”Tristessa”
Musik: Jonas S. Bohlin.
Libretto: Torbjörn Elensky & Jonas S. Bohlin efter en roman av Angela Carter.
Visuell gestaltning, scenografi, kostym, mask & video: Ann-Sofi Sidén.
Med: Joel Annmo, Johanna Rudström, Kerstin Avemo, John Erik Eleby, Susann Vegh m.fl.
Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operans kör.
Dirigent: Fredrik Burstedt.
Regi: Katharina Thoma.
Scen: Kungliga Operan, Stockholm.

”Den nya Evas passion” är en roman från 1977 av Angela Carter. En surrealistisk science fiction-pikaresk som satiriskt överdriver och förvränger sin samtid, en modern ”Candide” som gör med den andra vågens feminism vad Voltaire gjorde med jesuiterna. En mycket händelserik berättelse, full av absurda och mer eller mindre mardrömslika inslag, fri från smakfullhetens tvångströja och rik på språklig intensitet.

En postmodern roman från 70-talet är kanske inte ett helt självklart val som underlag för en nyskriven opera. Men Torbjörn Elensky, som skrev förordet när boken 2007 gavs ut på svenska, tänkte annorlunda. Sedan 2011 har han, Jonas S. Bohlin och Ann-Sofi Sidén arbetat med en operaversion av Carters roman, döpt till ”Tristessa” efter en person i boken. 

Tristessa är en gammal stumfilmsstjärna som huvudpersonen Evelyn är besatt av. Han behandlar sin flickvän som skräp tills han kidnappas av en grupp militanta feminister som avgudar sin ledare Mother, som straffar Evelyn genom att med tvång byta kön på honom på kirurgisk väg. Som nybliven kvinna, nu med namnet Eva, kidnappas hon och våldtas av den sadistiske poeten Zero och dennes privata harem. Zero är också besatt av Tristessa, men hatar henne. De letar upp den bedagade gamla divan, som visar sig vara av manligt kön, varpå Zero arrangerar ett tvångsbröllop för Eva och Tristessa och tvingar Tristessa våldta Eva, som blir gravid. Det slutar inte där.

Det är något som skaver med denna opera. Den lider av sensationalism och ytlighet inför sitt ämne – en vag idé om att sex och genus är synonymt med ”modernt” och att vilken bok som helst som tar upp sexuellt våld, könsroller och könsbyten är ett fräscht och relevant inlägg i vår tids feministiska debatt, även en 40 år gammal satirisk sci fi-roman. Romanen handlar om många saker, men såväl utanförperspektivet på USA (huvudpersonen Evelyn är liksom Carter från England) som rasismen (Leilah, tjejen som Evelyn behandlar så inhumant, är i romanen afroamerikan) har skippats i operan.

Framförallt lider ”Tristessa” av att ”Den nya Evas passion” har en intrig som passar illa för en opera. Romanen är en hysterisk bergochdalbana, en serie händelser som avlöser varandra med ett långfinger till logiken. Operaversionen har kapat en del, vilket tyvärr leder till att viktiga rollfigurer som Leilah och Mother kommer och går utan att dyka upp igen – kontinuiteten brister, dramaturgiskt blir det ett lapptäcke. 

Trots ambitionen att skapa modern opera hoppar ”Tristessa” berättarmässigt cirka 250 år bakåt i tiden, eftersom fokus ligger på handling och action snarare än fördjupade personporträtt och psykologiskt trovärdiga relationer. Det vore samtidigt meningslöst att försöka göra de här rollfigurerna mänskliga, för de är tvådimensionella redan från början, schabloner som Carter roade sig med att pussla ihop på postmodernistiskt vis. Vilket gör att det skaver ännu mer när Bohlins fina musik allt som oftast försöker lyfta fram det känsliga hos dessa personer. Det blir en frontalkrock mellan ironi och innerlighet.

Regissören Katharina Thoma har kopplats in relativt sent i produktionen – det är lätt att få intrycket av att konstnären och operanykomlingen Sidén, som står som upphovsperson tillsammans med Bohlin och Elensky, har haft lika mycket att säga till om som regissören, eller mer. Hade den operavana Thoma varit med från början hade resultatet kanske blivit mindre spretigt och frustrerande. Å andra sidan är ju ”Tristessa” en opera där roller ska omprövas och bytas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-10-07)