från vinterpärlor

Den här bloggen hade inte hetat som den heter om det inte vore för Anna Hellsten. Häromveckan hörde hon av sig och sa att hon skrev en artikel om det klassiska dilemmat att skilja på konstnär och konstverk och undrade om jag hade något att säga om saken, och det hade jag, och i lördags publicerades artikeln i Sydsvenskan och ni kan läsa den här. Bara ett litet tips! Artikeln handlar inte bara om R. Kelly utan även om Woody Allen, Chris Brown och Roman Polanski. Och jag snackar lite om Ultima Thule, Sizzla och Sjostakovitj.

Skulle bara vilja tillägga detta: det är alltid lättare att ta avstånd från en konstnär om konstverket är dåligt. Det är väldigt lätt för mig att hata Lars Vilks, för jag tycker att hans rondellhundar är kass konst. Och jag tror att folk har lätt att ta avstånd från R. Kelly just nu, för hans senaste skiva "Black Panties" är inte så himla bra. Den har typ två bra låtar. "Genius" är den ena, och går ut på att R. Kelly vill vara ett erotiskt geni precis som Rut Hillarp.

Den andra är ”Right back”. Den handlar om att försöka göra gott men falla tillbaka i gamla destruktiva mönster, att gå i kyrkan och be men inte finna någon frälsning ("it did nothing for a nigga"). Om man tolkar den låten som att den handlar om att R. Kelly inte kan låta bli att begå sexbrott, alltså ett "bevis" i Jim DeRogatis mening, missar man poängen: det är konst som uttrycker något djupt mänskligt, ångesten i att inte lyckas ta sig ur destruktiva banor, självhatet som följer, sorgen i att inte finna tröst hos Gud. Det finns inte många R&B-artister som sjunger om dessa saker, men R. Kelly gör det och han gör det svinbra, och det gör honom till en av de största och mest intressanta.