Jag och Håkan var och såg "Superbad" - eller "Supersugen" som den heter på svenska - på bio igår. Mein Gott, jag insåg att man aldrig ska gå på en stor biograf klockan nio en lördagskväll. Så himla många tuffa bröliga 17-åringar av båda könen, otroligt bull. Den här känslan, den här distansen, kommer knappast bli mindre med åren. Men samtidigt var det ju jag som inkräktade på deras territorium snarare än tvärtom - vilket till och med reklamen innan filmen visade, den var tailor made för målgruppen med en massa tv-spelsreklam snarare än filmtrailers, och framför allt så är ju "Superbad" en komedi om och för gymnasiala tonåringar som vill bli fulla och bli av med oskulden.

Men är den dålig? Svaret är nej.

I början av filmen var jag lite put off av den testosteronstinna jargongen mellan huvudpersonerna, och hela upplägget kändes ju sjukt klyschigt - det är vårterminens (och high schools) sista helg, tre nördar som aldrig fått till det lyckas bli inbjudna till en fest på villkor att de fixar sprit, det är en nu-eller-aldrig-chans och ikväll gäller det, etc etc. Gäsp. Men faktiskt så tog det sig, av den enkla anledningen att skådespelarna var riktigt bra, perfekt komisk timing, och deras karaktärer vecklades ut till att bli sympatiska - till och med den själviske kåtbocken Seth, som visade sig vara en sentimental vänskapsromantiker. Fast bäst var Evan (Michael Cera från "Juno"!). Alltid med ett awkward leende nära till hands, alltid lite corny utan att vara en tönt. Bihistorien om de Kling-och-Klang-liknande poliserna var också rätt tacksam, man fick alla korkade-poliser-klyschor förpackade i en fin liten ask. Det funkade, eftersom poliserna fick Fogell - den mest hopplösa stackaren i gänget - att känna sig tuff och värdefull för första gången, rätt fint ändå.

Den här filmen kändes som andra sidan av "Knocked up"-myntet. Judd Apatow skrev manus och regisserade den filmen, och han har producerat den här, och dessutom har "Knocked up"-huvudrollen Seth Cohen varit med och skrivit manus OCH spelar en av poliserna i "Superbad". Jag hatade ju "Knocked up", vände mig bort från det vidrigt megagrabbiga tonläget. "Superbad" har delvis samma problem - de kvinnliga karaktärerna är stereotypa och passiva, har knappt några repliker - men är ändå annorlunda, eftersom a) skämten är bättre i den här filmen och b) karaktärerna är mer sympatiska. Det retrokitschiga funksoundtracket var rätt jobbigt, men de ska ända lite cred för att de styrt upp ett riktigt band med Bootsy Collins, Bernie Worrell och Catfish Collins som spelat in nya funkjams. I filmens förutsägbara men tillfredsställande slutscen spelades Curtis Mayfield-balladen, "PS I love you", den satt som en smäck. Ett annat ögonblick av god smak var när Michael Cera tvingas sjunga en låt för några hårdingar på en fest, och väljer The Guess Whos "These Eyes". Min absoluta favoritlåt när jag var 14.