Lauryn Hill
Scen: Göransson arena, Sandviken.
Betyg: 4

Lauryn Hill är ett skolexempel på hur olika kvinnliga och manliga artister behandlas. Efter de monumentala framgångarna med The Fugees album ”The score” (1996) och solodebuten ”The miseducation of Lauryn Hill” (1998) – två skivor som en gång för alla placerade hiphop i den kommersiella popvärldens mittfåra – gled den multibegåvade artisten långsamt i väg. Hon vantrivdes i rollen som kändis och förebild, och led av alla förväntningar på henne från underhållningsbranschen.

Hon drog sig undan för att försöka leva ett normalt liv så gott det gick, men hon mådde allt sämre. Hon färdigställde inget nytt album av de nya låtar hon skapade. När hon äntligen visade några av sina nya alster för världen, med livedubbelalbumet ”MTV unplugged 2.0” (2002), påminde hon om en ung Bob Dylan: ensam med en akustisk gitarr och ett ostoppbart flöde av låtar, texter, ord. Det var inte mjuk och trivsam folksoul, det var sånger som blödde av ilska, sorg, desperation och längtan.

Hill slutade ge intervjuer, fördjupade sin religiösa tro och fick en allt våldsammare avsky för samhällets materialism, rasism och sexism. Hon fortsatte att skriva och spela in låtar men likt en hiphopens JD Salinger vägrade hon låta omvärlden ta del av verken. Hon turnerade sporadiskt men ställde ofta in konserter med kort varsel, som på Stockholm jazz festival för några år sedan. Och i fjol avtjänade hon ett tre månader långt fängelsestraff för skattebrott.

Kort sagt: Lauryn Hill har varit en asjobbig person som gjort exakt som hon velat. Media har älskat att rapportera om den sorgliga soppan, men utan att skänka objektet den ursäktande genistatusen som liknande manliga artister får.

Stjärnan inleder sin konsert på den sorgligt folktomma Göransson arena med att sjunga Bob Marleys ”Soul rebel” bakom scenen, utom synhåll. När hon gör entré iklädd hatt, vit jacka och boots ser hon ut som en liten sheriff (ännu mer så när hon efter halva konserten sätter sig på en pall med en akustisk gitarr i famnen), lika ensam och okuvlig som Gary Cooper i ”High noon”. Bandet backar skickligt upp henne, men hon ser oftast ut att vara i sin egen värld. Hon rappar hetsigt och entonigt, maniskt som om hon talade i tungor. Tyvärr gör det att det blir svårt att uppfatta alla ord i texterna.

Likt den åldrade Bob Dylan arrangerar Lauryn Hill om sina gamla hits till den grad att de knappt går att känna igen. Både ackord och melodier ändras, och själva soundet växlar ofta flera gånger i en låt – från reggae till soulrock till hiphop – så varje nummer blir en resa och en utmaning. Denna respektlöshet mot originalen kan såra vissa fans, och visst är det sällan som de nya skepnaderna slår de gamla, men den explosiva energi och vilda rastlöshet som präglar låtarna gör ändå att det blir ett vinnande koncept.

”Lost ones” är blytung med snillrika tempoväxlingar, akustiska ”Oh Jerusalem” är majestätisk och ”Ready or not” helt magisk i sin jublande kaotiska version. Ibland förirrar sig musiken i tröttsamt rockiga territorier, och det är svårt att inte bli lite besviken när vackra låtar som ”Ex-factor” slaktas i kompromisslöshetens namn.

”Don’t let them change you” sjunger hon om och om igen som ett mantra i sin cover av Bob Marleys ”Could you be loved”, och på samma sätt mässar hon ”Don’t let them bury me” i ”Zealots”. Det är inte så mycket en konsert som ett slagfält: Lauryn Hills krig mot världen. Jag är på hennes sida.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-09-13)