Hiphop
Drake
”Nothing was the same”
(Cash Money/Universal)
Betyg: 4
Den kanadensiska hiphopartisten Drake fick allas ögon på sig när han 2009 släppte debutsingeln ”Best I ever had”. Han gled sömlöst mellan rap och sång med en fantastisk känsla för både melodi och slagkraftiga textrader. Han gjorde sårbarhet populär i en macho musikgenre.
Vissa tyckte att han var provocerande töntig och en parasit på hiphopkulturen. Långt fler blev förtjusta, och Drake fortsatte att hiva ur sig briljanta singlar, gästinhopp på andra artisters låtar och två hyllade album. Fyra och ett halvt år senare har han sålt fyra och en halv miljoner skivor. Nu är det dags för det svåra tredje albumet.
"Nothing was the same” är ett kliv i en ny riktning för Drake. I intervjuer har han pratat om hur bra han mår nu och att han har hittat inre frid. Skivomslagets oljemålning föreställer ett gulligt barn med en frisk blå himmel i bakgrunden – den totala motsatsen till instängdheten och mörkret på omslaget till förra skivan ”Take care”.
Drake har nu inte gått och blivit helt harmonisk. Däremot har han fått så bra självförtroende som artist att han inte längre uttrycker sitt självtvivel med ömsinta ballader utan med råa, raka raplåtar. Han lindar inte in känslorna i en aptitlig förpackning utan säger exakt vad han tänker. Som rappare har han blivit friare, mindre formbunden och mer personlig.
Rollen som stilbildareslingrar han sig undan. När det nu har blivit vanligt att rappa om kärlek men ändå ha en tuff image, och göra ambientanstrukna ballader som får hiphop att närma sig indie, väljer Drake att gå sin egen väg. Likt Kanye West som chockade och imponerade med sin senaste skiva ”Yeezus” visar Drake med ”Nothing was the same” att han är en artist som numera endast tävlar mot sig själv.
En av de mest gripande låtarna på skivan är ”Worst behavior” där Drake tillåter sig bli som mest odrägligt narcissistisk, som minst sympatisk. Han släpper fram den oklädsamma bitterheten över bristen på uppskattning från de konservativa delarna av hiphopvärlden. ”Remember? Motherfuckers never loved us” vrålar han om och om igen, likt någon som druckit alldeles för mycket, över ett beat vars slagverk påminner om de skallrande skogsandarna i Hayao Miyazakis ”Prinsessan Mononoke”.
Nästan alla låtarpå skivan är lika välgjorda och detaljerade. Många ändrar karaktär halvvägs – ett vemodigt beat byts mot ett triumfatoriskt, en svängig låt får plötsligt halverat tempo – och allt låter rasande snyggt. ”Nothing was the same” är musikaliskt Drakes mest varierade, välgjorda och sammanhållna skiva. Den ständiga producenten Noah ”40” Shebib fyller en viktig roll, men Drake har också gjort viktiga nya allianser. Hans intresse för den moderna souliga brittiska klubbmusiken, som började med samarbetet med Jamie xx på ”Take care”, får en fortsättning när han på denna skiva samarbetar med Sampha.
Textmässigt kan skivan ses som en kronologisk berättelse om att acceptera en ny tillvaro. Men acceptans och lycka är inte samma sak. I det näst sista spåret, ”All me”, sjunger Drake i refrängen om att han har allt och inte kan klaga – men kontrasten mot den oerhört dystra musiken gör att orden ekar av självbedrägeri. Tillsammans med finalen, den resignerade ”The motion”, skapas ett öppet slut på berättelsen.
Berättelsen om Drake har dock, tycks det återigen, bara börjat.
Bästa spår: ”Connect”, ”Hold on, we’re going home”.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2013-09-25)
Välskriven recension men jag är inte helt hundra på att NWTS är hans mest varierade skiva. Nästan varenda låt på Take Care hade en unik ljudbild vilket jag tror bidrog till populariteten - det fanns något för alla. Tycker att NWTS är en rätt påfrestande skiva att lyssna på rakt igenom, den är liksom instängd, opoppig. Det finns ett par riktigt snygga producenttrick men den sackar ju rätt rejält i mitten.