”Juloratorium – herdarnas och folkets berättelse”
Musik: Yylva Q Arkvik.
Text: Ture Rangström och Tuvalisa Rangström.
Medverkande: Katija Dragojevic, Carl Ackerfeldt, Essinge kammarkör, Gustaf Vasa kammarkör, sångare ur Adolf Fredriks kyrkas diskantkör och barnkör.
Orkester ur Kungliga hovkapellet.
Dirigenter: Lars Fredén och Espen Myklebust Olsen.
Scen: Kungsholms kyrka, Stockholm.
Speltid: 1 tim 10 min.
Betyg: 4.

För de tonsättare som älskar 1700-talets kyrkomusik finns alltid lockelsen att skriva ett eget oratorium i mästarnas fotspår. Men är det en slump att samtidens svenska oratorier oftare behandlar smärta och mörker än julberättelsens värme och jubel? Är Sverige så sekulariserat, är kyrkan så avlägsen och udda för gemene man, att det är lättare för publiken (och tonsättarna) att relatera till de ångestfyllda delarna av bibeln än till glädjebudskapet i Jesu födelse? Är den för abstrakt?

2004 kom Fredrik Sixtens Markuspassion och tio år senare Sven-David Sandströms Matteuspassion. Ylva Q Arkvik har inte skrivit något passionsoratorium men däremot ”Johannes uppenbarelse” (2013) som byggde på den apokalyptiska uppenbarelseboken. Men efter det verket, och efter det minst lika tunga ”Mater” som uruppfördes i fjol, fick hon lust att skriva positiv och glad musik. Hon vågade utforska den glädje som ryms i det kristna budskapet, en utmaning som många ryggar undan från idag.

Det finns en poäng med att ”Juloratorium – herdarnas och folkets berättelse” uruppförs på trettondagsafton, för texten handlar inte om Jesu födelse i sig utan om de människor som nås av nyheten, långt efter att den har ägt rum. ”Vi slår ro för natten, på den tolfte dagen” heter det i ett avsnitt. Ture Rangström har med assistans av dottern Tuvalisa författat ett libretto som har lätthet, pigghet och humor samtidigt som det rymmer fromhet och poesi. Herdarna, folket och barnen i texten är lika förundrade inför frälsarens födelse som dagens sekulariserade svenskar. Det är ett smart grepp, för det uppmuntrar en tvivlande eller nyfiken inställning hos publiken snarare än en blint frälst inställning.

Ylva Q Arkvik är en utmärkt oratorietonsättare. De modernistiskt oförutsägbara klangerna och ackorden är kongeniala med det mystiska och otroliga i berättelsen – julens mirakel känns kuslig och udda, och därmed som ett sant under. Men i avsnitten för barnkör finns en melodik som är så direkt att den påminner om folkmusik, som för att påminna om att i barndomen finns naiviteten, det rena och vackra som Jesusbarnet inte är ensamt om att utstråla. I sann oratorietradition varvas sång med talad berättelse, men här sker växlingarna snabbt, ofta flera gånger inom ett och samma avsnitt.

Min enda invändning är att mezzosopranens roll är så liten – Katija Dragojevic sjunger suveränt vackert men hon är gravt underanvänd. I övrigt är detta juloratorium en pärla, som jag hoppas kommer framföras varje trettondagshelg. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2019-01-06)