Rikard “Skizz” Bizzi - Kärlek, funk och solidaritet
Producenten och rapparen Skizz ligger bakom två av de senaste årens tyngsta svenska hiphopsinglar – egna gruppen Stockholmssyndromets Lårparti och Sjukstugans Zig Zag (som han gästade). Han har en känsla för tjock pulserande funk som han inte delar med någon annan svensk hiphopproducent, det låter som en elektronisk uppdatering av både 90-talets slöaste västkustrap och 00-talets mest progressiva neo-soul. Men på sitt första soloalbum erbjuder han inte bara fascinerande beats utan även en häpnadsväckande mognad som textförfattare och artist. Kärlek, funk och solidaritet handlar om resan från psykisk ohälsa, missbruk och dekadens till ett liv som getts mening och ljusning genom kärlek. Det skulle lätt kunna bli cheesy pekoral, men Skizz ror det hela i land med sin osentimentala ärlighet, sin humor och sin perfekta syntes mellan ord och musik, något som kommer naturligt för en rappare som gör sina egna beats. Han visar att man kan göra hiphop som är vuxen utan att låta tråkig. Och i titelspåret inspireras de båda gästerna Timbuktu och Eye-N-I till briljanta verser.
BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)
ass - 4
Gitarristen, flöjtisten och kompositören Andreas ”ASS” Söderström ligger inte på latsidan. Efter samarbeten med Johan Berthling (soundtracket 30 grader i februari) och Titiyo (sorgligt förbisedda El Rojo Adios) kommer här tredje skivan på mindre än ett år. En gång i tiden var han en singer/songwriter med Nick Drake-rötter, men sedan han släppt sången har ASS utvecklats mot riktigt intressanta territorier. Samtidigt har han rört sig från det introvert individualistiska – det sista s:et i artistnamnet står för solo – till en kollektiv musik som närmar sig jazz med sina fria tyglar och intuitiva kommunikation. Det är just utforskandet av gränslandet mellan fri jazz och komponerad konstmusik som gör detta hans fjärde soloalbum så starkt. Tillsammans med fem musiker som spelar orgel, slagverk, marimba, vibrafon, piano, saxofon och trombon skapas fascinerande stämningar – i den ena stunden klingar det orientaliskt, i den andra besöks mexikanska öknar, i den tredje hörs ursvenskt vemod. 4 rekommenderas till alla som är nyfikna på musiken bortom popmusiken.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Man kan lyssna på hela skivan på SoundCloud.
vampire weekend - modern vampires of the city
Kulturnytt i P1 slogs samman med Mitt i musiken efter årsskiftet och det innebar bland annat att de började med skivrecensioner - tidigare hade de bara recenserat litteratur, konst, film, teater och opera. Idag gjorde jag debut som musikkritiker där, med en recension av Vampire Weekends nya skiva som släpps idag. Lyssna här:
intervjuad av mint!
richard wagner i fokus och opus
I förra veckans nummer av Fokus hade jag med en artikel om Wagner, finns på nätet nu om ni vill läsa!
Jag har också skrivit en längre artikel om Wagner i senaste numret av Opus om ni är riktigt peppade, finns i en tidiningsaffär nära dig.
Om någon någonsin skulle tveka över huruvida Wagners musik är någonting att ha:
jag älskar yung lean (doer)
Igår hade Musikguiden i P3 en intervju med, och studiosnack om, Yung Lean.
OBS: jag publicerar inte detta för att hänga ut någon, jag tycker bara att det är en intressant diskussion. Om någon tycker att det känns jobbigt att jag publicerat denna printscreen så hör av dig så tar jag bort den!
mariah careys nya singel är nog årets bästa låt
Gud. Om och om igen, jag kan inte sluta lyssna. Hur kan retrosoul låta så här bra?? När Raphael Saadiq et al gör sån musik låter det alltid så trist, i bästa fall trevligt och artigt men ändå astrist. När Mariah Carey och Miguel sjunger duett känner man vinden i hennes hår och känner den gyllene kvällssolen när han skjutsar henne på sin motorcykel, glad för att han är den lyckligaste killen i världen, en rimlig känsla när man har Mariah Careys uppmärksamhet. Filmen i mitt huvud är suddig på ett Super 8-mysigt sätt, det är samma blick som alla Washed Outs skivomslag (det ska komma en video, men jag behöver inte se den, filmen i mitt huvud är bättre). Det finns inget oväsen, det finns inga andra ljud än denna ljuva musik. Det är sommar och livet är lätt för det enda som existerar är kärleken, förälskelsen, romansen. Hur kan en gitarr och en tamburin uttrycka allt det? Hur kan två röster och ett ord uttrycka allt det? Musik är magi. Jag älskar Mariah Carey så mycket.
young galaxy - pretty boy
fackföreningsrocken
Rebecca & Fiona - Union (ok den handlar visserligen om utförsäljningen av välfärden, men nice att den heter "Union")
tre slappa (men fina) playlists
1) Bill Evans
Pianisten Bill Evans var en av de första jazzartister som jag tog till mitt hjärta. Det var lätt att älska honom, för han var jazz men ändå något annat: han hade en intellektuell och introspektiv spelstil, inspirerad av Debussy, Ravel och Satie och skapade en impressionistisk jazz med drömska, vackra ackord - sånt talade till mig. Hans skiva "Conversations with myself" var en av de första jazzskivor jag köpte, och just det som jag tyckte var coolt och speciellt med den - Bill Evans spelar solo men tre gånger på varje låt med hjälp av överdubbningsteknik, så långt från live man kan komma - var det som gett den en tveksam status bland sanna jazzkatter. Men jag älskade den ångestfyllda "NYC's no lark" som är med på den skivan, och jag älskade "Peace piece" som Bo Widerberg hade med i "Kärlek 65", och jag har lyssnat mycket på de inspelningar som Bill Evans gjorde tillsammans med basisten Scott LaFaro och trummisen Paul Motian i början av 60-talet. Sedan dog Scott LaFaro, i en bilolycka tror jag, och Bill Evans blev aldrig riktigt densamma, men spelade fortfarande grymt. Igår vaknade jag på morgonen och det var vår i luften och jag var tvungen att sätta mig ner och göra en playlist med 100 asbra Bill Evans-låtar. Mitt fokus ligger på hans ballader - det är inte sväng jag är ute efter när jag lyssnar på Bill Evans.
PS här är ett fun fact som jag inte vet vad jag ska göra av: i slutet av 70-talet ägde Bill Evans tillsammans med Woody Allens ständige producent Charles H. Joffe en häst som hette Annie Hall.
2. Steely Dan
Jag har länge velat bli en Steely Dan-lyssnare (jag försökte hypa dem för andra och för mig själv i ett blogginlägg för några år sedan), för de är på pappret den perfekta gruppen för mig (välkomponerade låtar, fina ackordföljder, ett antirockigt sound) men det har aldrig riktigt lossnat (även om jag diggat "Dirty work", "Kid Charlemagne" och flera låtar på "Aja"). Tills nu i helgen. Min vän Petter sa att han lyssnade väldigt mycket på duons album "Gaucho", det sista de gjorde innan de splittrades 1980 (de återförenades 20 år senare). Så då lyssnade jag också på det och - tyckte det lät asbra. Jag satte ihop en playlist med Steely Dans skivor från 1974 års "Pretzel Logic" till 1982 års Donald Fagen-soloalbum "The Nightfly", som jag tycker får räknas till denna streak of fantastisk välproducerad jazzrock-vuxenpop, men det kändes taskigt att utelämna gruppens två första album så jag slängde in dem efter ett tag också. Det är nämligen utvecklingen från album till album som gör Steely Dan så fascinerande - från hyfsat traditionell rockgrupp med förkärlek för jazziga ackord till att bli mer och mer upplösta som grupp (snart återstod bara Donald Fagen och Walter Becker och ett system av att hyra in de bästa studiomusikerna) och mer och mer jazzorienterade. Det är gulligt hur de på "Pretzel Logic" gör en låt om Charlie Parker, gör en cover på en av Duke Ellingtons första singlar och dessutom baserar "Rikki don't lose that number" på Horace Silvers "Song for my father" - de är så uppenbart fans, storögda jazzfans. Sedan blir jazzen en mer och mer integrerad del av deras musik, för att kulminera i de fantastiska solona på "Aja". "Gaucho" är mer rak och poppig, och de är mer slicka än någonsin tidigare. Det är miljonärsmusik, kokainstinn musik, dekadent äga-ett-mansion-i-Hollywood-musik. Det finns ingen ångest i dessa låtar, med kryptiska eller ironiska texter, inget är på riktigt. Men det låter bra, det är smootha grooves som får en att le. Jag lyssnade igenom hela playlisten från början till slut i söndags, samtidigt som jag tvättade och strök skjortor, och det var en jädrigt mysigt söndag.
3. Burials "tredje album"
Hjälp, ännu en playlist?? Ok ta det lugnt, denna playlist är inte 100 låtar lång, inte heller 70, inte ens 20. Den är lika lång som ett normalt album. Och ett normalt album är just vad jag hade i åtanke när jag satte ihop de EP:s som Burial släppt efter mästerverket "Untrue" till en playlist som fått sitt namn efter dessa tre EP:s: Street Halo / Kindred / Truant / Rough Sleeper. De släpptes 2011, 2012 och 2013 och jag tycker nog att man kan se dem som en trilogi - hur som helst låter de väldigt bra efter varandra. Burial kan knappast säga göra post-dubstep längre, mer en sorts djupt sorgsen techno som endast spöken och gastar kan dansa till. Jag älskar det. Och jag älskar att fantisera ihop album med hjälp av Spotify-spellistor, till exempel gjorde jag en gång i tiden en alternativ uppföljare till Wu-Tang Clans debutalbum, bestående av låtar från de fem soloalbum som gruppmedlemmarna spelade in 1994-1996 och som givetvis blev ett bättre album än hybrisdubbelburgaren "Wu-Tang Forever" från 1997 (och även den bantade jag ner till ett rätt bra album av normallängd, i en annan playlist). Men det är en annan historia.
Stor - Sherekhan XIII
Det har nu gått hela fyra år sedan rapparen Stor släppte sitt fina mixtape Nya Skolans Ledare som gav honom en buzz som ledde till ett skivkontrakt med Redline. Förväntningarna på storbolagsdebuten har skruvats upp till hopplösa nivåer, och blir sjukt nog infriade – detta är den triumf som Ayla-kollektivet fått alla hiphopfans att drömma om ända sedan Mohammed Alis Processen. Ayla-rapparna lyser med sin frånvaro, men i övrigt finns inget att anmärka på denna förbluffande starka samling låtar, och guldbegåvningen Linda Pira är med på två låtar. Ultraproffsiga The Salazar Brothers bankar fram ett sound som låter traditionellt och fräscht på samma gång, och Stor glöder när han rappar om allt från sex, klubbkvällar och förortsstolthet och till föräldrarelationer, ekonomisk frustration och söndagsångest. Sherekhan XIII är fläckfri, en modern klassiker inom svensk hiphop.
BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)
Andrew Wyatt - Descender
När man tänker på gruppen Miike Snow tänker man ofta ”producentduon Bloodshy & Avant och en kille i skägg som sjunger”. Andrew Wyatt har haft rollen som bihang, trots att det är hans röst som hörs och han som har minst anonymt utseende. Men att han har ambitionen att bli popstjärna på riktigt märks av att han nu släpper ett soloalbum. Som tyvärr inte är helt tillfredsställande. Poplåtarna har lite mer traditionella och stråkbaserade arrangemang än Miike Snows moderna danspop, och det flummiga titelspåret är ett fåfängt försök att smita från popkostymen helt och hållet. Men precis som hos moderbandet slås man av bristen på känslor och innerlighet. Det är som om Andrew Wyatt inte vet varför han gör musik, vad han vill uttrycka. Descender är en uppvisning i smarta popljud, men funkar nog bäst som testskiva för hi-fi-butiker.
BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)
älskar denna låt & video
Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig
Håkan Hellström är underskattad. Han är visserligen dyrkad, men det är lätt att se honom som ett stort bultande hjärta som inte kan låta bli att blöda konst, inte kan hålla tyst om sina känslor, oförmögen till distans. I själva verket är han en extremt professionell konstnär med en knivskarp blick på sig själv och andra, och som popartist är han både manusförfattare, regissör och skådespelare. Han tycks ha fri tillgång till alla tidigare faser av sitt liv, alla sina jag, och alla personer han träffat – han besöker dem och får deras ögon, deras känslor, deras röster. På sitt sjätte regelrätta album Det kommer aldrig va över för mig är detta drag tydligare än någonsin, inte minst när han stammar för att get in character i Du kan gå din egen väg.
Musikaliskt har han utvecklats, som väl är - ännu ett album med Jocke Åhlund-rock hade blivit för mycket. Istället får vi ett rent sound med finstämda elektriska gitarrer, neonskyltblinkande syntar och 70-talsdoftande studiorävtrummor. Skivan är upplagd som en klassisk LP med tydliga instrumentala inledningar och vackra balladavslutningar på de båda sidorna, enligt den ”four corners”-modell som Bruce Springsteen populariserade på sina genombrottsalbum. Kören i finalen på stompiga Livets teater känns som ett anthem, men mest berör Det tog så lång tid att bli ung, en låt som genomgått en ganska radikal omvandling sedan Håkan introducerade den på sin berömda spelning på Way Out West 2010. Då var den ett bihang och en uppföljare till Uppsnärjd i det blå, nu har den växt till ett eget verk, en utsökt blandning av gitarrindie och pastoral visa, inlindad i svepande soulstråkar som får en roll även i texten: den handlar om ögonblicket när orden tar slut och musiken är det enda som är uttrycksfullt nog. Det är så den extremt professionelle konstnären säger det.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
