9th wonder

Publicerat i: recension
image187

9th Wonder är producenten som tills för alldeles nyligen var en tredjedel av Little Brother. Hans första soloalbum "The Dream Merchant" som det snackats om i åratal har äntligen kommit ut, men eftersom det genomgått så många omarbetningar har det bytt namn till Dream Merchant vol 2. Jag har lyssnat och är lite kluven.

En hiphopfantast drömmer alltid om att favoritproducenterna ska släppa egna skivor och släppa alla spärrar, strunta i de begränsningar som man har när ens enda funktion är att göra beats åt rappare, göra musiken som man hör i sitt huvud. Man fantiserar om att alla producenter potentiellt kan ta steget som DJ Shadow tog när han gick från att producera den militante galningen Paris (alltså inte det svenska indiebandet) till det fängslande instrumentalalbumet "Entroducing". Men grejen är att alla producenter inte har det där inom sig, de flesta är bäst på och kan inte annat än att göra beats som andra rappar över. Ta Pete Rock - gud vad jag såg fram emot hans "Petestrumentals", men det blev bara en samling loopar som ingen rappade över, rätt tråkigt. För att ett instrumentalt hiphopalbum ska funka så måste det bestå av låtar som ingen hade kunnat rappa på. Som J Dillas "Donuts" eller Madlibs senaste.

Det har pratats i många år om att DJ Premier ska göra en egen skiva. Jag har lagt ner min naiva förhoppning om att Primo skulle göra en DJ Shadow - det skulle förmodligen bara låta förvirrat och dåligt. Och det är orättvist och korkat att önska något sådant av en hiphopproducent egentligen. DJ Premier är bra på att göra snygga loopar med hårda trummor - inte på att komponera minisymfonier orkestrerade av beats och samplingar. Man ska uppskatta folk för vad de gör och inte för vad de inte gör. Det är som att kritisera John Coltrane för att hans melodier var svåra att nynna på i duschen.

Hur som helst. 9th Wonder-skivan är ingen instrumental skiva, tack för det. 9th Wonder är en hantverkare och gör fina samplingsbaserade beats i DJ Premiers anda, lite mer varma och melodiösa än idolen dock. Fast det spelar inte så stor roll när rapparna levererar rader som "decapitate your head and shit down you throat", det blir inte Native Tongues-mys direkt. Skivan är ojämn och känns mer som en samling leftovers än som ett kraftprov typ "jag sparade mina allra bästa beats till albumet som jag ger ut i eget namn!". Hans bästa beats har han förmodligen redan gjort, jag tänker på Little Brothers "The way you do it" och hela "The Minstrel show", eller den första skivan han gjorde ihop med rapparen Murs (varför är inte han med på den här skivan?) eller "God's stepson", albumet som bestod av remixar på Nas-låtar.

Här finns ändå några helt okej låtar. Jag gillar "You wanna", "It ain't over", "Thank you" och "Shots", samtliga är samarbeten med ganska okända namn som NBS, DOX & O-Dash och Jozeemo. Största besvikelsen är "Brooklyn in my mind (Crooklyn Dodgers part 3)" med Mos Def, Mepmphis Bleek och Jean Grae. Crooklyn Dodgers del 1 och 2 är fantastiska posse cuts från mitten av 90-talet, med hjältar som Buckshot (som faktiskt lägger en vers på "Dream Merchant 2"), O.C. och Jeru the Damaja. Man ska akta sig för att jämföra sig med klassiker. Det är som Jean-Dominique Bauby i "Fjärilen i glaskupan" som planerar att göra en ny version av "Greven av Monte Cristo" men lägger ner det när han inser att you don't fuck with Alexandre Dumas. Tänk om Bengt Olsson hade haft samma självbevarelsedrift.

Kommentera 6
Visa fler inlägg