Pimp C, ena halvan av UGK, är död. Hittad död på ett hotellrum i Hollywood. Fy fan alltså. Lär ju varit en överdos. Så sorgligt, står inte ut. Inte för att Pimp C är min favorite rapper of all time. Men det är så snopet - UGK borde ha blivit störst i världen i början av 2000-talet, efter att ha gästat Jay-Z:s "Big pimpin" och Three 6 Mafias "Sippin on some syrup", men alla de planerna grusades av att Pimp C åkte in i finkan. Han släpptes för två år sen, och i somras kom UGK:s revanschskiva "Underground Kingz", årets absolut bästa hiphopskiva. Men hinner han skörda frukten av framgångarna? Nej. Han dör! Fy fan.

Hur som helst. Igår var jag och såg Common på Berns. Det var kul. Common, vilken man alltså! När han äntligen går in på scenen nästan en och en halv timme efter utsatt tid (varför kan inte konsertarrangörer styra upp lite tysk punktlighet?) gör han det med en stolt höjd knytnäve som han endast tillfälligt och motvilligt sänker under kvällen. Ingen ironi där inte. Common älskar the people, älskar the struggle, älskar the cause. Han ler ett tryggt leende, han känner styrka. Det är så fint. Han har en reslig figur och är skallig och har friserat skägg, han ser ut som en blandning av Sonny Rollins på 60-talet och Max von Sydow som Kejsar Ming i "Blixt Gordon" (1980). Han ser ut som en ledare, undrar om han har övat på det eller om det faller sig naturligt för honom. Han älskar att vara vuxen, älskar livet, älskar musik. Väldigt andlig, väldigt righteous, förmodligen väldigt ödmjuk om man skulle prata med honom. Jag undrar hur ofta han drar ett riktigt flabbigt skämt. Det är nog inte riktigt hans grej. Han har så mycket värdighet. Däremot skrattar han säkert hjärtligt och bekräftande när någon av hans bröder (dvs, någon medlem av mänskligheten) säger något kul. Common, det är en kille som bryr sig. No doubt.

Jag tycker konserten var bra, men det var synd att varken "The 6th sense", "Retrospect for life" eller "Nuthin to do" spelades. Däremot var det fett att han inledde med "Forever begins" med grymma "50 ways to leave your lover"-imiterande livetrummor och strålande keyboardslingor, och är den låten sedan gick över i "Go" började hela stället att hoppa; han hade vunnit oss över. Han spelade många låtar från senaste skivan, inte så konstigt kanske, men de är tyvärr rätt trista, förutom stänkaren "The People" och synkopfesten "Drivin' me wild". Väldigt komiskt blev det när "Testify" förvandlades till teater och Common agerade både berättarröst och domare - "order in the court" ropade han med allvarlig min, dunkade lufthammaren i luftbordet och trummorna snärtade i exakt rätt ögonblick. Det är den där typen av helknäpp soulhumor som man inte är bortskämd med these days.

Commons DJ var väldigt gullig. Han såg ung ut och log hela tiden ett barnsligt leende när han bobbade huvudet till beatet i låt efter låt. När Common efter halva konserten smet iväg för att byta sin genomsvettiga skjorta mot en vit t-shirt fick DJ:n göra sitt nummer, och det var faktiskt hur ballt som helst. Han hade Biggies "Ten crack commandments" på båda skivspelarna och mixade, scratchade, hackade upp, dubblerade och tänjde ut musiken på ett förbluffande funky sätt. Han bara lekte, man förstod att allt var inövat och han såg mäkta stolt ut när han gjorde sina spexiga moves, men det var ändå lek. Jag tillhör dem som brukar somna bara av tanken på scratchande hiphop-DJ:s, men i det här fallet var det omöjligt att inte bli charmad. Den unge diskjockeyns entusiasm smittade av sig.