Bra låt från första skivan.

Bon Iver
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3

Han ville aldrig vara bara en kille-med-gitarr. Men samlingen sånger som Justin Vernon spelade in som demos, med nästan ingenting mer än sin sång, en akustisk gitarr och ett brustet hjärta, var så stark att hans vänner övertalade honom att ge ut dem som de var och inte spela in dem på nytt. Så gavs ”For Emma, forever ago” ut, under artistnamnet Bon Iver, och blev omedelbart en sensation i indievärlden. 

Det här var på 00-talet, och melankoliska amerikanska män med gitarrer hyllades just då som intressant samtidsmusik. Men Bon Iver tillhörde egentligen aldrig den våg av artister vars låtar tycktes designade för soundtrack till indiefilmer och tv-serier med unga vuxna i huvudrollerna. Han var i första hand en musiker som ville skapa sökande, utforskande och spännande musik. Och den sidan av hans artisteri har vuxit för varje nytt släpp.

Brytpunkten för Bon Iver kom med låten ”Woods” från ep:n ”Blood bank” 2009. Där hördes inga instrument förutom hans egen röst, men den samplades, loopades och förvrängdes. Kanye West använde denna låt som grund till sin ”Lost in the world” på sitt magnum opus ”My beautiful dark twisted fantasy” året därpå, vilket för Bon Ivers del blev en biljett in till hiphopvärlden, en ny publik och många kreativa samarbeten. 

Men ”Woods” var också början på Bon Ivers eget experimenterande. Något som kulminerade med det senaste albumet ”22, a million” (2016) som är full av krokig elektronik, inåtvänt låtskrivande och världens störigaste låttitlar. Skivan har jämförts med Radioheads ”Kid A”, men den viktiga skillnaden är att när Radiohead stöpte om sin indierock i beats och syntetiska ljud var året 2000. Bon Iver var inte musikaliskt nyskapande, hans utveckling handlar bara om hans egen konst.

I konsertsammanhang är Bon Iver dock allt annat än ett soloprojekt. Justin Vernon är i centrum, men han har ett liveband bestående av fyra multiinstrumentalister (inte sällan hörs två trummisar samtidigt) samt en tre personer stark blåssektion. Låtarna är omsorgsfullt arrangerade för denna sättning. Allt känns mycket smakfullt, det händer mycket i varje låt, alla musiker får vara kreativa och variera sina roller, och låtar från samtliga Bon Iver-skivor framförs till de tacksamma fansens glädje.

Ändå finns något som skaver, och inte på ett positivt sätt. Det är lätt att imponeras av Justin Vernons musikalitet och unika sångröst, och av hans kompromisslöshet och konstnärliga vision. Men det vilar en kylig distans och en viss självbelåtenhet över hela konserten som irriterar mig. Jag kommer att tänka på uttrycket musikermusik: den typ av artister som dyrkas av andra artister för att de är så skickliga och mångsidiga, men som är mindre relevanta för alla som inte ”fattar”. Musik med hög densitet och stor detaljrikedom, en kompakt mur som ser tjusig och praktfull ut men som inte har så mycket värme, humor och sexighet. Det är ett förvirrande uttryck som Bon Iver har live: musik som handlar om känslor och sårbarhet, men som är lite fattig på mänsklig kommunikation.

Samtidigt är det verkligen ingen dålig konsert. ”Babys” börjar med ett frijazzigt intro, fortsätter med att Vernon sitter och hamrar på ett piano och växer med allt fler instrument till något mycket fint. ”8 (circle)” är mycket stämningsfull, nästan gospellik i sitt dova mäktiga ljus. ”Perth” är pampig arenaindie, ”33 ’GOD’” är tungt svängig med en vacker gitarrfigur och ”Woods” är underbar som extranummer. Inget Bon Iver-fan kan vara besviken. Jag blir bara mer imponerad än berörd.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-11-01)