belle and sebastian - how to solve our human problems



Pop
Belle and Sebastian
”How to solve our human problems”
(Matador/Playground)
Betyg: 3

Mellan åldrarna 20 och 27 led Stuart Murdoch så mycket av kroniskt trötthetssyndrom att han inte klarade av att jobba, han blev isolerad, levde utanför livet. Men till slut började han skriva låtar. Belle and Sebastians tidiga, legendariskt försiktiga popmästerverk bör ses i det ljuset. Sedan blev hans hälsa bättre, han blev troende, började älska att turnera och blev vän med livet. Självklart blev Belle and Sebastian ett annorlunda band i och med detta. De har alltid gjort snäll och trevlig musik, men sedan början av 00-talet har den inte varit det som livsviktig eskapism utan som soundtrack till en ångestfri tillvaro. Förra skivan var en hemsk discoflirt, denna (som istället flirtar med bandets ep-trilogi-koncept från 1997) är klart bättre. Men musiken och texterna talar inte samma språk.

Bästa spår: ”Best friend”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-10-17)

bach reborn



”Bach reborn”
Svenska Kammarorkestern
Verk av Johann Sebastian Bach, Olga Neuwirth och Brett Dean.
Solister: Claire Chase och Alissa Rossius (flöjt), Roger Olsson (violin), Brett Dean och Tabea Zimmermann (viola).
Dirigent: Thomas Dausgaard.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 1 h 45 min.
Betyg: 4.

Bach spelas mycket i kyrkor runtom i Sverige, men att få höra instrumental orkestermusik av honom i ett konserthus är något av en lyxig raritet. Sedan det blev omodernt att fläska på med stor orkester i verk som komponerats för mindre barockensembler har hans musik blivit ett mindre självklart val för stolta symfoniorkestrar med publik som förväntar sig storslagna konserter. 

Men med Svenska Kammarorkesterns projekt ”Bach reborn” smygs han in, genom att hans Brandenburgkonserter används i ett spännande koncept med nyskriven musik. Var och en av de sex klassiska verken får speglas av stycken som dagens tonsättare har anlitats för att komponera. Efter många år har projektet nu äntligen gått i mål, med denna konsert som låter Brandenburgkonsert nr 4 och 6 få sällskap av Olga Neuwirths ”Aello – ballet mécanomorphe” respektive Brett Deans ”Approach – prelude to a canon”.

Den största förtjänsten med de nyskrivna verken är att de ringar in Bachs mästerverk, de får lyssnaren att stanna upp vid dem och känna särarten i varje stycke. Han skrev ju så otroligt mycket musik, och de skivinspelningar som görs har ofta en redovisande, katalogliknande karaktär: samtliga solocellosviter, samtliga toccator, samtliga orkestersviter, och så vidare. Det är både praktiskt och opraktiskt, för det man behöver är egentligen inte ett fint Bachbibliotek utan en fin musikupplevelse, ett möte mellan ett verk och en lyssnare. Och det får man när Svenska Kammarorkestern presenterar verken på ett såhär ambitiöst och kärleksfullt sätt.

Brandenburgkonsert nr 4 bygger på dynamiken mellan tre solister – två flöjter och en violin – och en lite större orkester.  Oerhört vacker musik och fint framförd här. Olga Neuwirths ”Aello” har också en flöjtsolist, men även en skrivmaskin som slagverk, en synt med cembaloljud och två trumpeter. Genom att låta flöjten fräsa som en katt och skrivmaskinen muntert knattra fram i valstakt uppstår en distanserande, buskisartad effekt. Kanske vill österrikiskan Neuwirth, likt sin landsmaninna Elfriede Jelinek som hon har samarbetat med, göra upp med hemlandets konservatism på ett aggressivt sätt.

Brett Deans ”Approach” fungerar annorlunda och är en väldigt känslig och ödmjuk inledning till Brandenburgkonsert nr 6 som den sömlöst övergår i. Dean tar fasta på kontrapunkten, avståndet mellan de två violorna som har solostämmor i Bachs konsert, och låter dem långsamt närma sig varandra, tills de skimrande förenas i Bachs ljuvliga musik. Sammantaget en mycket fin konsert.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-02-12)

maleek berry på nobelberget



Maleek Berry
Scen: Nobelberget, Stockholm
Betyg: 4

En av de roligaste förändringarna i musikvärlden under detta decennium är att afrobeats har blivit så stort internationellt. Genren – som inte ska förväxlas med afrobeat, den mäktiga funkvarianten som Fela Kuti uppfann på 1970-talet – blandar jamaikansk dancehall, amerikansk R&B och elektronisk danspop med intensiva västafrikanska grooves. Och till skillnad från den typ av afrikansk musik som traditionellt har gått hem i väst rör det sig inte om mysigt värdig livebaserad musik utan om rå, modernt producerad ungdomsmusik vars klubbar och konserter osar av sexualitet.

En milstolpe i denna popularisering var när Drake tog med den nigerianska stjärnan Wizkid som gäst på sin gigantiska hitsingel ”One dance” 2016, och sedan dess har intresset för afrobeats (som ibland kallas afropop) ökat ännu mer. Maleek Berry tillhör samma nigerianska våg som Wizkid och som även inkluderar bland andra Mr Eazi, DaVido, Tekno, Iyanya och Tiwa Savage. De senaste åren har han haft hits som ”Kontrol”, han har precis släppt den fina ep:n ”First daze of winter” och hans första konsert på svensk mark är utsåld.

Maleek Berry sticker ut genom att han var framgångsrik producent och låtskrivare åt andra innan han själv inledde en artistkarriär. Det gör att alla hans låtar präglas av väldigt exakta – inte sällan smakfullt minimalistiska – produktioner med melodiska hookar som passar som hand i handske. Men det innebär också att han inte är helt självklar som liveartist och publikdomptör.

Vissa artister är födda att stå i strålkastarljuset – Maleek Berry är inte en av dem, men han kommer långt bara genom att sjunga karaoke över sina suveräna låtar. Ett minus är att han väntar så länge med att gå på scen. När klockan är halv elva är stämningen i Nobelberget på topp, när den är halv tolv är den kokhet, när den är halv ett börjar den dock mattas av. Tjugo minuter senare kommer till slut Maleek Berry men då får han kämpa för att uppbåda den entusiasm från publiken som han lite tidigare hade fått gratis. Lite hybris, för han har helt enkelt inte de musklerna som liveartist, inte än i alla fall.

Men det går inte att klaga när Maleek Berry framför poppiga mästerverk som ”Eko Miami”, ”Lost in the world”, ”Let me know”, ”Been calling” och ”Kontrol”. Mitt i konserten äger ett frieri rum på scenen, till allas jubel när hon säger ja, och kvällen känns lite som en film. Det passar den romantiska stämningen i Maleek Berrys musik. Han är för afrobeats vad The-Dream är för R&B och han är lika lätt att älska. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-02-11)

kalle j - aros catering



Pop
Kalle J
”Aros catering”
Betyg: 4

Kalle J är nu inne i den fjärde fasen av sin karriär. Debutalbumet från 2006 var en tidstypisk indieskiva som blandade råa trumprogrammeringar med energiska gitarrer och attitydstinn sång. Därefter blev han ena halvan av bandet Karl X Johan, som har släppt tjusiga men lite väl bombastiska engelskspråkiga singlar. Kalle J:s tredje fas var toppen, då han slängde ur sig tre skissartade experimentella soloalbum på ett år, varav ”Fiat 500” var extra bedårande. En sorts katarsis som förberedde honom för denna skiva, hans mest genomarbetade och lyckade hittills. Produktionen är moget balanserad, alltid detaljrik, aldrig effektsökande. Han sjunger bättre än någonsin och melodierna är ljuvligt böjliga. Här finns spår av både Lorenz och The Radio Dept. men Kalle J har ett starkt personligt tilltal. 

Bästa spår: ”Pizzeria”, ”Vintervingar”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-02-10)

khalid på annexet



Khalid
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 4

Nästa vecka fyller Khalid Robinson 20. Han lämnar tonåren, men med sitt succéartade debutalbum ”American teen” och med en Europaturné som inleds med en slutsåld Stockholmskonsert tycks hans status som tonårsikon snarare växa.

Khalid är en ovanlig artist. På grund av sin hudfärg marknadsförs han som en R&B-sångare, men det han gör är ren pop, med fläskiga syntar, raka discorocktrummor och soliga ackord som låter betydligt mer The War on Drugs än Migos. Det finns inget tufft eller farligt över hans musik, men den är inte heller Disneyfierat mesig, utan mest lojt tillbakalutad med texter som nyvaket studsar omkring mellan tankar om kärlek, vänskap och ungdom.

På skiva är han en effektiv fabrikant av radiodängor. Live är han mer intressant, för i detta sammanhang blir det uppenbart hur mycket han skiljer sig från Usher, Justin Timberlake, Bruno Mars och alla andra manliga artister som har aspirerat på att bli en ny Michael Jackson. Han har ingen vältränad kropp, han är klädd i en turkos träningsoverall som sitter halvbra, han dansar glatt men slarvigt och mellan låtarna ler han brett mot publiken, utbrister ”wooh!” och får omedelbart en enorm ”wooh!”-kör tillbaka. 

Publiken älskar Khalid och det är inte svårt att förstå varför. Han utstrålar ren glädje och pigg energi, han känns så naturlig och spontan i ett popklimat där normen är att kämpa stenhårt för att få till den perfekta looken, den perfekta koreografin och den perfekta stjärnglansen. Khalid verkar mer intresserad av att ha kul på ett avslappnat sätt med sitt musikskapande. Inte på ett nonchalant dude-sätt utan på ett naivt livsbejakande sätt.

Han har med sig ett band bestående av en gitarrist, en keyboardist och en trummis (ingen basist) men musikerna är halvt dolda bakom två stora skärmar med visuals (man ser deras huvuden sticka upp). Musikerna är bara med tillräckligt mycket för att ge en känsla av autenticitet. Khalid använder dem för att ge sina spikraka och halvplatta poplåtar lite mer liv men stoltserar inte med dem, han är helt ointresserad av att försöka skapa en jammig retrodoftande soulfunkstämning à la D’Angelo. Det är intressant, och modernt.

När publiken sjunger med i låt efter låt uppenbaras den innersta hemligheten till varför Khalid har blivit så stor: inget är så effektivt, så pop, som en stark trallvänlig sångmelodi. Om han fortsätter skriva låtar med sådana enkla och omedelbara melodier, och fortsätter att bete sig såhär avväpnande charmigt på scen, kan han bli hur stor som helst.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-02-03)

rhye - blood

 

Soulpop
Rhye
”Blood”
(Caroline/Universal)
Betyg: 4

Duon Rhye, som verkligen stack ut när de släppte sitt ljuvligt sensuella debutalbum ”Woman” för fyra år sedan och fick 1980-talets blue-eyed soul att framstå som en smula mer smakfull än vad den var, är numera ett soloprojekt för den säregne sångaren Mike Milosh. Uppföljaren gräver vidare i gruppens patenterat superslicka sound, som andas Rolexklockor, sidenlakan och barer med utsikt över Manhattan. ”Woman” skapades när Milosh nyss hade gift sig med skådespelerskan Alexa Nikolas och var ett uttryck för passionerad förälskelse. Sedan dess har han lämnat henne och hittat en ny kärlek. ”Blood” är inget mörkt skilsmässoalbum men den himmelska euforin har ersatts med en något mer behärskad och eftertänksam ton, som även den är tilltalande. Nyhetens behag är borta men Rhye är fortfarande toppen.

Bästa spår: ”Stay safe”, ”Waste”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-02-02)

trio nova i grünewaldsalen



Trio Nova 
Verk av Germaine Tailleferre, Einojuhani Rautavaara, Gabriel Fauré och Johan Ullén
Scen: Grünewaldsalen, Stockholms konserthus.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 4

En liten cykelolycka har hindrat Cecilia Zilliacus från att kunna spela violin den senaste tiden, så den inbokade konserten med trion ZilliacusPerssonRaitinen (ZPR) med gäster har ersatts med Trio Nova – cellisten Kati Raitinen från ZPR, violinisten Klara Hellgren och pianisten Terés Löf.

Det blir en konsertkväll som accentuerar den intimitet som kammarmusik rymmer. Det känns nästan som att man har bjudits hem till ZPR (som arrangerar denna konsertserie) och att Trio Novas konsert äger rum i deras vardagsrum – stämningen är varm och hjärtlig, musikerna presenterar verken själva och pratar om sin relation till tonsättarna, och arrangörerna bjuder till och med in alla som vill från publiken till eftersits.

Och intimitet är ju trevligt, men det som gör konserten minnesvärd är musiken som framförs. Den underskattade franska tonsättaren Germaine Tailleferre har en intressant karriär. Hon var den enda kvinnan i det modernistiska supergänget Les Six som var en frisk fläkt i fransk konstmusik på 1920-talet, men hon komponerade ända fram till det tidiga 1980-talet. Denna konsert inleds med två korta verk för violin och piano, ”Adagio” (1924) och ”Pastorale” (1942), bägge milt impressionistiska och stillsamt vackra, man vill höra mycket mer.

Rautavaaras sonat för solocello skrevs 1969 och precis som alla verk som skrivs för denna sättning är det svårt att inte jämföra med Bachs solocellosviter. Rautavaara kommer dock undan med hedern i behåll. Detta är kärv men inte poserande tillkrånglad musik, mycket känslofylld och svårmodig men utan ett gram sentimentalitet.

Höjdpunkten är ändå Faurés pianotrio, skriven ett par år innan han dog 1924. Fauré är lågmäldhetens mästare, en underbar brygga mellan romantik och impressionism, alltid smakfull men aldrig på ett servilt sätt. När Trio Nova skakar liv i denna lätt vemodiga pianotrio påminns man om vilken oerhörd styrka som finns i ren musikalisk skönhet.

Mindre intressant är Johan Ulléns ”Dödssynderna”, en tangosvit i sju delar som Trio Nova har framfört många gånger sedan de uruppförde verket 2009. Idén att karakterisera de sju dödssynderna är inte dum – men varför i tangoform? Ullén har visserligen komponerat en hel del tango och är ingen främling i denna värld, men det vilar ändå något pastischartat, melodramatiskt och distanserat lustigt över dessa stycken. Dödssynderna låter märkligt allvarsbefriade när de dansar fram med en ros i munnen. Bäst är avslutande ”Tango Ira” som gestaltar vrede på ett rakt och innerligt sätt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-01-30)

alt-j + marika hackman


Live lät den bättre. Fick lite Nirvana-vibbar av henne faktiskt. Upptäckte nyss att hon spelat att hon spelat in en cover av deras "Lithium"! Men den var tyvärr inte jättebra. Fast helt okej. Oh well.

alt-J (+ Marika Hackman)
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 2 (Marika Hackman betyg 4)

Långt före Brexit skedde en annan sorts skilsmässa på musikens område: de engelska gitarrband som hyllades i tidningar som NME upphörde efter 90-talet att vara relevanta för någon utanför kungariket. 

Det prestigefyllda Mercurypriset, som varje år delas ut till årets bästa album från Storbritannien och Irland, har sedan 2006 tilldelats flera bisarrt tråkiga rockband. alt-J, ett band som tagit sitt namn från ett kortkommando på en dators tangentbord, fick detta pris 2012. De sa själva efteråt att den oväntade vinsten fick dem att känna sig som bedragare – de var ju knappt ett riktigt band. Det är frestande att instämma.

alt-J bygger upp de flesta av sina låtar på samma sätt som en EDM-artist: ett grundbeat på ett par takter upprepas om och om igen men nya detaljer läggs till och plockas bort i ett ständigt flöde, och refrängen märks främst genom att musiken låter lite extra högljudd och intensiv. Och likt EDM-artister kompenserar de för sin orörlighet på scen med att låta konserterna domineras av häftiga visuella effekter.

Ljusshowen som alt-J har skapat inför denna turné är faktiskt mycket imponerande. Pelare av dynamiska ljusrör, formerade i staket som skiljer musikerna från varandra (de tittar inte ens på varandra – noll mänsklig kontakt), bildar elektroniska stalagmiter och stalaktiter som pulserar rytmiskt i färger som klär den aktuella låtens atmosfär. Det distraherar nästan från den själsliga tomheten.

Problemet med alt-J är att låtarna är luftslott med texter som inte ens är banala, de är utstuderat intetsägande, som om de skapats av en bot. Musiken är snyggt skulpterad men exakt lika fattig på känslor och mänsklig erfarenhet. Rock behöver inte alls vara välformulerad – ofta är det konst som är ren drift, en musikalisk gestaltning av libido eller dödsdrift. alt-J gör dock rock som är kliniskt befriad från drift. Då återstår bara ljud. En projektionsyta som fansen kan fästa sina egna känslor på. Det är smart, men det är lite bedrägeri.

Förbandet, Marika Hackman, är dock mycket bra. Hon har på kort tid utvecklats från ungt löfte inom den senaste engelska folkrockvågen till att skapa en egen nisch som något mörkare, rockigare och vassare än denna – utan att överge de underbart poppiga melodierna. Live är hon bättre och mer frisläppt än på skiva, och hennes glödande allvar gör att man lyssnar och bryr sig. Hon är allt det som alt-J inte är.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-01-31)

schumann, Hindemith och berlioz i berwaldhallen



Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Robert Schumann, Paul Hindemith och Hector Berlioz.
Solist: Frank Peter Zimmermann, violin.
Dirigent: Daniel Harding.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim 15 min inkl paus.
Betyg: 3.

Ibland är konsertprogram förbryllande. Denna kväll slungar Radiosymfonikerna oss från Robert Schumanns 1850-tal fram till Hindemiths modernistiska 1920-tal, tillbaka till romantiken men nu till Schumanns antites, den djärvt framåtblickande fransmannen Berlioz, och så till slut Schumann igen.

Finns det någon röd tråd? De första två hållplatserna kräver båda en violinsolist men är annars enormt olika varandra och belyser ömsesidigt vad grannen saknar: Schumanns fantasi för violin och orkester är ett tjusigt men artigt tamt verk, medan Hindemiths ”Kammarmusik nr 4” får en något oförtjänt kaotisk prägel på grund av det radikala stilskiftet. 

Berlioz ”Kunglig jakt och storm” är inget individuellt stycke utan inledningen till den fjärde akten i hans femaktsopera ”Trojanerna” – starkt stämningsfull musik, men vad har detta stycke här att göra? Schumanns d-mollsymfoni som följer illustrerar allt det som Berlioz gjorde uppror mot – denna musik framstår som feg, självbelåten och meningslös.

Varför inte en hel konsertkväll om den tyska musiken för violin och orkester, och visa den historiska utvecklingen? Eller en om Robert Schumann, och visa hur mångsidig och intressant han faktiskt var? Samma sak för Hector Berlioz, eller för den delen Paul Hindemith – de hade kunnat sättas i ett sammanhang där deras musik inte framstod som apart och fel. Men detta mischmasch är tyvärr ofördelaktigt för samtliga. Visst kan man göra spännande kombinationer, men det kräver lite mer fingertoppskänsla.

Det ska sägas att Radiosymfonikerna spelar bra, och Daniel Harding får dem att briljera extra mycket i Berlioz eleganta och exakta klanger. Schumannsymfonin saknar till en början punch på de viktigaste utropstecknen, men tar sig efterhand och blir ganska rivig i scherzot och finalen.

Frank Peter Zimmermann är en lysande violinist. Han bidrar till nerv i de två första verken, men han kan inte rädda konserten från att bli en förvirrande och frustrerande resa. 

Det kan tyckas petigt att hänga upp sig så mycket på ett konsertprogram, men det har faktiskt stor betydelse. Går man till en topprestaurang vill man ha en någorlunda vettig meny – om varje rätt känns obegriplig och opassande efter den föregående spelar det ingen roll hur skickliga kockarna är.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-01-28)

nils frahm - all melody

 

Konstmusik
Nils Frahm
”All melody”
(Erased Tapes/Border)
Betyg: 5

Den pianobaserade och hyperproduktive musikern Nils Frahm har visserligen aldrig stått still – varje ny skiva och varje nytt spännande samarbetsprojekt har skakat om fördelningen av de ständiga ingredienserna melankoliska kompositioner, Keith Jarrett-jazzig improvisation och soundmässigt experimenterande. Men ”All melody” är ändå ett förbluffande modigt steg framåt. Skivan har vuxit fram ur kärlekshistorien mellan Frahm och Funkhaus Berlin, den östtyska radiostudion som han har fått bygga om och skräddarsy för sina akustiska ändamål. Låtarna har många lager av keyboards, körer, technorytmer och gästande musiker – och ändå låter musiken så lätt. Detta är det rikaste, modernaste och minst pianistiska soloalbum som Nils Frahm har släppt. Det är också en av vinterns vackraste musikupplevelser.

Bästa spår: ”My friend the forest”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-01-27)

charli xcx - pop 2



Pop
Charli XCX
”Pop 2”
(Asylum/Warner)
Betyg: 4

Vad är modern pop? Radiovänlig popmusik som inte bara undslipper att låta daterad utan som dessutom i någon mån faktiskt utmanar lyssnarna, får oss att haja till, påminner oss om att dagens kultur inte är identisk med gårdagens. Charli XCX har gjort sådana singlar – Gold Panda-hyllningen ”You (ha ha ha)”, Lil Yachty-duetten ”After the afterparty” och fjolårets mästerverk ”Boys” – och med sitt nya mixtape har hon för första gången lyckats göra det i fullängdsformat. Producenten A.G. Cook förvränger och hackar upp hennes sång skoningslöst, men hon är i tryggt sällskap av ett antal kvinnliga gästartister (och en brasiliansk drag queen, och gayrapparen Mykki Blanco, samt en estnisk rappare i en låt som skildrar ett distansförhållande) och faller handlöst i de fantasifulla rytmernas mjuka famn.

Bästa spår: ”Lucky”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-01-19)

"elektra" på kungliga operan



”Elektra”
opera av Richard Strauss.
Libretto: Hugo von Hofmannstahl efter Sofokles.
Med: Iréne Theorin, Katarina Dalayman, Cornelia Beskow, Ola Eliasson, Jonas Degerfeldt, Lennart Forsén m.fl.
Kungliga hovkapellet.
Dirigent: Simone Young.
Regi: Staffan Valdemar Holm.
Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller.
Scen: Kungliga Operan, Stockholm.

2009, nästan omedelbart efter sin lyckade uppsättning av hela Richard Wagners tetralogi ”Nibelungens ring” på Kungliga operan, satte Staffan Valdemar Holm upp ett betydligt kortare och mer koncentrerat verk på samma scen: ”Elektra”. Komponerad av Richard Strauss, som med sina två radikalt expressionistiska operor från 1900-talets första decennium, ”Salome” och ”Elektra”, gjorde upp med föregångaren Wagner ungefär som Kylo Ren gör upp med pappa Han Solo i ”Star wars: the force awakens”.

Wagner var den ultimata romantikern vars episka operor frammanade en magisk värld lika mycket som de sörjde andlighetens död i samtiden. Hans arvtagare Strauss förnekade andlighet men hade en skarp blick för psykologi och familjerelationer. Där Wagner såg med förmildrande blick på förbjudna förbindelser lyfte Strauss fram det mörka, otäcka och vansinniga i förvriden kärlek.

”Elektra” är ett djupt tragiskt familjedrama: Elektra hatar och vill döda sin mamma, som tillsammans med sin älskare Aigisthos har dödat sin make och Elektras far, kung Agamemnon, efter att denne offrat dottern Ifigenia till gudarna för att få vind i seglen. Elektras sorg efter och lojalitet mot sin pappa släcker ut hennes förståelse mot sin mamma, som i och för sig behandlar dottern som en hund. Det finns bara förlorare i denna berättelse, bara trauman som förvandlar människor till monster, bara sår som fortsätter att blöda.

Det är logiskt att ”Elektra” nu får nypremiär på Kungliga operan, året efter den underbara comebacken för ”Ringen”. Även här är sångarlaget utbytt: Katarina Dalayman, som sjöng titelrollen förra gången det begav sig, gör här Elektras mamma Klytaimnestra. Cornelia Beskow, som fick ett stort genombrott som Sieglinde i ”Ringen” i fjol, är perfekt castad som Elektras oskuldsfulla lillasyster Chrystothemis. Elektra själv görs av den fantastiska Iréne Theorin, som hoppade in i samma roll senast denna uppsättning återupplivades (2012), då Dalayman var upptagen med att sjunga Brünnhilde på The Met i New York. 

Theorin och Dalayman är båda två världssopraner och experter på de dramatiska sopranroller som Wagner och Strauss skapade. Därför blir det extra laddat när de så att säga möts i en duell i den mest omskakande scenen i ”Elektra”, mötet mellan mor och dotter. Klytaimnestra i Dalaymans tappning är skörare och mjukare än den som Marianne Eklöf gjorde förra gången – möjligtvis bär hon med sig något av den djupa smärta som hon gestaltade så fint i ”Jenůfa” så sent som i höstas. Theorin är å sin sida den mest kraftfulla, psykotiska och livsfarliga Elektra som jag har sett. Trots att Klytaimnestra lämnar scenen med ett elakt triumferande skratt råder det ingen tvekan om att dottern har krossat henne.

Det mest obehagliga med Elektra är hun lätt hon glider från manipulativt smicker – med smäktande senromantisk melodik från Strauss – till blint raseri. Theorin bemästrar alla nyanser, som när Elektra ”förför” systern Chrysothemis i en mordisk plan. Beskow är suverän som Chrysothemis, inte minst för att det förnuftiga och klara i hennes vackra sång kontrasteras så grovt när hon i slutet dansar saligt, täckt i blod.

Snyggast med denna uppsättning – vid sidan av Bente Lykke Møllers fullkomligt geniala scenografi, monumentalt klaustrofobisk, i psykosens och blodsutgjutelsens färg – är igenkänningsscenen mellan Elektra och Orestes, bror och syster. Här finns ingen enkel glädje, inget sentimentalt mys, bara en djup chock. Elektra ryggar tillbaka – hur kan brodern, vars död hon precis sörjt så djupt, plötsligt stå livs levande framför hennes ögon? Är det en dröm? Ett elakt spratt? Eller är det verklighet? Har han kommit för att frälsa henne? För att utföra det hemska dåd hon så innerligt trånar efter? Den perverterade glädjen skildras utsökt av Strauss, och lika utsökt av regissör och sångare här. Gå och se, och låt någonting inom er slitas i stycken. Ibland kan det behövas.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2018-01-12)

n*e*r*d - no one ever really dies


De lyckas med det omöjliga: de får världens coolaste kvinna att låta töntig. Grattis. 

Pop
N*E*R*D
”No one ever really dies”
(Columbia/Sony)
Betyg: 1

Producentduon The Neptunes spelade en viktig roll i hiphopens förvandling runt millennieskiftet, när det poppiga blev det vassa. Tillsammans med Timbaland och Mannie Fresh i samma veva uppgraderade de det syntbaserade beatkomponerandet till stor konst. När de var på höjden av sin popularitet startade de sidoprojektet N*E*R*D, ett låtsasrockband med The Neptunes-funk som grund. Efter ett fint men hastigt indraget debutalbum bestämde de sig för att radikalt byta kurs och göra plastig skejtpunk kryddad med funkrock. Sedan dess har N*E*R*D varit den kommersiella popmusikens mest meningslösa band. Gradvis har de gjort sig av med ambitionerna om att låta rockiga – men den ängsliga partypop som har dolt sig under dessa är en ytterst tunn soppa. Nya skivan låter som en sämre version av Teddybears.

Bästa spår: ”Lightning fire magic prayer”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-15)

årets bästa skivor

(Dagens Nyheter 2017-12-14)

Årets bästa skivor:
1. Bob Dylan "Triplicate"
2. Young Thug "Beautiful thugger girls"
3. Lorentz "Lycka till"
4. Kedr Livanskiy "Ariadna"
5. Ellen Arkbro "For organ and brass"
6. Migos "Culture"
7. Damso "Ipséité"
8. Ikhana "Zebrelli"
9. Dirty Projectors "Dirty projectors"
10. Yung Lean "Stranger"
11. Four Tet "New energy"
12. SZA "Ctrl"
13. Actress "AZD"
14. Ariel Pink "Dedicated to Bobby Jameson"
15. Arca "Arca"
16. Lil Uzi Vert "Luv is rage 2"
17. Lil Peep "Come over when you're sober (part 1)"
18. Lil Pump "Lil Pump"
19. Smokepurpp "Deadstar"
20. Björk "Utopia"

kelela på debaser strand



Kelela
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 3

Kelela går i bräschen för en inriktning inom R&B som har vuxit fram de senaste åren: skilsmässan från hiphop. Det är ingen liten förändring, för sedan det tidiga 90-talet har närhet till hiphop varit synonymt med modernitet och relevans för soulmusik. Även när neosoul var som störst kring millennieskiftet, rörelsen som tog avstånd från den mer kommersiella R&B-scenen, handlade det om att kombinera soul med hiphop – bara en annan typ av soul och en annan typ av hiphop.

Men det finns inget hos Kelela som låter som hiphop av något slag. Istället är det experimentell klubbmusik som hon annekterar med sin sensuella och svala sång. Inte för inte ligger hon på det smala och ultrarespekterade skivbolaget Warp, känd för kompromisslösa elektroniska artister som Aphex Twin och Boards of Canada. Samtidigt är det tveklöst R&B som Kelela sysslar med – sånger om kärlek, saknad och sex med rytmbaserad och antinostalgisk produktion.

Hon uppträder flankerad av två körsångerskor, i bakgrunden finns tre killar som sköter all elektronik. Det är mycket som händer musikaliskt i varje låt och showen är ytterst välregisserad, varje handrörelse tycks vara koreograferad. Total konstnärlig kontroll är viktigt för Kelela för hennes variant av R&B är inte av den minst pretentiösa sorten. Det är soul som inte handlar om värme och charm – när hon sjunger om sex gör hon det på ett distanserat och nyktert konstaterande vis. Ett musikaliskt uttryck för behovet av att äga sin sexualitet.

Det finns en motsägelse hos Kelela – texterna är nakna och sårbara, men musiken är kompakt och muskulös. ”Is my head in the way?” sjunger hon i ”All the way down” och precis så är det – hon resonerar kring känslor istället för att vara i känslan och uttrycka den. Hennes artisteri är ett experiment: går det att göra R&B som riktar sig till hjärnan mer än till kroppen? Svaret är ja, men att dansa till hennes låtar är lite som att dansa till Radiohead. Det är inte förvånande att Kelela höll på med duktig jazz innan hon gav sig in på R&B.

Kelela är som bäst när hon är som mest direkt och sjunger över upptempobeats, som i ”Rewind”, ”Onanon” och ”LMK”. Men dessa är tyvärr i minoritet och på det stora hela är det en ganska sömnig konsert, trots den tjusiga inramningen och en peppad publik.

Förbandet är dock suveränt. Tiffany Gouché gör R&B som är enklare och poppigare än Kelelas men som just därför kommunicerar med publiken på ett rakare sätt. Hon har en vacker androgyn röst, charmerande låtar och stark scennärvaro.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-10)