Barbara Hendricks Blues Band
Scen: Scalateatern, Stockholm
Betyg: 2
Att Barbara Hendricks, som varit en stjärnartist inom opera och klassisk europeisk konstmusik i 40 års tid, vill sjunga blues kan te sig märkligt, men är inte helt ologiskt.
Hon har sporadiskt flirtat med bluesens lillasyster jazzen sedan hon sjöng på Montreaux jazzfestival 1994. Redan tio år före det började hon på skiva tolka klassiska negro spirituals, bluesens moder. Slutligen har hon sedan åttiotalet ägnat sig mycket åt humanitärt arbete och mänskliga rättigheter, och som hon säger i ett mellansnack under denna konsert: bluesen spelade en viktig roll under medborgarrättsrörelsen i USA.
Men blues är mer än jazzbesläktad improvisationsteknik och politisk historia. Blues, speciellt vokal blues, handlar först och främst om två saker: sex och kärlekssorg. Och trots att Barbara Hendricks har gjort fantastiska tolkningar av Claude Debussys erotiskt laddade konstsånger från sent 1800-tal är libidon totalt frånvarande i denna blueskonsert. Hon sjunger skickligt men utan rytmisk tyngd, hon svävar hela tiden ovanför musiken, utanför den.
Kärlekssorg uttrycks i låtarnas texter men tiger i musiken. En annan sorg är dock närvarande under andra halvan av konserten, när Hendricks gör en kronologisk skildring av USA:s slaveri, rasism och medborgarrättsrörelse genom att framföra ”Another man done gone”, ”Strange fruit” (med en snara som hissas upp i bakgrunden, ett irriterande övertydligt inslag), ”Down in Mississippi” och ”I wish I knew how it would feel to be free” som en hoppfull final. Här finns ett allvar och en teatralisk gestaltning som operasångerskan verkar mer bekväm i.
Framförandet av Robert Johnsons ”Cross road blues” förmedlar däremot inte på något sätt den faustiska ångest som originalet dryper av.
Henrdicks kompas av ett fyramannaband där framförallt gitarristen Max Schulz sticker ut. Han har ett utsökt ekonomiskt spel, en saftig ton och klockrena solon. Konsertens höjdpunkter är när bandet spelar en instrumental ”Mo better blues” med avslappnad charm, samt Hendricks gripande a cappella-tolkning av ”Another man done gone”. Det är talande: bandet kan sin blues, och Barbara Hendricks kan också göra något intressant av genren, men de två delarna lyckas aldrig förenas.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2015-01-28)