morrissey - low in high school



Rock
Morrissey
”Low in high school”
(BMG)
Betyg: 3

Kan man förstöra sitt arv, sin kulturella status? Morrissey har de senaste decennierna varit mest känd som kroniskt kränkt och osympatiskt föraktfull offentlig person, som sågad romanförfattare samt för att släppa skivor med halvinspirerad rock istället för skarp och sensibel pop. Det har varit svårt att se honom som en artist med relevans för samtidens popmusik.

Men ingen kan ta ifrån Morrissey att han mellan 1983 års ”Hand in glove” och 1995 års ”Boxers” skapade ett livsverk så magnifikt att han blev en ikon. Den brittiska popmusikens mest fängslande textförfattare någonsin och därtill en av dess finaste sångare? Ja. Varje eko av denna storhet, alla gyllene smulor, tas tacksamt emot av de lyssnare som någon gång drabbats av den.

”Low in high school”, Morrisseys elfte soloalbum, har en sådan gyllene låt. Nämligen ”Home is a question mark”, episkt uppgiven med en final som lyfter mot himlen innan den brutalt imploderar. Det är Morrisseys mest självlysande låt sedan ”First of the gang to die”.

I övrigt är skivan rätt ojämn – blaffig produktion, teatrala gester, kitschigt latinska rytmer, politiska kommentarer och den mysdeppiga singeln ”Spent the day in bed”. Avslutande ”Israel” är intressant eftersom Morrissey här adresserar sin homosexualitet tydligare än kanske någonsin tidigare.

Bästa spår: “Home is a question mark”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-18)

"sven-david sandstorm 75 år" på berwaldhallen



”Sven-David Sandström 75 år”
Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Joseph Haydn, Sven-David Sandström, Alfred Schnittke och Dmitrij Sjostakovitj.
Solist: Peter Friis Johansson (piano), Anders Nilsson och Per Öman (violin).
Dirigent: Omer Meir Wellber.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim 20 min.
Betyg: 4.

Hur ska man förhålla sig till det förflutna? Det är en fråga som både tonsättare, musiker och konsertarrangörer ständigt måste ställa sig. Alla älskar 1700-talets musik, och det är lätt att romantisera denna era eftersom det var den sista tidsepoken inom konstmusik då nuet fick regera. 

Denna kväll har Berwaldhallen ett synnerligen välkomponerat program. Vi börjar i Haydns f-mollsymfoni från 1768, utsökt spelat av en beskuren och spänstig orkester med stående musiker. Detta verk från Haydns ”Sturm und Drang”-period har en tilltalande svärta som dock aldrig står i vägen för den utåtriktade skönhetsvurmen.

Schnittkes ”Moz-Art à la Haydn” från 1977 blickar tillbaka på klassicismen men i förvrängd form, som sedd genom en skrattspegel. Här blir Radiosymfonikerna teatrala på ett sätt som fungerar: i en nästan helt nedsläckt konsertsal gör musikerna entré från olika håll, samtidigt som de försiktigt spelar styckets spöklika inledning, men i samma sekund som musiken river igång på riktigt tänds scenens belysning. Musikerna lämnar scenen på samma sätt, likt Haydns ”Avskedssymfoni”.

Omer Meir Wellber är en underbar dirigent, som använder hela sin kropp för att få liv och engagemang i orkestern, vilket han lyckas galant med, framförallt i Sjostakovitjs nionde symfoni från 1945. Denna är, i högre utsträckning än den svårmodige ryssens övriga symfonier, en blinkning till klassicismen och det lätta, preromantiska, ickebombastiska symfoniidealet. Vilket provocerade många eftersom meningen var att symfonin skulle hylla ryssarnas seger över Nazityskland. Men Sjostakovitj komponerade en musik som sa: människan är inte en del av en enhetlig klump som är antingen hjältemodig eller tragisk, människan är komplex och motsägelsefull, människan är glad, ängslig, ambivalent, larvig. Det är ett underskattat verk som här får ett fantastiskt framförande.

Födelsedagsbarnet Sven-David Sandström har något av en biroll, men hans ”Five pieces for piano and orchestra” (som uruppfördes i våras av Göteborgs Symfoniker) är en intressant variant på en genre som växte fram på 1700-talet. Om många pianokonserter är som romaner är denna snarare en novellsamling. Här finns många vackra ögonblick, och ännu fler stökiga, men musiken får aldrig vila i en melodi eller en orkesterklang utan växlar hela tiden till nästa station, likt radiorattande på FM-bandet. Och kanske är detta också en bild av livet: inget är beständigt, varken lyckan eller kaoset är permanent, och detta är lika sorgligt som trösterikt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-12)

yung lean - stranger



Hiphop
Yung Lean
”Stranger”
(YEAR0001)
Betyg: 4

Inom hiphop finns – kanske i högre utsträckning än hos andra musikgenrer – en ständig dragkamp mellan gränslös fantasifullhet å ena sidan och lojalitet mot äkthetsideal å den andra. Bilden kompliceras av att vissa hiphopartister har inslag av båda sidorna – exempelvis inom gangstarap där fiktion alltid har varit minst lika viktigt som självbiografi – samt av att det inte går att säga att det ena är bättre än det andra. Båda stilarna har gett upphov till vital och nyskapande musik.

1983 släpptes till exempel två legendariska singlar, Rammelzee & K-Robs ”Beat bop” med produktion och skivomslag skapade av Jean-Michel Basquiat, och Run-D.M.C.:s debut ”Sucker M.C.’s” (egentligen b-sida till den mindre intressanta ”It’s like that”). En låt som fascinerar med oförutsägbart experimenterande, en som gör det med stenhård minimalism. Drömsk konstfullhet mot gatusmart realism.

Inom svensk hiphop har dock den äkthetstörstande inriktningen dominerat stort. Det gäller både för hårda skildrare av bistra verkligheter och för poppiga rappare som gör klubbiga låtar med texter om kärlek och sex. Därför blev chocken så stor när Sad Boys – Yung Lean och hans två producenter Gud och Yung Sherman – gjorde entré 2013. 

Folk irriterade sig till döds på den 17-årige killen med priviligierad bakgrund som rappade – på engelska dessutom! – om allt möjligt som han tyckte om eller fantiserade om. Irritationen blev dubbelt så stor av att Yung Lean snabbt blev populär och till och med fick en fanskara i USA, något som ingen svensk rappare vågat drömma om. 

Alla artister skapar en persona, men den persona som Jonatan Leandoer Håstad skapade stack ut i hiphopvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Yung Leans rap var en medvetandeström som obekymrat blandade italienska renässanskonstnärer, japanska romanförfattare, science fiction-filmer, mat, naturromantik och gamla tv-spel med fantasier om droger, dyra kläder och extremt snuskigt sex. Parat med de sinnesutvidgande beatsen föddes den mest häpnadsväckande hiphop som kommit från detta land. 

Yung Lean har varit väldigt produktiv – ”Stranger” är hans tredje officiella studioalbum men sjunde fullängdsalbum om man räknar med mixtapes och sidoprojekt. Han har också nästan kört sin karriär i botten när Sad Boys turnerade i USA och levde ut sina rockstjärnedrömmar, med katastrofala följder: överdos, mentalsjukhusvistelse och den inte särskilt lyckade skivan ”Warlord”. Men nu är han tillbaka och låter mer inspirerad än på länge.

Det är en ny Yung Lean som framträder på ”Stranger” – lite mognare, lite lugnare, lite mer melodiös. Texterna är inte längre fullproppade med referenser till populärkultur, istället låter han det emotionella och sorgsna komma i förgrunden. I ”Red bottom sky” sjunger han om naturfenomen och den ångestfyllda förnimmelsen av att halka genom tillvaron; ”Agony” är en naken ballad med ett ostämt piano som låter som att det tillhör Aphex Twin.

Musikaliskt är utvecklingen än mer slående – de aggressiva klubbdängorna lyser med sin frånvaro, istället har Gud och Yung Sherman (och kompisen WhiteArmor) skapat luftiga, futuristiskt dubbiga beats. De klär Yung Leans nya sångliknande rap perfekt. ”Yellowman” påminner otippat nog om en militärmarsch, medan ”Skimask” har en melodi så ramsliknande att man kan hoppa hopprep till den.

”Stranger” är Sad Boys starkaste skiva sedan ”Unknown death 2002”, och visar att även eskapistiska fantasidyrkande hiphopartister kan utvecklas och mogna, utan att förlora lyskraft och unikum.

Bästa spår: “Red bottom sky”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Bonus: fem andra fantasifulla hiphophjältar

De La Soul ”3 feet high and rising” (1989)
Trion rappade om blommor, sprängde murar för vad som var okej att sampla – en skiva med fransk språkkurs var att föredra framför James Brown-funk – och gjorde med hjälp av radioteaterliknande mellanspel ett konceptalbum om ett fånigt tävlingsprogram i tv.

Wu-Tang Clan ”Enter the Wu-Tang/36 chambers” (1993)
De kom från New Yorks mest bortglömda stadsdel Staten Island men förvandlade den till Shaolin, en plats där munkar mediterar, svärdstrider utkämpas och rappare inte har ett alias utan fem olika. Beatsen var lika outgrundliga och atmosfäriska som råa.

Missy Elliott ”Da real world” (1999)
Debutalbumet “Supa dupa fly” var visserligen just det, men i uppföljaren “Da real world” drog Missy Elliott och producenten Timbaland sin futuristiska och lekfulla hiphop-R&B-hybrid till sin spets. Hype Williams legendariska videor blev pricken över i.

Madvillain ”Madvillainy” (2004)
På egen hand hade både Madlib och MF Doom skapat apart och älskvärd alternativrap, men när de spelade in en skiva ihop och blev Madvillain uppstod en kreativ explosion. Obskyr jazz, enorma mängder gräs och en hiphop som är psykedelisk både i ord och toner.

Nicki Minaj “Monster” (2010)
Okej, detta är ingen skiva av Nicki Minaj utan en singel av Kanye West, men Nicki stjäl showen totalt med sin gästvers här. Hon växlar mellan olika alter egon som en mästerlig röstskådespelare och manusförfattare, med ljuv rapschizofreni som resultat.

(Dagens Nyheter 2017-11-11)

borisova-ollas, saint-saëns och elgars "enigmavariationer" i stockholms konserthus


Repetition av "Angelus" när Fillan skulle spela den för några år sedan.

Kungliga filharmonikerna
Musik av Victoria Borisova-Ollas, Camille Saint-Saëns och Edward Elgar.
Solist: Quirine Viersen, cello.
Dirigent: Andrej Borejko.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Betyg: 3.

När Victoria Borisova-Ollas går upp på scen för andra gången för att ta emot publikens jubel, efter att hennes orkesterstycke ”Angelus” framförts, känns det som att det är nu det händer. Nu får den skarpa ryskan äntligen sitt stora genombrott, efter en kvarts sekel som Sverigebaserad tonsättare. Det är mindre än en vecka sedan hennes första opera ”Dracula” haft världspremiär på Kungliga operan, under en massiv PR-kampanj. Hon pryder framsidan av senaste numret av Opus. Och ”Angelus” är inte ens ett uruppförande, utan ett verk som skrevs 2008 för Münchens filharmoniker och uruppfördes av dem. Ändå vet publikens entusiasm inga gränser. Alla tycks älska Victoria Borisova-Ollas just nu.

Och det är helt rättvist. ”Dracula” är i mina ögon och öron ett lyckat verk, men nästan allt som Borisova-Ollas gör blir intressant. ”Angelus” skildrar upplevelsen av att lyssna på ringningen från mäktiga kyrkklockor, inte inifrån kyrkan utan utifrån, på torget, med himlen som tak, det vackra klocktornet i blick och duvor som flyger omkring. Det är inte kyrkan som är i fokus utan människan, känslan av att vandra omkring i denna livfulla miljö och uppfyllas av de majestätiska klockornas dånande toner, lika ödesmättade som förlåtande. Som publik är det bara att blunda och förflyttas till en annan plats. Målerisk men inte kitschig musik – oerhört tilltalande.

Konserten som helhet dras dock ned av de övriga verken på programmet. Fransmannen Camille Saint-Saëns är en tonsättare som på hyggligast sätt kan beskrivas som konservativ, på ärligast sätt som tråkig. Tveklöst kompetent men allt annat än originell. Holländska Quirine Viersen gör vad hon kan med Saint-Saëns första cellokonsert, hon spelar med stor inlevelse, men vad har det för betydelse när verket i sig är så själlöst? Som bakgrundsmusik fungerar det fint, som konserthöjdpunkt är det så tunt att det är genomskinligt.

Edward Elgars ”Enigmavariationer” är ett lite udda orkesterstycke från 1899. Elgar skildrar sin bekantskapskrets genom att komponera ett tema med variationer som var och en karakteriserar de olika personerna. Allra sist karakteriseras Elgar själv – att just detta är verkets mest storslagna och mäktiga musik ger ett något självgott intryck. För att ett verk av denna typ ska engagera lyssnare måste de olika variationerna spelas så känsligt det går, bli nakna och mänskliga. Men Andrej Borejko dirigerar snarare fram en smaskig underhållningsmusik vars platta elegans och bräkiga munterhet lämnar åtminstone mig oberörd.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-06)

hösthimmel

 

Nu är den här, årets höstplaylist från mig, 100 låtar som jag tycker om att lyssna på just nu i en ordning som känns nice! Hösthimmel heter listan, lyssna gärna på den.

Det blev en ganska speciell lista, ganska mörk tror jag. Hösten är ju inte bara mysiga gyllene solnedgångar utan också råa vindar och kolsvarta natthimlar. Det finns mycket melankoli i hösten. Och rent estetiskt har jag ingenting emot melankoli. Det finns mycket musik som befinner sig i en skärningspunkt mellan begärets graviterande mörker och själens sorgsna kammare, och jag tycker mycket om denna musik. Nästan alla låtar på denna lista befinner sig i detta gränsland, även om vissa är lite varma och ljusa, och vissa andra låtar befinner sig på andra ytterkanten, väldigt hårda och bittra. Jag tycker om dem också.

Det är ganska mycket nytt på listan, jag gillar att ha med låtar som är nya även för mig. Inte jättemycket R&B denna gång (fast SZA och Kelela har två låtar var), och den hiphop som är med är inte överdrivet partyglad, däremot väldigt nice att ha i hörlurarna när man är ute och går. Här finns lite indie, gammal och ny, och lite classic rock, gammal och väldigt gammal. Lite dansmusik också men inte av det euforiska slaget utan mer - ni gissade det - melankoliskt och dovt. Pyttelite jazz i form av Duke Ellington och mot slutet lite klassiskt faktiskt: Haydn och Vikingur Olafssons fantastiska tolkning av Philip Glass "Glassworks: opening".

Det finns en ganska stor risk att det här blir min sista årstidslista. Jag har hållit på med det här konceptet sedan 2011, kanske kul att testa något nytt? Jag funderar på att göra såhär under nästa år: en ny lista med 30 låtar varje månad, istället för en ny lista med 100 låtar var tredje månad. Jag vet inte men jag tycker det vore lite kul, lite mer avslappnat kanske. Äh, jag får se. Jag är ju väldigt fäst vid 100-formatet också.

Tack till Magnus, Alicia, Helena, Håkan, Petter, Kassandra, Kennet och Jenny.

Artister som är med på hösthimmel: Milton Nascimento, Urge Overkill, Kedr Livanskiy, Burial, Smokepurpp & Travis Scott, Bladee, Charli XCX, Tiwa Savage, Starrah & Diplo, SZA, Lil Uzi Vert, Ariel Pink, 21 Savage & Offset, LCD Soundsystem, Molly Nilsson, Kelela, NewAgeMuzik, Actress, Jay-Z, Kelis, One Acen, Mr Eazu, Maya Jane Coles, Saint Jhn, Phil France, Rich The Kid & Kendrick Lamar, Big Shaq, Ycee & Maleek Berry, Stefflon Don & French Montana, Stormzy, Bibio, The Radio Dept., Not3s & MoStack, Migos, The Stranger, King Krule, Post Malone & 21 Savage, Future & Young Thug, Rae Sremmurd, 21 Savage, Sean Nicholas Savage, Eugy & Ycee, Chris Brown feat Dej Loaf & Lil Yachty, Four Tet, The Chills, Juniorsolistene, Björk, Frank Ocean, The Rolling Stones, Bob Dylan, Faces, Duke Ellington & Cootie Williams, Grouper, Yung Lean, IAMDDB, Jennifer Lopez, Demarco, Lil Baby, MadeinTYO, Young Thug, Lil Pump, The Windbreakers, Edwyn Collins, Timi Yuru, Rod Stewart, 702, Lil Debbie, Baka Not Nice, Afro B, CEONRPG, Yxng Bane & Kojo Funds, A Boogie Wit da Hoodie feat PnB Rock, 2 Chainz & Swae Lee, Dreezy feat 6LACK & Kodak Black, Damso, Eli Sostre, Peewee Longway & PARTYNEXTDOOR, dd elle, Ian Isiah, Clipse feat. Bilal & Pharrell, I.B. Sundström, The Verve, Amber Coffman, Migos feat Nicki Minaj & Cardi B, Tory Lanez & Future, 6LACK feat Jhene Aiko, Mwuana, Lana Del Rey, Morrissey, Bedouine, Esterházy Ensemble som spelar en barytontrio av Joseph Haydn, Suede, Vikingur Olafsson som spelar Philip Glass.

Víkingur Ólafsson i Berwaldhallen



Sveriges Radios Symfoniorkester.
Verk av Britta Byström, Edvard Grieg och Robert Schumann.
Solist: Víkingur Ólafsson, piano.
Dirigent: Pablo Heras-Casado.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim.
Betyg: 4.

33-årige Víkingur Ólafsson är en underbar pianist. Han har både en fantastisk teknik och en egen röst – när han spelar ett stycke handlar det om en tolkning och inte bara ett framförande. Hans inspelning av Philip Glass ”Opening” från ”Glassworks” som gavs ut tidigare i år får detta hypnotiska stycke att ljuda på ett helt nytt sätt. Han tycks förskjuta volym och emfas mellan höger- och vänsterhanden, en glidande dynamik som framkallar en oväntad skönhet.

Men förtjänar han verkligen epitetet ”Islands Glenn Gould” som New York Times gav honom? Svaret är ja, bevisar han som tidsmanipulerande solist i Edvard Griegs pianokonsert. Denna klassiker från romantiken låter i fel händer svulstig och sentimental, men Ólafsson spelar som om varje ton är laddad. Griegs nationalromantik låter mindre ”ut på tur, aldrig sur” och mer Munch. Den finns en mörk, erotisk glöd i den mäktiga inledningssatsen och att applåder kommer redan efter denna överraskar inte. 

Som extranummer spelar Ólafsson Jean-Philippe Rameaus ”Le rappel des oiseaux” från 1724 och än en gång väcks associationer till Gould – barockens cembalostycken blir tänjbara och personliga pianodrömmar. Alla i lokalen är trollbundna av Ólafsson, inklusive dirigenten Heras-Casado som slår sig ned bredvid violinisterna eftersom han inte vill missa extranumret.

Denne spanske dirigent tycks gilla Robert Schumann, för han har spelat in både pianokonserten och violinkonserten och nu dirigerar han Radiosymfonikerna i Schumanns symfoni nr 3, som Heras-Casado dock inte riktigt lyckas skaka liv i. Symfonier var inte Schumanns starkaste gren och här är hans begränsningar plågsamt uppenbara, framförallt vad gäller melodisk skärpa och dramaturgisk framåtrörelse. Det enda undantaget är den näst sista av de fem satserna, den enda som går i moll och den enda som ekar av Schumanns besök i Kölnerdomen samma år som symfonin skrevs. Blåset låter som en högtidlig orgel, det känns som att man är i en enorm kyrka – briljant.

Britta Byströms ”Segelnde Stadt”, inspirerad av en Paul Klee-målning med samma namn, är tyvärr en besvikelse. Nog har hon en större orkesterpalett än Schumann, men vackra klanger räcker sällan för att skapa ett berörande musikstycke, det är bara ett verktyg. ”Segelnde Stadt” har ett fint inslag: trombonerna som hörs på håll, utanför scenen. De skapar djup och rymd, får musiken att bli mer tredimensionell. Men verket har varken någon emotionell kärna eller någon riktig riktning, och slutar märkligt abrupt, nästan slappt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-28)

dubbelrecension: lil pump och smokepurpp



Rap

Lil Pump
”Lil Pump”
(Tha Lights Global/Warner)
Betyg: 4

Smokepurpp
”Deadstar”
(Alamo/Interscope)
Betyg: 4

När mainstreammusiken blivit för polerad och perfekt – även om musiken låter bra – kommer alltid kids som vill ha något enklare, råare, trasigare, vildare och roligare. Det hände rocken med 70-talets punkvåg.  Och nu håller det på att hända inom hiphop.

Hur bra Atlantas kungar än är så finns det något förutsägbart över hur de konstruerar sina låtar. Beatsen är effektiva, fullmatade, lyxiga. Hitsen avlöser varandra men soundet börjar bli likriktat. På annat håll har den duktiga textfetischistiska hiphopen fått en renässans med artister som Kendrick Lamar.

Därför är den nya rörelsen – nihilister som Lil Pump, Smokepurpp, XXXTentacion och Lil Peep, unga och med ännu yngre fans – en befrielse. Låtarna är korta, röjiga och fulla av pigg dekadens och explosiva känslor. De låter inte som att de är på väg till mäklaren för att underteckna ett husköp utan på väg rakt in i ett brinnande kaos.

Lil Pumps och Smokepurpps musik är soundtracket till att balla ur på smutsiga klubbar och nattligt ödsliga parkeringsplatser. ”Lil Pump” och ”Deadstar” är de två kompisarnas respektive debutmixtapes, och att bägge har gästframträdanden av kända rappare skvallrar om att skivbolagen satsar på de unga förmågorna. Men att det är de mörka stjärnorna själva som är huvudpersoner råder det aldrig någon tvekan om.

Bästa spår: ”D Rose” från ”Lil Pump”, ”Fingers blue” från ”Deadstar”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-10-27)

gucci mane - mr. davis



Rap
Gucci Mane
”Mr. Davis”
(1017/Atlantic/Warner)
Betyg: 3

Många rappar om brottets bana men få har en karriär så tätt förknippad med kåkfarande som Gucci Mane. Genombrottsalbumet ”The state vs. Radric Davis” släpptes i samband med att han skulle påbörja ett fängelsestraff, fjolårets comeback ”Everybody looking” efter att han avtjänat ett annat. Musikaliskt är dock Gucci ingen hård gangstarappare utan en tillbakalutad och obekymrad kille som låter som att han står vid sidan om allt som händer, en milt road betraktare. Hans charm vilar på hans hesa, loja röst, ramsliknande melodier och lågmälda humor. Att han maniskt pumpar ur sig musik – detta är hans femte fullängdare på 15 månader – ger dock hans skivor en air av fabrikstillverkning. ”Mr. Davis” börjar lovande med den öppenhjärtliga ”Work in progress” men blir snart en ganska jämntjock rapgryta.

Bästa spår: ”Stunting ain’t nuthin”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-10-20)

Jacob mühlrads "kaddish" i berwaldhallen



Radiokören
Musik av Johann Sebastian Bach, Ernst Krenek, Maija Einfelde och Jacob Mühlrad.
Solister (Bach): Sofia Niklasson, Christiane Höjlund, Niklas Engquist och Lars Johansson Brissman.
Solist (Mühlrad): Eva Dahlgren.
Instrumentalensemble (Bach): Björg Ollén, Olle Torssander, Mimé Brinkmann, Keren Bruce och Fredrik Malmberg.
Dirigent: Peter Dijkstra.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 1 tim 30 min.
Betyg: 4.

Tonsättaren Jacob Mühlrad, född 1991, är något av en sensation. Hans liv och karriär är en så stark berättelse (lyssna på hans ”Sommar i P1”-program), han är så ung och begåvad, en medialt perfekt gestalt för en genre som kämpar med att få bort stämpeln som gammal och mossig. Berwaldhallen fick sätta in en extrakonsert med uruppförandet av Mühlrads nya körverk ”Kaddish” – båda konserterna sålde slut.

”Kaddish” är en hyllning till och tolkning av en judisk bön med samma namn, bönen till minne av de bortgångna. Det är också en dialog om förintelsen med tonsättarens morfar, som överlevde Auschwitz, men som inte ville prata om sina upplevelser därifrån med sitt barnbarn. Döden och dödligheten blev extra närvarande för Mühlrad under komponerandet, eftersom hans mamma samtidigt kämpade mot svår cancer. 

Det universellt tragiska och det privata vävs alltså samman i ett musikstycke som är berörande bara genom att det finns. Frågan är då hur väl materialet uttrycks konstnärligt. ”Kaddish” börjar vackert, i det långsamma, mörka och allvarsamt tunga. Musiken rör sig inte så långt från denna punkt, men har ändå en tydlig dramaturgi – när morfadern motvilligt till slut berättar om dödslägrens fasor ändrar stycket karaktär och blir som en splittrande ångestexplosion. Avslutningen är dock något av en antiklimax, med ordet ”witness” upprepat lite väl många gånger på ett lite väl monotont sätt. 

Som solist har Eva Dahlgren anlitats. Tyvärr försvagar hennes mikrofonförstärkta sång helhetsintrycket – även om hon gör en fin insats blir kontrasten för stor till Radiokören och dirigenten Dijkstras mjuka elegans. 

Konserten som helhet är dock helgjuten, med ett ovanligt genomtänkt program, intressant nog utan paus. Bachs underbara kantat ”Gottes Zeit ist die allerbeste Zeit” inleder. Ernst Krenek, en tonsättare som brännmärktes av Tredje riket, tonsatte Klagovisorna från Gamla testamentet mitt under kriget, när han hade flytt till USA. Den första av verkets nio satser framförs och den är fin, framförallt det nästan viskade slutet. Sist men inte minst ”Lux aeterna” av den lettiska tonsättaren Maija Einfelde, med en text hämtad från den katolska dödsmässans avslutande del – ett kort men mycket vackert verk från 1992 som förtjänar att framföras ofta.

Konserten är med andra ord inte bara en dialog mellan Jacob Mühlrad och hans familj, utan också ett vackert möte mellan det judiska och det kristna. På flera sätt framstår underbarnet Mühlrad som den svenska musikens Felix Mendelssohn.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-16)

king krule - the ooz



Indie
King Krule
”The ooz”
(XL/Playground)
Betyg: 4

Archy ”King Krule” Marshalls debutalbum ”6 feet beneath the moon” slog ned som en bomb 2013 med sin unika och underbara mix av punk, hiphop och jazz. Marshall var då 19 år gammal men redan rutinerad som artist (den fantastiska debutsingeln kom 2010). Uppföljaren har dock dröjt i hela fyra år – en tid då Marshall har parerat kändisskapet (och prestationsångest) genom att bland annat, under sitt riktiga namn, skapa ett triphoppigt soundtrack till en konstbok som han gjorde tillsammans med sin bror. ”The ooz” är ett lösare, spretigare, mörkare och skörare verk än debuten – den energiska romantiken har bytts ut mot uppgivenhet och skeva dagdrömmar. Skivan är mer en stämningsfull värld att kliva in i än en samling poplåtar att digga. Men den som älskar hyperengelsk melankoli blir inte besviken.

Bästa spår: ”Midnight 01 (Deep sea diver)”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-10-13)

future på annexet


Vissa låtar, som den här, har en text som betyder något. Skulle inte förvåna mig om han aldrig spelat den live. Men vad vet jag. Älskar Future. Det vet jag.

Future
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 4

Future blev historiskt framgångsrik i musikbranschen när han i våras släppte två album en vecka efter varandra och båda skivorna omedelbart gick rakt upp till Billboards förstaplats, den ena efter den andra. Han tävlar bokstavligen mot sig själv. 

Att Future är på en annan nivå än de flesta andra rappare var uppenbart redan när han släppte sitt debutalbum ”Pluto” 2012. Vissa musikkritiker, jag själv inräknad, förbryllades av Atlantaartistens autotuneade mix av sång som inte handlade om soul och rap som inte handlade om flow. Men hans estetik visade sig snart bli massivt populär, och hans inflytande på andra rappare kan idag bara jämföras med Drakes.

Nästan alla Futures låtar är mörka, monotona och enormt bastunga. En nyckel till att förstå hans musik är att han gör låtar med Atlantas berömda strippklubb Magic City i åtanke – funkar de där så funkar de på vanliga klubbar, och funkar de även där så kommer de att bli radiohits. Future hyllar sin favoritstrippklubb rakt ut i sin singel ”Magic”.

Med strippklubben som riktmärke väljer Future lämpliga beats och till dessa skriver han lämpligt depraverade texter, där tonfallet, frasernas rytm och den stämning som orden suggererar fram är viktigare än berättelser och unika formuleringar. Vem bryr sig om att ”Mask off” – dunderhitten som jublande avslutar denna konsert – har en refräng som diskuterar användandet av rånarluva, när låten är så berusande svängig? Future kan visserligen skriva söta romantiska poplåtar också – ”Incredible”, ”Turn on the lights” och ”Selfish” är bland de bästa singlar han släppt – men att han inte spelar någon av dem när han uppträder live säger något om vad han föredrar.

Konserten bjuder på en kavalkad av dekadenta raphits. Future har pondus och attraktiv självsäkerhet när han rör sig på scenen och rappar fläckfritt. Ofta hinner en låt knappt komma igång förrän det är dags att hoppa till nästa – att underhålla och aldrig tråka ut publiken tycks vara det viktigaste. Med sig har Future fyra manliga dansare, en ovanlig och uppfriskande syn i en konsert av en manlig rappare. Deras expressiva moves höjer stämningen, speciellt när Future tar några synkroniserade danssteg med dem.

Uppvärmaren Stefflon Don från London är nästan ännu bättre. Hon rappar stenhårt, ser extremt cool ut och har fantastiska låtar som Jeremih-duetten ”London” och nya singeln ”Hurtin’ me”. Jag längtar efter hennes debutalbum.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-13)

"lakmé" på malmö opera


Känd från min frankofili-playlist Les quatre cent coups ;)

”Lakmé”
Opera av Léo Delibes.
Libretto: Edmond Gondinet, Philippe Gille.
Med: Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Taras Shtonda, Matilda Paulsson, Jakob Högström, Maria Streijffert, Eric Lavoipierre m.fl.
Malmö Operaorkester och Operakör.
Dirigent: Philippe Augin.
Scenografi: Anne Marie Legenstein.
Kostym & mask: Gesine Völlm.
Regi: Nicola Raab.
Scen: Malmö Opera.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.

Orientalism är något man stundtals konfronteras med om man har att göra med opera, oavsett om man är publik eller regissör. Det är för att operarepertoaren består av verk skrivna av och för européer under en tidsepok då Europas relation till den övriga världen bestod av antingen handel med avlägsna länder, som få européer hade möjlighet att besöka, eller ren kolonialism.

Franska ”Lakmé”, som hade urpremiär 1883, är en typisk orientalistisk opera. Handlingen utspelar sig i Brittiska Indien, huvudpersonen är en ung indisk kvinna och problem uppstår när en officer från ockupationsmakten förälskar sig i henne.

Det finns operor som nyfiket försöker absorbera musiken från den kultur som skildras. ”Lakmé” är inget sådant verk. Ett par korta melodislingor innehåller vagt exotiska skalor, men nästan allt låter som en klassisk europeisk opera från romantiken – vilket inte är fel i sig, när det resulterar i hits som ”Klockarian” (som Svetlana Moskalenko gör med bravur) och ”Blomsterduetten” samt effektiv musik överlag från balettmästaren Delibes.

Mer problematiskt är att librettot innehåller främlingsfientliga stereotyper, framförallt i andra akten, då en scen i en hektisk marknad går ut på att en stackars bortkommen engelsk kvinna blir lurad på pengar av indiska skojare. Hur ska då den som vill göra en modern uppsättning av operan hantera sådant material? Regissören Raab har gjort det katastrofala valet att låta alla (vita) sångare som spelar indier sminkas med blackface, det mest rasistiska greppet i scenkonstens historia. Här dock inte i färgen svart, utan i blått, för att ge en komisk effekt kanhända – men det förändrar ingenting.

Visst, vissa hinduiska gudar porträtteras traditionellt med blå hudfärg, men det är helt ovidkommande för denna scen. Kanske är meningen att vi publiken ska se på indierna med en engelsk 1800-talskvinnas xenofobiskt förfärade ögon? När hjälten Gérard i samma akt uppfylls av kärlek av den Blue Man Group-liknande Lakmés förföriska sång – nyckelscenen i vilken hon sjunger ”Klockarian” – gestaltas inte ett möte mellan två tvillingsjälar, utan en ”normal” person som fascineras av ett freak.

Kemin mellan de två huvudpersonerna är svag och Leonardo Ferrando som gör Gérard imponerar inte. Svetlana Moskalenko har en vacker röst men sjunger ofta lite väl tyst. Taras Shtonda i rollen som Lakmés far Nilakantha övertygar dock både i sin sång och i sitt agerande.

Malmö Opera har haft flera fullträffar de senaste åren, men ”Lakmé” är tyvärr inte en av dem.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-08)
 
Efter denna recension följde en debatt om huruvida det var rasistiskt eller inte att sminka med blå bodypaint. DN Kultur publicerade Malmö Operas replik och mitt svar på denna replik i tisdags, man kan läsa här. SVT Kulturnyheterna gjorde också en grej om det.

four tet - new energy



Elektroniskt
Four Tet
”New energy”
(Text/Border)
Betyg: 4

Kieran ”Four Tet” Hebden är för dansmusik vad Björk är för pop. En evig sökare vars konstnärliga ambitioner får de flesta konkurrenter att framstå som oromantiska tråkmånsar, och som trots ständiga kostymbyten har ett omisskännligt grunduttryck. Om Björks kärna är sången och orden så är Four Tets motsvarighet svänget och rytmerna. Tjugo år efter sin första solosingel ”Double density” har Hebden hunnit med ett tiotal fullängdsalbum och han är fortfarande lika entusiastiskt utforskande och subtilt perfektionistisk. Hans värme och mjuka själfullhet ska inte förväxlas med torrhet och orörlighet. ”New energy” blandar elegant olika faser ur Four Tets karriär – eftertänksamma downtempobeats, illusoriskt organiska syntljud, vackra new age-utsvävningar och dansgolvsinriktad house. Allting vibrerar.

Bästa spår: ”Two thousand and seventeen”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-07)

kedr livanskiy - araidna


"Att se honom är såsom att se Libanon; ståtlig är han såsom en ceder." (Höga Visan 5:15)

Technopop
Kedr Livanskiy 
”Ariadna”
(2MR/Playground)
Betyg: 4

Moskvabaserade Yana Kedrina alias Kedr Livanskiy (ryska för ”ceder från Libanon”, en trevlig detalj för alla Höga Visan-fans) föddes 1990 och hennes sorgsna poplåtar kläs i en ljuddräkt inspirerad av Detroittechno från det året. En era då techno liksom idag gestaltade kyla, men inte var helt väsensskild från snärtig house, och vokala inslag inte var synonymt med sellout. Men Kedr Livanskiys vackra ekobeslöjade sång påminner mer om Molly Nilsson än om Paris Grey. Efter fjolårets fina ep ”January sun”, med den knäckande singeln ”Razrushitelniy krug (destructive cycle)”, kommer nu debutalbumet som innehåller allt från tonsatt William Blake-diktuppläsning (”ACDC”) till ömsint ambient (”Sad one”). Bäst är ändå de deppiga danspoplåtarna, som skulle kunna platsa på senaste The Radio Dept.-skivan.

Bästa spår: ”Ariadna”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-29)

in a sentimental mood

 

Jag älskar Duke Ellington. Svårt att förklara hur mycket han betyder för mig. När jag var i de yngre tonåren och bodde i Simrishamn brukade jag gå till biblioteket och, antingen låna cd-skivor där, eller lyssna på cd-skivor i lyssningshörnan. Den bestod av fyra stora fåtöljer som ingen satt i annars. Jag tog en skiva, det kunde vara "Early Ellington" eller dubbel-cd:n "Rockin' in rhythm", och gick med den till bibliotekarien som gav mig ett par hörlurar (man fick lämna in sitt bibliotekskort i pant) och så satte jag mig där och lyssnade, och läste samtidigt något från bibblan, kanske något tidigt nummer av tidningen Pop eller NME:s rockencyclopedi från 1977 eller en samligsvolym med Carl Barks Kalle Anka-äventyr. Coolt var det inte, i fas med samtiden var det inte, men en flykt var det. Det var vad jag behövde. Och det var vad jag fick. Jag flydde in i en annan värld, en annan tid, ett annat land, en annan kultur, ett annat sammanhang, en annan estetik, ett annat ideal. Långt från fjärran hörde jag tassande rytmer, händer som klappade och dunkade på en trumma, och över det gled en melodi på en trombon in - känsligt, försiktigt, ömtåligt, längtansfullt, vackert. Jag hade aldrig hört en trombon låta så, jag visste inte att en trombon kunde låta så. I bakgrunden växte en jazzorkester fram ur dimman, och till slut kunde den inte hålla sig längre, den bröt ut i fullt swing, dock ej aggressivt, bara påtagligt. Så plötsligt var orkestern borta igen, som om allting hade varit en dröm. Men trombonmelodin dansade fram en sista gång, och den tassande handtrumman ebbade långsamt ut. Låten hette "Pyramid" och Duke Ellington skrev den tillsammans med trombonisten Juan Tizol. Den spelades in 1938, och den version som finns med på "Rockin' in rhythm" är den bästa, den har varit på min topp 3 låtar of all time ända sedan jag först hörde den. 

Men "Pyramid" är bara en central punkt i en hel värld av underbar Ellingtonmusik. Det jag älskar med hans låtar är att de är så fria och egensinniga i sin komposition, de är både melankoliska och oförutsägbara, de är verkligen någonting helt annat än alla andra jazzstandards från denna era som komponerades av skolade (vita) musiker och kompositörer. De är både svängiga och atmosfäriska. Upptempolåtarna bryr jag mig inte så mycket om, med några undantag, men jag förstår att de var viktiga där och då - det var viktigt för Duke Ellington att han både kunde konkurrera med Count Basie eller Glenn Miller vad gällde svängig, dansant, kommersiellt gångbar storbandsmusik, och samtidigt komponera något unikt och evigt och vackert. Men det är ju de sistnämnda låtarna som har tyngd än idag. Woody Allen använde Ellingtons "Sophisticated lady" som ett ledmotiv i "Jadeskorpionens förbannelse", det var en väldigt fin gest tyckte jag, men det var inget som plockades upp av några filmkritiker när den rullen var aktuell.
 
Hur som helst. Häromdagen gjorde jag något som jag planerat att göra väldigt länge: en Spotify-spellista med Duke Ellingtons 100 finaste låtar, i hyfsat kronologisk ordning. Den fick heta "In a sentimental mood" och det är också låten som inleder hela listan, och återkommer i flera versioner senare (det vore tjänstefel att göra en Duke Ellington-lista och inte ha med versionen av "In a sentimental mood" som han spelade in med John Coltrane). Sista låten är "Lotus blossom" som är så himla fin, Duke Ellington sitter vid pianot och vill inte sluta spela, man hör musikerna packa ihop i bakgrunden, men Duke sitter där och kan inte sluta hedra sin vän Billy Strayhorn som skrev den låten. Billy dog i slutet av 60-talet (inspelningen är från skivan "And his mother called him Bill" som gjordes direkt efter detta) och Duke några år senare. Hur som helst, innan detta fina coda finns 99 låtar som är så otroligt bra.
 
Den tidigaste låten på listan är "East St Louis Toodle-Oo" som spelades in i slutet av 1926 och gavs ut i början av 1927 - exakt 50 år senare spelade Weather Report in och gav ut "Heavy weather" (skivan med "Birdland"), och jag gillar tanken på att jazzen under dessa 50 år hade sin riktiga och enda storhetsperiod. Musik som var ständigt nyskapande, ständigt på hugget, ständigt lyssningsvärd. Man lyssnar inte på "East St Louis Toodle-Oo" för att den är historiskt intressant (som man kan göra med jazz gjord innan 1927) utan för att den är så himla bra. Svängig, melodiös, varierad, perfekt. Men det var först några år senare som Duke Ellington verkligen blev en mästare på melankoliska ballader, och skrev låtar som han kom att spela in många gånger: "Solitude", "Prelude for a kiss", "Sophisticated lady", "In a sentimental mood". Och många fler. Lyssna på denna playlist och upptäck en underbar värld. Känn dig svepas bort. Känn flykten. Den är ljuvlig.