"Schubert vid pianot" av Gustav Klimt
Igår pratade Eric lite om Schubert i lördagsmorgon i P2 och det fick mig att vilja lyssna på Schubert hela dagen igår, och sätta ihop två spellistor: en med långsamma satser från Schuberts kammarmusik och en med dito från hans pianomusik. Lyssna gärna! Jag har begränsat mig till 20 "låtar" i båda listorna, ungefär två och en halv timmes musik i båda fallen. Jag hade först 30 spår i kammarmusikspellistan men när jag lyssnade igenom den idag insåg jag att de första spåren var ganska svaga. Jag kollade upp när Schubert skrev sina första stråkkvaretter, och det visade sig att de första 10 skrev han innan han fyllt 18. Detta är coolt såklart, men jag känner också lite... att jag inte är så intresserad av ett barns kompositionsövningar. Alla som lyssnat på Schubert vet att det är musiken som han skrev på 1820-talet som är den riktigt feta. Schubert dog 1828, endast 31 år gammal, och det gör mig lika förbannad och frustrerad varje gång jag tänker på det, all musik som väntade på att komponeras men som världen berövades (lex J Dilla).
Schubert var den första klassiska musiken jag verkligen älskade. Jag var 12 år gammal och hade spelat piano i ett par år, och min pappa spelade Schuberts impromtun för mig och jag älskade dem (den inspelningen, med pianisten Silvia Capova, är fortfarande min favorit). Senare lärde jag mig nästan att spela det första impromtut, men det var fett svårt, det var över min förmåga. Då drogs jag till det första, dramatiskt mörka impromtut, men bara ett par år senare var det impromtu nr 3 som var min favorit, så flödande romantiskt, varje gång jag hör det tänker jag på hur det var när jag cyklade förbi sommardoftande grönska i Simrishamn full av förälskelse. Jag hade med det på höstljus och det är även med på den här playlisten med Schuberts pianomusik (där har jag dock utelämnat det första impromtut, det sticker ut för mycket med sin hårda ton och högstämda läge).
Jag kan känna mig lite fånig och skamsen som ofta samlar just de långsamma satserna när jag gör spellistor med klassisk musik. Dels styckar man verk (en stråkkvartett eller en pianosonat är ju som en byggnad där alla rum fyller en viktig funktion), dels fokuserar man det mysiga och behagliga. Men nu tänker jag: so what? Om jag vill lyssna på lite välljudande långsamma satser som bakgrundsmusik när jag sitter och läser eller vad som helst, låt mig. Vem ska döma mig - Schubert? Han hade nog varit glad att vi över huvud taget lyssnar på hans musik. Han kanske till och med hade sagt "det är lugnt, jag fattar om du inte pallar lyssna på alla satserna, inte ens JAG orkar med att det ska vara så många satser i ett verk, det är därför så många av mina stråkkvartetter och min bästa symfoni är ofullbordade". Schubert var rastlös. Han var bra på att inte fullborda saker. Jag känner oerhört mycket kärlek för honom.
Igår pratade Eric lite om Schubert i lördagsmorgon i P2 och det fick mig att vilja lyssna på Schubert hela dagen igår, och sätta ihop två spellistor: en med långsamma satser från Schuberts kammarmusik och en med dito från hans pianomusik. Lyssna gärna! Jag har begränsat mig till 20 "låtar" i båda listorna, ungefär två och en halv timmes musik i båda fallen. Jag hade först 30 spår i kammarmusikspellistan men när jag lyssnade igenom den idag insåg jag att de första spåren var ganska svaga. Jag kollade upp när Schubert skrev sina första stråkkvaretter, och det visade sig att de första 10 skrev han innan han fyllt 18. Detta är coolt såklart, men jag känner också lite... att jag inte är så intresserad av ett barns kompositionsövningar. Alla som lyssnat på Schubert vet att det är musiken som han skrev på 1820-talet som är den riktigt feta. Schubert dog 1828, endast 31 år gammal, och det gör mig lika förbannad och frustrerad varje gång jag tänker på det, all musik som väntade på att komponeras men som världen berövades (lex J Dilla).
Schubert var den första klassiska musiken jag verkligen älskade. Jag var 12 år gammal och hade spelat piano i ett par år, och min pappa spelade Schuberts impromtun för mig och jag älskade dem (den inspelningen, med pianisten Silvia Capova, är fortfarande min favorit). Senare lärde jag mig nästan att spela det första impromtut, men det var fett svårt, det var över min förmåga. Då drogs jag till det första, dramatiskt mörka impromtut, men bara ett par år senare var det impromtu nr 3 som var min favorit, så flödande romantiskt, varje gång jag hör det tänker jag på hur det var när jag cyklade förbi sommardoftande grönska i Simrishamn full av förälskelse. Jag hade med det på höstljus och det är även med på den här playlisten med Schuberts pianomusik (där har jag dock utelämnat det första impromtut, det sticker ut för mycket med sin hårda ton och högstämda läge).
Jag kan känna mig lite fånig och skamsen som ofta samlar just de långsamma satserna när jag gör spellistor med klassisk musik. Dels styckar man verk (en stråkkvartett eller en pianosonat är ju som en byggnad där alla rum fyller en viktig funktion), dels fokuserar man det mysiga och behagliga. Men nu tänker jag: so what? Om jag vill lyssna på lite välljudande långsamma satser som bakgrundsmusik när jag sitter och läser eller vad som helst, låt mig. Vem ska döma mig - Schubert? Han hade nog varit glad att vi över huvud taget lyssnar på hans musik. Han kanske till och med hade sagt "det är lugnt, jag fattar om du inte pallar lyssna på alla satserna, inte ens JAG orkar med att det ska vara så många satser i ett verk, det är därför så många av mina stråkkvartetter och min bästa symfoni är ofullbordade". Schubert var rastlös. Han var bra på att inte fullborda saker. Jag känner oerhört mycket kärlek för honom.