med i refrängerna.
Även Gunna är en Atlantabaserad rappare, och han har en mer bjussig och charmig stil. Han slog igenom ifjol med Lil Baby-duetten ”Drip too hard” och Travis Scott-samarbetet ”Yosemite”, och dessa och andra hits framför han under sin konsert på eftermiddagen. Gunna är på samma gång tillbakalutat cool och sprudlande energisk, och han är nästan lika modemedveten som sin mentor Young Thug. Verkligen en artist att hålla ögonen på.
Saweetie har gått från okänd till hajpad på kort tid, med underbara singlar som ”Icy girl” och ”My type”. Hennes konsert är munter och proffsig, med två dansare på scenen som hon kör koreograferad dans med, och stämningen i publiken är konstant på topp. Nu längtar jag efter hennes debutalbum.
Bad Bunny från Puerto Rico sticker ut genom att rappa på spanska. Hans poppiga ”latin trap” fullföljer den utveckling av reggaetongenren som påbörjades av hans några år äldre kollega J Balvin. Bad Bunnys scenkostym är lika spektakulär som hans show, som har pyroteknik, ambitiösa visuals och en hel danstrupp. Men han lyckas inte riktigt förvandla festivalens vibrerande hiphopkärlek till reggaetonkärlek. Dock ökar han behovet av att mumsa på churros som säljs i ett stånd bredvid scenen.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2019-07-04)