j hus - common sense



Rap
J Hus
”Common sense”
(Black Butter/Sony)
Betyg: 3

Inte all brittisk hiphop av idag är grime. 22-årige Momodou Jallow, alias J Hus, gästade visserligen en låt på Stormzys album tidigare i år, men de två artisterna är väldigt olika. J Hus har mer gemensamt med hårdkokta amerikanska rappare – hans texter handlar undantagslöst om sex, droger, våld och materialism – även om han har en tydlig södra London-dialekt och använder slangord som ”bouff”. Samtidigt utforskar han ett poppigt och färgglatt studsigt sound, inspirerad av den yngre generationen artister från Jamaica, Nigeria och Ghana. Merparten av detta debutalbum är producerad av JAE5, vilket har resulterat i en ljudbild som är homogent slick och mysigt somrig, om än också lite anonym och lättviktig. J Hus är ingen subtil låtskrivare, men hans melodikänsla och charmiga närvaro väger upp.

Bästa spår: ”Spirit”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-05-27)

ikhana - zebrelli



R&B
Ikhana
”Zebrelli”
(LJGT Music)
Betyg: 4

Det finns en spännande våg inom svensk musik just nu, nästan en egen genre: kvinnliga artister som sjunger på svenska om svåra relationer och okomplicerat sex, inspirerade av såväl elektronisk R&B som Veronica Maggio-pop och lo fi-indie. AnnaMelina, Hanna Järver, Ana Diaz, Gina-Lee, F.N.Y och Julia Adams är några av namnen i denna nya scen, som framstår som 10-talets motsvarighet till 00-talets manliga elektroniska duos. 27-åriga göteborgaren Lisa Town, alias Ikhana, kan också räknas in i den nya vågen. Men hon sticker ut genom att fokusera lika mycket på att skulptera fram intressanta ljudkonstruktioner som på personliga texter och inlevelsefull sång. Hon fascineras av zebror och av schack, och det finns något svartvitt och skarpt över hennes minimalistiskt glittrande rytmer och melodier.

Bästa spår: ”VHVH”, ”TSHIRT”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyehter 2017-05-19)

stormzy på nobelberget



Stormzy
Scen: Nobelberget, Stockholm
Betyg: 5

Grime är just nu är hetare än någonsin. Londons unika hiphopvariant blev stor under 00-talets första år, men efter att scenens stora stjärna Dizzee Rascal glidit alltför långt in i en tråkig popfåra fanns det ingen med samma lyskraft som kunde ta över stafettpinnen – förrän Stormzy dök upp och satte hjärtan i brand med ”Shut up” 2015. Samtidigt fick den strävsamme veteranen Skepta en dunderhit med ”Shutdown” och en skjuts i karriären i form av att bli omfamnad av Drake. Intresset för grime exploderade.

Stormzys debutalbum ”Gang signs & prayer” som släpptes i våras visade varför just han har blivit en sådan stjärna: detta är en ny sorts grimeartist, som är kapabel att visa upp många sidor av sig själv. Han är den tuffa killen som kan rappa aggressivt över hårda beats, han är den ömsinte snällisen som hyllar sin mamma, tycker Ed Sheeran är mysig och charmar alla tjejer med sitt busiga leende, och han är den inåtblickande melankolikern som konfronteras med depression och bitterhet.

Live fokuserar Stormzy på de två förstnämnda delarna av sin persona, vilket är klokt eftersom energin i konserten förblir konstant. Han dansar guppande omkring på scenen, som om han fördes fram och tillbaka av vågor skapade av musiken och publikens röjiga dans, och ler nästan hela tiden. Stormzy är en så stark vokalist – han kan växla från att gestalta munterhet till ilska och tillbaka på några sekunder, och trots att texterna är ett kulspruteflöde av ord lyckas han artikulera alla.

Lethal Bizzle, som tillhör den första generationens grimeartister, är ett utmärkt förband, även om han illustrerar att den mångsidighet och komplexa mänsklighet som Stormzy har saknades i äldre tiders grime. Före honom värmer Stockholms stolthet Cherrie upp, och den unga R&B-drottningen väcker ett enormt gensvar från publiken. ”Lämna han” blir ett gripande anthem som får allsång redan innan beatet satts igång, och Leslie Tay gör ett bejublat gästspel i duons fina tolkning av Parhams ”Håller mig vaken”.

Cherrie dyker också upp under Stormzys konsert och de gör sin fantastiska duett ”Aldrig igen (må sådär)” sida vid sida. Den ödmjuke Stormzy ser helt bekväm ut i sin tillfälliga biroll – hans ego har råd med det, för han rusar fram i ett häpnadsväckande segertåg just nu. I konsertens sista låtar ”Know me from” och ”Shut up” släpper jag min rockjournalistiska distans och flyter med i den kaotiska moshpit som skapas, och där och då, i stormens öga, när aggressivitet förångas till glädje, är Stormzy kung.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-05-15)

mwuana - triller


Nice blinkning till "Dinah" med Blacknuss, i versernas melodi alltså!

Rap
Mwuana
”Triller”
(Art:Ery)
Betyg: 4

Mwuana har den bästa sångrösten bland alla svenska rappare. Bara några veckor efter det utmärkta mixtapet ”MW-GO!” släpper han nu sitt efterlängtade debutalbum. Att självförtroendet är på topp understryks både av att skivan har fått en Michael Jackson-anspelande titel och att ingen av de lysande singlar Mwuana släppt de senaste två åren har inkluderats. De behövs inte – ”Triller” är full av hits ändå, även om Mwuana här siktar på en njutbart jämn helhet snarare än bländande utropstecken. Både melodier och texter flödar med vacker naturlighet. Över beats som kombinerar mjuk 70-talssoul med dagens Atlanta-pop och karibiska rytmer sjunger Mwuana om kärlek, dekadens och livsval. Subtiliteten i tonen och tryggheten i leveransen ger musiken en kvalitet som bara kan beskrivas som sexig. Suveränt.

Bästa spår: ”Jag bryr mig”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-05-12)

"den långa, långa resan" på kungliga operan



”Den långa, långa resan”
Opera av Johan Ramström.
Libretto: Sigrid Herrault, fritt efter en bok av Rose Lagercrantz.
Med: Sanna Gibbs, Linus Flogell, Ingrid Tobiasson m.fl.
Musiker ur Kungliga Hovkapellet.
Kapellmästare: Anna Christensson.
Scenografi: Sören Brunes, Marika Feinsilber.
Regi: Ellen Lamm.
Scen: Rotundan, Kungliga Operan, Stockholm.
Speltid: 50 min.

Biopics – gestaltningar av kända personers livsöden – är en genre som blivit alltmer populär inom film och tv-serier de senaste decennierna. Det blir också allt vanligare att föremålet för en biopic är en nu levande person och inte en historisk ikon. Trenden finns även inom opera: ”Nixon in China” hade till exempel premiär 1987, flera år innan Richard Nixon gick ur tiden. Och nu har illustratören Ilon Wiklands barndom förvandlats till en kammaropera med musik av Johan Ramström. 

Eftersom Ilon Wikland är mest känd som illustratör till Astrid Lindgrens barnböcker, och förlagan till ”Den långa, långa resan” är en bilderbok med samma namn, är det naturligt att denna opera riktar sig till barn. Men det är inte barndomen i sig som är det stora temat i ”Den långa, långa resan”, utan utsattheten och otryggheten som följer ett barn som tvingas lämna familj och hemland på grund av krig. De senaste årens flyktingströmmar har gjort Ilon Wiklands erfarenheter som flyktingbarn under andra världskriget kusligt angelägna även i vår tid.

Ellen Lamm är den perfekta regissören för detta verk, eftersom hon det senaste året har regisserat både kammaropera (”Föreställningen”) och barnboksbaserad teater med en handling i krigets skugga (”Det blåser på månen”). Lamm är mån om värmen men också om allvaret. Operans centrala scen är Ilons sorgesång till sin älskade hund Sammeli, och här blir det så starkt att en liten flicka i publiken kryper upp i sin mammas famn.

Det är relationen mellan Ilon och Sammeli som ger ”Den långa, långa resan” liv, övriga rollfigurer är relativt platta. Istället för att klä en sångare i hundkostym har dockmakaren Annika Arnell skapat en otroligt fin hund i naturlig storlek som barytonen Linus Flogell skickligt manövrerar samtidigt som han sjunger, men han själv är osynlig, Sanna Gibbs Ilon möter aldrig hans blick. Han är Sammelis själ, och det är denna själ som besöker Ilon i en gripande drömscen mot slutet.

Gibbs sjunger fint och har närvaro i sitt agerande. Men trots behaglig melodik i sången och pigga toner från kammarorkestern (pianokvartett plus klarinett och slagverk) är det inte musiken som bär denna opera framåt, utan handlingen i sig (trots en något dramatikfattig första halva) tillsammans med den sorgligt bortgångne Sören Brunes minnesvärda och fiffigt använda scenografi. Med tanke på operans målgrupp känns denna balans rimlig. ”Den långa, långa resan” är barnkultur av väldigt hög kvalitet.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-05-08)

mary j blige - strength of a woman



Soul
Mary J Blige
”Strength of a woman”
(Capitol/Universal)
Betyg: 4

När Mary J Blige var 32 gifte hon sig med sin manager Kendu Isaacs. Ifjol, när hon var 45, skildes paret. Att Mary var bitter vittnade hennes affekterade tweets om. Hon förlorade inte bara den hon trodde var sitt livs kärlek, utan en hel familj: Isaacs hade tre barn från tidigare förhållanden; han och Blige fick inga barn ihop. Krisen i souldivans privatliv är inte en krydda i detta album – den är hela albumet. Den trivsamt halvmoderna R&B-pop som hon ägnat sig åt i många år är som bortblåst – detta är ångest-Mary, dagboks-Mary, samma Mary J Blige som med 1994 års ”My life” satte fyr på hela soulmusiken. Hon är ömsom ilsken och bestämd som Medea, ömsom oändligt ensam och eländig. Detta är konst som katarsis, soul som är nere på knäna och desperat ropar ut en bön om smärtlindring och frid. 

Bästa spår: ”It’s me”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-05-05)

Daniel Barenboim dirigerar West-Eastern Divan Orchestra i Stockholms konserthus



West-Eastern Divan Orchestra
Musik av Wolfgang Amadeus Mozart och Richard Strauss.
Solister: Kian Soltani (cello), Yulia Deyneka (viola).
Dirigent: Daniel Barenboim.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Tid: 2 tim.
Betyg: 5

Konceptet med West-Eastern Divan Orchestra är lika enkelt som vackert: blanda musiker från olika delar av mellanöstern för att skapa en symbolisk frizon, låt konsten och musiken förena och förbrödra där politiskt våld isolerar och förbittrar. Men anledningen till att konserten denna kväll är fullsatt beror inte bara på den sympatiska tanken utan också på att orkesterns ene grundare och kvällens dirigent är superstjärnan Daniel Barenboim. En av världens främsta dirigenter och konsertpianister, som borde ha fått Polarpriset för länge sedan.

Denne maestro får massiva applåder redan innan den första tonen har spelats. Därefter kastar han oss in i Mozarts symfoni nr 41, ”Jupiter”, den sista symfoni som Mozart skrev. Barenboim dirigerar utan partitur – allt sitter i huvudet och i kroppen. Han lyckas vända sig mot och se varje musiker i orkestern, locka fram det bästa ur var och en, och hans händer gör både de minsta och de bredaste rörelserna. 

Resultatet blir en utsökt dynamik och en konstant blossande energi i denna musik, som är kraftfull och hoppfull men aldrig lättsinnig. Just ”Jupitersymfonin” är ett kongenialt val för orkestern att spela, eftersom finalsatsen förenar två musikkulturer – barockens och klassicismens tonspråk – och skapar en hypnotiskt virvlande fläta i slutminuten, musiken reser sig som ett heligt torn. På samma sätt som West-Eastern Divan Orchestra flätar samman muslimer och judar i musikalisk symbios.

Orkesterns namn kommer från Goethes orientromantiska diktsamling ”Väst-östlig divan”. En av dikterna därifrån har tonsatts av Richard Strauss till sången ”Wer wird von der der Welt verlangen”. Ett annat verk av Strauss, tondikten ”Don Quixote” som utan ord gestaltar handlingen i Cervantes klassiska roman, framförs under denna konsert. Även detta är musik som handlar om dialog: mellan Don Quixote (solocellostämman) och hans följeslagare Sancho Panza (flera instrument men främst viola).

”Don Quixote” är inte lika omedelbart älsklig som Mozarts symfoni men ett högst intressant verk. Strauss var en mästare på orkestrering och älskade starka berättelser, och här skapar han flera fantastiska scener, som episoden där Don Quixote svävar genom luften (eller tror sig göra det). Framförandet blir minnesvärt framförallt på grund av den 24-årige cellisten Kian Soltani som har en vacker ton och spelar med stor inlevelse. Tillsammans med Barenboim, som även här dirigerar bergsäkert utan partitur, är det svårt att tänka sig en mer tillfredsställande tolkning.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-30)

mwuana - mw-go!



Rap
Mwuana
”MW-GO!”
(Art:Ery)
Betyg: 4

Lorentz album ”Kärlekssånger” från 2014 sparkade in dörren för en ny gren inom svensk hiphop: rappare som med poppiga melodier sjunger om kärlek och relationer på ett romantiskt och sårbart sätt, över skinande moderna beats. Parham har gjort årets mästerverk inom denna subgenre med singeln ”Allting med dig”, men Mwuana är en minst lika intressant artist. När han för ett par år sedan tog steget från tuff rappare till utforskande sångare föddes en ny stjärna, men det som gör Mwuana speciell är att han aldrig har övergett sin antiinställsamma bad boy-stil, samtidigt som han blivit allt vassare på att skriva insiktsfulla kärlekslåtar. Detta elegant svängiga mixtape släpps som uppvärmning inför det kommande debutalbumet. Trots anspråkslösheten är ”MW-GO!” en av årets bästa svenska hiphopskivor.

Bästa spår: ”Jag do me”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-29)

säkert! på dramaten



Säkert!
Scen: Dramaten, Stockholm
Betyg: 3

I Annika Norlins popmusik pågår hela tiden en kamp mellan hjärna och hjärta. Och hjärnan vinner nästan alltid, vad hon än sjunger. Bara modellen att ha två olika artistalias för engelskspråkiga respektive svenskspråkiga skivor, vilka hon noggrant pendlar mellan, vittnar om en prydlig och kontrollerad inställning till skapande. 

Hennes låtar är ordrika – litterära, kan tyckas, på grund av de påhittiga metaforerna och den fria inställningen till rim. Men mer än dikter liknar de kåserier eller blogginlägg. Visst handlar de om känslor och relationer, men allt filtreras genom självmedveten stilfullhet och underfundig humor. Det skapar distans.

Resultatet blir snyggt vemodig trallpop som självklart har blivit populär. Norlin är så perfekt lagom vemodig – i sin totala kontroll riskerar hon aldrig någonting och är därför helt riskfri att lyssna på, men hon vaggar in lyssnaren i en atmosfär av halvsorgligt djup som är smickrande att befinna sig i, samtidigt som hon lockar till leenden. Hon är lika svensk som Jan Stenmark. En av singlarna från Säkert!s senaste skiva heter ”Snooza” och handlar om hur tragiskt det är att inte snooza på morgonen.

Även i konsertsammanhang vinner hjärnan över hjärtat. Vårens turnéfinal äger rum på flådiga Dramaten, och trots den påtagliga kärleken i lokalen både från fansen i publiken och de många musikerna på scen är hon konstant stel och sammanbiten, både i sång, kroppsspråk och mellansnack. Hon liknar mer en kritisk regissör än en utlevande skådespelare. Det skär sig mot den mysigt familjära stämningen med vardagsrumssoffa, bryggkaffe och avspänt häng som är en del av showen.

Vid tre tillfällen lyckas dock Säkert! förvandlas från passivt aggressiv pop till konst som skakar om. Först under ”Det ska hända dig med”, den iskallt lakoniska betraktelsen över åldrandets brutalitet. Här får den en extra dimension när Dramatenskådespelaren Mia Benson, 69 år gammal, gästsjunger med vacker tyngd och livsbejakande glöd. 

Ännu starkare är ”Allt som är ditt” som inte bara är en suverän rörelse från kokande frustration till förlösande crescendo, utan också en av få Annika Norlin-låtar där hjärtat och magkänslan faktiskt får segra över hjärnan och rationaliteten.

Sista extranumret ”Tyst nu” är också toppen, och här passar Annika Norlins behärskade stil som hand i handske eftersom låten skildrar förnekelse och uppskjutande av en oundviklig separation. Den är inte banal, den skojar inte bort mörkret, den lyser av innerlighet. Såna låtar kan hon också skriva.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-26)

våroffer på stockholms konserthus



Kungliga Filharmonikerna
Musik av Lili Boulanger, Sergej Prokofjev och Igor Stravinsky
Solist: Baiba Skride, violin
Dirigent: Lahav Shani
Scen: Konserthuset, Stockholm
Tid: 2 tim
Betyg: 4

Våren är brutal. ”Visst gör det ont när knoppar brister”, skaldade Karin Boye; självmordssiffrorna är ovanligt höga i april och maj, enligt en amerikansk forskningsrapport. Ändå skildras våren ofta som något enbart härligt och hoppfullt i äldre tiders konst, inte minst inom musik (Vivaldis violinkonsert ”Våren”, Schumanns ”Vårsymfoni”).

Så inte hos Lil Boulanger, det franska underbarnet som var på god väg att bli en av 1900-talts mest intressanta tonsättare när hon tragiskt dog endast 24 år gammal. Hennes orkesterstycke ”D’un matin de printemps” (”Från en vårmorgon”) paras ofta ihop med ”D’un soir triste” (”Från en sorgsen kväll”), så även under denna konsert, som börjar i den mörka natten. När gryningen äntligen kommer är det inte som en frälsning – stämningen blir mindre fasansfull men inte för den sakens skull glad, trots att vårsolen skiner. Denna vårmorgon är energisk och händelserik men också hård och osentimental. Dessa tvillingstycken tillhör det allra sista Boulanger komponerade – hon dog i mars 1918. Precis när våren kom.

Stravinskys balett ”Våroffer” hade premiär i maj 1914 och blev en sådan skandal att man nästan kan tala om att tonsättaren här offrade hela den klassiska musiken – ut med skönhetsorienterad harmonik, in med skoningslösa rytmer. Konstmusiken blev aldrig sig lik och 1900-talets musik skulle komma att handla mycket om just rytmer (hela den afroamerikanska populärmusiken). Men kärnan i ”Våroffer” är just våren och offret, naturen och vad den gör med människan. 

Den civilisation och kultur som reagerar på den vilda naturen i balettens berättelse gör detta genom att rituellt offra en ung flicka som får dansa sig till döds, omgiven av visa män som sitter i en cirkel runt henne. När den unge dirigenten Lahav Shani passionerat och temperamentsfullt dirigerar Filhamonikerna med hela kroppen har han en halvcirkel av musiker framför sig och ett publikhav bakom sig – han blir den dansande flickan som offras.

Konsertens höjdpunkt är menad att vara Prokofjevs första violinkonsert, men Baiba Skride som är solist spelar lite för kantigt och hårt för att denna lyriska modernism ska komma till sin rätt. Annars passar verket in bra i konsertens program, eftersom det liksom ”Våroffer” skrevs av en ryss i exil och uruppfördes i Lili Boulangers hemstad Paris. Skride imponerar mer i extranumret: den lysande finalsatsen från Johann Paul von Westhoffs tredje violinsonat. Det låter som ett nytt och förhäxande stycke av Philip Glass men skrevs på 1600-talet.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

(Dagens Nyheter 2017-04-22)

dubbelrecension: arca - arca och actress - azd



Elektroniskt

Arca
”Arca”
(XL/Playground)
Betyg: 4

Actress
”AZD”
(Ninja Tune/Playground)
Betyg: 4

Darren Cunningham, alias Actress, och Alejandro Ghersi, även känd som Arca, är olika varandra musikaliskt och verksamma i olika scener. Men båda är Londonbaserade män som skapar elektronisk, huvudsakligen instrumental musik, båda har samarbetat med tunga namn i popvärlden (Björk, Kanye West och FKA Twigs i Arcas fall, Damon Albarn i Actress) och båda befinner sig just nu på toppen av sina förmågor.

Avantgardeprinsen Arcas tidigare album har sett bra ut på pappret men varit svåra att älska. I hans abstrakta musik möts sylvassa syntetiska stråkattacker och fräsande knottriga beats, men han har fokuserat mer på att skapa dramatiska stämningar än att skriva låtar. Det ändras med detta självbetitlade tredje album. Här finns en vilja att gräva lite djupare, stanna i känslan, utforska den. Svårgenomträngligt ibland, men betydligt oftare smärtsamt vackert.

Actress distinkta sound är baserat i techno men med en smutsig, murrig och skev ton och ett märkligt organiskt sväng. Efter ett par dödsbesatta skivor är ”AZD” en pånyttfödelse – Actress själv säger att han nu associerar sin musik till krom. Och ”Faure in chrome”, som bygger på samplingar av Gabriel Faurés rekviem inlindade i radiobrus, är det mest inspirerade och naturliga mötet mellan klassisk musik och modern electronica som jag hört.

Bästa spår: ”Saunter” (Arca) och ”Runner” (Actress)

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-15)


sean paul på berns



Sean Paul
Scen: Berns, Stockholm
Betyg: 4


När Sean Paul från Kingston slog igenom med sitt andra album ”Dutty rock” 2002 blev han snart flitigt anlitad som gästvokalist av amerikanska hiphop- och R&B-artister, det moderna dancehallsoundet blev en trend inom denna musik, och i förlängningen blev dancehall en gång för alla en del av det allmänna popbruset.

Det var inte givet att just han skulle få rollen som den moderna jamaikanska musikens messias, för Sean Paul var inte en exceptionellt strålande stjärna. Som sångare var han begränsad, som toastare lät han inte så tuff, och han var varken ung eller snygg. Men han var på rätt plats vid rätt tid, han kämpade hårt för att pusha sin karriär och han skrev refränger som det var lätt att skråla med i.

Ett och ett halvt decennium senare är dancehall hetare än någonsin. Och Sean Paul, som under några mörka år urvattnade sin musik genom att ängsligt anpassa sitt sound till amerikansk radiopop, är nu inne i en ny andning av sin karriär med glimrande singlar som Tory Lanez-duetterna ”Tek weh yuh heart” och ”LUV (remix)”. Som gästvokalist toppade han i fjol singellistorna både i USA och Storbritannien.

Så det är en artist full av självförtroende som gör entré på ett utsålt Berns. Med sig har han två kvinnliga dansare, en backup-rappare och en DJ. Men framför allt har han en arsenal av hitsinglar som här hörs i sitt rätta sammanhang: på ett stort dansgolv som kokar av energi, sexualitet och glädje. Stämningen är närmast karnevalisk när Sean Paul bränner av ”Gimme the light”, ”We be burnin’ (recognize it)” och finalnumret ”Temperature”.

Sean Paul gör även en cover av gitarrkillen Ed Sheerans ”Shape of you”, vårens monsterhit som framgångsrikt approprierar dancehallrytmer. Som för att understryka att den jamaikanska musiken nu står i mainstreamkulturens centrum. Kontrasten är stor till Sean Pauls egen fem år gamla ”She doesn’t mind”, från tiden då han anpassade sig till fläskig EDM-pop. Publiken dansar inte lika piggt till den.

Sean Pauls utstrålning – en snäll lufsande björn snarare än en självlysande sexsymbol – ger honom en särskild charm som doftar ödmjukhet. Han verkar genuint glad att så många vill komma till hans konserter och dansa till hans musik. Hans röst har värme, hans rytmer har hetta, och i en och en halv timme är Stockholmkvällens bistra regnkyla raderad.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter [nätupplagan] 2017-04-14)

pianorecital med pierre-lourent aimard i stockholms konserthus



Pierre-Laurent Aimard
Musik av Nikoaj Obuchov, Aleksandr Skrjabin, Claude Debussy och Ludwig van Beethoven.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Tid: 2 tim.
Betyg: 5

Två dagar efter terrorattacken som har förvandlat Stockholm ger fransmannen Pierre-Laurent Aimard en pianorecital i Konserthuset, ett stenkast från Drottninggatan där tragedin ägde rum, och inleder med att tillägna konserten attackens offer och deras närstående. 

Aimard ber också publiken att inte applådera mellan verken som framförs i konsertens första halva, eftersom han inte vill att stämningen ska brytas. Det välplanerade programmet består av musik komponerad på 1910-talet. I centrum står den fascinerade ryssen Aleksandr Skrjabin, som i sin egensinniga musik smälte samman religiös mysticism, upplöst tonalitet, erotisk laddning, teosofi och färglära. Hans nionde pianosonat, ”Svarta mässan”, får här ett spännande förspel i form av Nikolaj Obuchovs ”Révélation” och ett lika effektfullt efterspel, fyra av Claude Debussys etyder. 

Obuchov är en yngre och mindre känd tonsättare än landsmannen Skjabin, och inspirerad av denne. I hans komprimerade stil hörs dock även ett eko av Erik Saties verk från 1890-talet. När ”Révélation” – vars olika satser heter saker som ”Döden”, ”Satans ångest” och ”Sanning” – sömlöst glider in i Skrjabins svarta mässa är det framförallt rytmen som förändras. Från att tassa fram några steg i taget börjar musiken ringla fram som en svart flod i helvetet.

När så Debussys etyder tar vid är det som om floden rinner ut ur kaoset och in i vår värld, i ett solljus som är neutralt, varken ont eller gott, bara kallt och klart. Genom att plocka ut endast några få av etyderna på detta vis fylls dessa tekniskt avancerade träningsstycken med mening, de blir som kryddor eller kommentarer till de föregående verken. 

Efter paus bjuder Aimard på Beethovens ”Hammarklaversonat”, en bjässe som påminner mer om en symfoni än ett pianostycke. Även i den långsamma satsen finns dramatiken hela tiden runt hörnet och i finalen låter de frenetiska tonerna som högerhanden hamrar fram som en hysterisk kör av änglar som långsamt landar på jorden. Mäktig musik, briljant framförd.

När konserten är slut och Pierre-Laurent Aimard är på väg ut från scenen med tackblommorna i handen hejdar han sig. Han bryter upp buketten och strör rosorna över scengolvet. Symbolen kan inte misstolkas. Därefter ger Aimard oss ett extranummer: Bachs gudomligt enkla och rena preludium i C dur. Han spelar så stillsamt och innerlighet, mina ögon tåras. Ibland säger konsten det enda som är värt att säga. Aimard går av scenen för sista gången och torkar sig om kinderna. En oerhört stark konsert.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-12)

blänk - weary soul



Rap
Blänk
”Weary soul”
(Grind)
Betyg: 3

Blänk gick från en frejdig mix av melodiös rap och färgglad electro till dovare klanger, lugnare tempon och vuxet vemod. ”Weary soul” bygger vidare på detta sound. Klas Granströms innehållsrika beats är ännu vassare denna gång men Simon Trabelsi är fortfarande en blek rappare. Det är inget fel på hans flow och melodikänsla, men hans texter är för klichéfyllda och humorbefriade för att göra låtarna rättvisa. Sångerskan Lina Öhman erbjuder en intressant kontrast, men det finns ingen riktig kemi mellan de två vokalisterna, det märks att de har bott i olika världsdelar i många år. Resultatet: modern melankolipop som låter ytlig och ganska opersonlig, om än snygg.

Bästa spår: "Running"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-08)

bob dylan på stockholm waterfront


<3 <3 <3

Bob Dylan
Scen: Stockholm Waterfront, Stockholm
Betyg: 4

När Bob Dylan gled in i sin så kallade ”never ending tour” i slutet av 1980-talet påbörjades också en förvandling i hans konstnärliga identitet: från låtskrivare och artist till musiker först och främst, en ödmjuk tjänare av den amerikanska musikskatten. En artist som ger konserter inte för att han måste av ekonomiska eller karriärsstrategiska skäl utan helt enkelt för att det är det hans gärning går ut på, det är hans roll i livet: att spela musik för människor, berika andras liv med sånger.

Förändringen har smugit sig på. I början av 1990-talet gav Dylan ut ett par skivor med inspelningar av traditionella folksånger (i samma veva gjorde han en cover av den romantiska popsången ”You belong to me” från 1952, vilket kan ses som en prototyp till de senaste årens odyssé genom äldre tiders kärlekssånger). Från och med 2001 års ”Love and theft” har Dylans album spelats in med hans smidiga turnéband och producerats av honom själv, och även om de bestått av nyskrivna låtar har de genomsyrats av en vision om hur rock’n’roll lät precis innan den blev rock’n’roll på 1950-talet: en pigg och spontan mix av country, elektrisk blues och poppig jazz.

På sina senaste album har Bob Dylan tagit det logiska steget i sin utveckling och svept sin omsorgsfullt vävda estetik runt ”the great American songbook”, det vill säga de odödliga kärlekssångerna från Broadway, Tin Pan Alley och Hollywood från 1900-talets första hälft. Han gör motsatsen till alla kitschiga projekt som andra artister gjort, som reducerat dessa magiska sånger till ytligt mys med svulstiga stråkarrangemang och Frank Sinatra-komplex. Dylan räddar denna låtskatt genom att tränga in i kärnan i varje sång och sjunga den naket och innerligt.

När Dylan uppträder live sluts cirkeln. För han och hans lilla orkester tolkar dessa klassiska sånger och Dylans egna gamla hitlåtar med samma attityd och samma kärlek. Och med samma frihet – sedan många år tillbaka framför Dylan sina mest välkända låtar med annorlunda sångmelodi och tempo. Det funkar väldigt fint i vissa fall (”Don’t think twice it’s all right”) och mindre lyckat i andra (”Tangled up in blue”), men det låter i alla fall aldrig tråkigt.

Dylans sångröst har alltid låtit mer uttrycksfull än fläckfri, men den är mindre skrovlig och oskön nu än för några år sedan. Coveralbumen tycks ha tagit fram mjukheten i den, och den låter påfallande berörande för alla som någon gång förälskat sig i den. Dylan glöder framförallt när han sjunger dessa ballader, bland andra ”Melancholy mood”, ”Full moon and empty arms”, en underbar ”Autumn leaves” och avslutande ”Why try to change me now”. Men även i de egenskrivna balladerna från senare år: ”Long and wasted years”, ”Soon after midnight” och ”Standing in the doorway”.

Jag hade personligen hellre hört en hel balladkonsert istället för halvinspirerat småstompiga versioner av ”Highway 61 revisited” och ”Desolation row”, men de gamla hitsen möter stort jubel, och den ödmjuke musikern Bob Dylan vill ju inte göra sin publik besviken. Fast den som vill ha överraskningar blir kanske besviken ändå – hela 13 av konsertens 21 låtar framförde Dylan under sina senaste konserter i Sverige 2015.

Något mellansnack är det inte tal om, och det märks inte på något sätt att Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur och avkrävs en Nobelföreläsning för att få sina prispengar. Men hur mycket man än älskar Bob Dylan som textförfattare är det Dylan som musiker som hans konserter handlar om. Och på den fronten levererar han galant.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-03)

"la gioconda" på malmö opera


Hitten! Här med Jussi :) 

”La Gioconda”
Opera av Amilcare Ponchielli.
Libretto: Arrigo Boito.
Regi: Staffan Valdemar Holm.
Scenografi & kostym: Bente Lykke Møller.
Med: Elena Mikhailenko, Maria Streijffert, Géraldine Chauvet, Paulo Ferreira, Fredrik Zetterström, Insung Sim m.fl.
Malmö operaorkester med Malmö operakör och Malmö operas barnkör.
Dirigent: Alberto Hold-Garrido.
Scen: Malmö opera.
Längd: 3 tim 15 min inkl paus.

En sak man inte är bortskämd med när det gäller opera är libretton med riktigt bra språk. Så länge musiken är vacker, sånginsatserna starka och dramatiken effektiv kan man gå med på det mesta, och en fantastisk aria blir inte sämre bara för att den innehåller klichédrypande formuleringar. Men när librettot är riktigt skarpt, som det alltid är när Arrigo Boito håller i pennan, då ryser man av välbehag.

Boito är mest känd för att ha hjälpt Verdi tillbaka från sin förtidspensionering, och skrev de lysande librettona till mästarens två sista operor ”Otello” (1887) och ”Falstaff” (1893). Men långt innan dess var han känd som en poet, librettist och tonsättare som utmanade den rådande operaestetiken i Italien på 1860-talet. Hans libretto till Ponchiellis ”La gioconda”, som hade urpremiär 1876, är fullt av fantastiska metaforer (exempelvis i Gioconads och Lauras duett i akt II, en verbal duell om vem av dem som älskar Enzo mest) och engagerande rollfigurer.  

Även Ponchiellis musik är strålande i denna hans mest kända opera, den är melodiös och tjusigt orkestrerad rakt igenom, men tonsättaren var sämre på dramaturgi. Det går alldeles för snabbt när personerna på scenen förändras i sitt sinnelag – framförallt Giocondas skifte från mordiskt hat till osjälvisk hjälpsamhet i den andra akten och Enzos förvandling från bittert aggressiv till milt tacksam i den sista – och det är lite synd. Ponchielli var inte lika skicklig som Verdi på att göra Boitos texter rättvisa.

Handlingen är tagen från en pjäs av Victor Hugo, men Boito har kryddat den på många vis och förlagt den i Venedig under skräckväldet på 1600-talet. Kvinnan som kallas för La Gioconda bryr sig bara om två saker i världen: sin blinda mamma och pojkvännen Enzo. Den sistnämnde lämnar henne dock kvickt när han återser sin gamla flamma Laura, som emellertid är gift med en mäktig adelsman med klara psykopatdrag. Samtidigt är Barnaba olyckligt kär i Gioconda och går från osympatisk till monstruös när han inte får som han vill. En operaskurk som känns som en prototyp till den sataniskt onde Jago i ”Otello”.

I det pålitliga radarparet Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møllers händer blir operan en generös familjeföreställning, om nu hedersrelaterat våld och självmordsproblematik kan räknas som familjeunderhållning. Men regin lättar upp med sin närhet till humor och noggranna förmänskligande av alla rollfigurer – till och med festscenen i akt III, som egentligen bara är en ursäkt för att bjuda på ett balettinslag enligt grand opera-genrens mall, vibrerar av liv och realism. Scenografin är helt enastående – Mussolinimonumental arkitektur, överklassens bländande guldpalats, gränder där solen aldrig når ner. Och i akt II förvandlas en vy mot ett ångfartyg elegant till en vy från övre däck, där fönstergluggarna blir till natthimlens stjärnor. Kostymen accentuerar atmosfären av 1930-tal och fascismens närhet. Som för att påminna om att populism och den starkes rätt inte upphörde att gå hem efter 1600-talet.

Sångmässigt imponerar framförallt Elena Mikhailenko i titelrollen och Maria Streijffert som den ömsinta lidande modern. Kemin mellan Paulo Ferreiras Enzo och Géraldine Chauvets Laura är väl sådär, men det är ändå ett kärlekspar som det aldrig riktigt är meningen att man ska heja på. ”La gioconda” handlar mer om ensidig kärlek, om projektion och besatthet, och om hur man handskas med att drömmar kraschar mot verkligheten. Giaconda själv är den enda rollfiguren som har ett överjag, som brottas med sina känslor och lyckas gå emot dem. Likt Humphrey Bogart i slutet av ”Casablanca”. Men hon får ett slut som är mer La Scala än Hollywood.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-27)

the jesus and mary chain - damage and joy

 

Rock
The Jesus and Mary Chain
”Damage and joy”
(ADA/Warner)
Betyg: 2

Man kan inte prata om The Jesus and Mary Chains kvaliteter utan ta sig an det knepiga begreppet coolhet. För det som skilde bröderna Jim och William Reid från alla andra indieband när de dök upp i mitten av 1980-talet var inte bara att de hade ett nyskapande sound, skrev starka poplåtar och gav legendariskt stökiga konserter. Utan också att de helt enkelt var fruktansvärt coola.

Titta bara på videon till gruppens tidiga singel “Just like honey”. Bandmedlemmarna ser perfekta ut i sina svarta kläder, rufsiga frisyrer och nollställda ansiktsuttryck. De var kompromisslösa i sin konst, vägrade att tona ned eller ens försöka tygla rundgångens oväsen, vägrade sjunga om andra saker än ”honung” och ”godis”. De hade ett bandnamn som lät betydelsebärande och mystiskt, men framför allt egensinnigt och coolt. De var outsiders som kom från Glasgow, långt från tjusiga London, de kom underifrån och släppte sin första singel på spjutspetsetiketten Creation, och de hade ingenting till övers för det fluffiga syntsound som dominerade dåtidens popmusik.

Efter sitt klassiska debutalbum ”Psychocandy” upphörde dock The Jesus and Mary Chain att vara musikaliskt nyskapande, och efter uppföljaren ”Darklands” slutade de även skriva glimrande poplåtar (med några undantag, som den fina singeln ”Sometimes always”). Kvar fanns bara ambitionen att vara ett coolt indierockband.

Men i samma sekund som coolheten blev viktigare för Jim och William än berusande melodier och uppfriskande ljudbilder tappade de allt som hade gjort dem intressanta och livsviktiga. De blev ett tomt skal, nästan en parodi på sig själva. Bandet, som alltid präglats av brödernas uppslitande bråk, splittrades under turnén som följde på 1998 års ”Munki”.

Sedan ”Psychocandy” har ett oräkneligt antal indieband inspirerats av den skivans oemotståndliga ljudcocktail. 00-talets retrotrender för garagerock och shoegaze har hållit det positiva minnet av gruppen vid liv, och mer moderna akter har framgångsrikt uppdaterat soundet med sprakande elektronik i stället för traditionella rockinstrument. Så när The Jesus and Mary Chain nu släpper sitt första album på nitton år, tio år efter att de började spela live igen, är det inte som anakronismer utan som ett band som är en del av samtiden.

Tyvärr förvaltar de inte denna chans särskilt väl. ”Damage and joy” har ett välpolerat jämntjockt 90-talssound. Låtmaterialet är ingen sammanhållen enhet utan består till hälften av nyinspelningar av låtar som Jim och William Reid har gett ut på olika håll sedan 2006. Några är duetter mellan Jim och olika sångerskor och bygger på exakt samma Lee Hazlewood/Nancy Sinatra-kontrasteffekt som bandet fulländade redan på ”Sometimes always”. Melodifragment av den låten dyker upp i inte mindre än två av de nya duetterna, så slappt är låtskrivandet.

Det är ingen usel skiva, men bristen på utveckling och inspiration är anmärkningsvärd. Det skulle kunna ha hettat till i textraden ”I hate my brother and he hates me” (i ”Facing up to the facts”), men den pseudocoola rocken med sina hukande melodier bara tuffar på, och Jim snäser ur sig dessa ord lika lojt som när han sjunger ”I got a pistol in my pocket, it’s gonna shoot its load” i ”Get on home”. För övrigt en trött upprepning av ”Write records release blues” från 1993.

The Jesus and Mary Chain är alltså tillbaka men inte pånyttfödda. Men de låter i alla fall som The Jesus and Mary Chain.

Bästa spår: ”Presidici (et Chapaquiditch)”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: Fem andra brödrapar som gjort fantastisk musik ihop

1. The Everly Brothers: ”It’s all over” (1965)
De inspirerade Simon & Garfunkel, The Beatles och The Beach Boys men ingen grupp sjöng finare stämsång än Don och Phil Everly. Här sjunger tenoren Phil melodistämman för ovanlighetens skull medan barytonen Don harmoniserar, över ett drömskt cembalokomp.

2. Alessi: ”Seabird” (1976)
Tvillingbröderna Bill och Bob Alessi från New York räknas till den mysiga genren yacht rock, eller soft rock som den också kallas. På denna tidiga singel skapar de popmagi med hjälp av tassande trummaskin, varmt elpiano och bitterljuva fågelmetaforer.

3. Donnie & Joe Emerson: ”Baby” (1979)
Med ”ooh-ooh”-körer, en dämpat trånsjuk melodi och ett sublimt repetitivt komp vaggas lyssnaren ut i ett mörkt, mjukt och skimrande kosmos. Ariel Pinks cover fick många att upptäcka bröderna Emerson, som släppte en enda skiva 1979 och därefter försvann.

4. K-Ci & JoJo: ”All my life” (1998)
Jodeci var en av de tuffaste och mest framgångsrika manliga R&B-grupperna under 1990-talet. När bröderna K-Ci och JoJo Hailey bröt sig loss från gruppen skapade de något helt annat: en skinande innerlig kärleksballad som samplar en gammal Paul Anka-låt.

5. Boards of Canada: ”Amo Bishop Roden” (2000)
Bröderna Reid (The Jesus and Mary Chain) och de andra bröderna Reid (The Proclaimers) i all ära, men den skotska musikhistoriens finaste brödraduo är Michael Sandison och Marcus Eoin som trollar fram modern ambient med såväl tunga beats som djupt vemod.

(Dagens Nyheter 2017-03-25)


yung sherman - innocence



Hiphop
Yung Sherman
"Innocence"
(Year0001)
Betyg: 4

Sad Boys-hajpen verkar ha ebbat ut, sorgligt nog. Trions frontfigur Yung Leans mixtape ”Frost god” som kom i december blev i stort sett ignorerat, trots att det var den bästa samling låtar han släppt på länge. Att Yung Sherman, den ene av Sad Boys två producenter, inte medverkade på den skivan får nu sin förklaring: han har haft fullt upp med sin solodebut, ep:n ”Innocence”.  Yung Sherman har inte gjort lika mycket väsen av sig eller blivit lika hyllad som Sad Boys andra producent Yung Gud, vilket är lite orättvist, eftersom han är en briljant beatkompositör med en egen röst. Han kanaliserar med sina turkosa syntslingor samma intensivt romantiska Ibiza-nostalgi som The Tough Alliance gjorde för tio år sedan, men med större nyansrikedom. ”Innocence” är en bagatell, men en förtjusande sådan.

Bästa spår: "I D C"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-18)

robert schumanns "paradiset och perin" i berwaldhallen



”Paradiset och perin”
Av Robert Schumann
Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigent: Daniel Harding
Solister: Christiane Karg (sopran), Ida Falk Winland (sopran), Virginie Verrez (mezzosopran), Andrew Staples (tenor), Joachim Bäckström (tenor), Ludwig Mittelhammer (baryton).
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Tid: 2 timmar, 15 minuter.
Betyg: 4

En peri är ett slags odödligt, välsinnat andeväsen i den persiska mytologin. Perierna härstammar från fallna andar och är därför uteslutna från paradiset. Irländaren Thomas Moores episka dikt ”Paradiset och perin” från 1817 handlar om en peri som inte trivs på jorden och gör allt hon kan för att komma till paradiset. Berättelsens romantiska ofullständighet och melankoliska sökande appellerade till Robert Schumann, som 1843 förvandlade dikten till ett sekulärt oratorium.

Schumann älskade litteratur, men framför allt var han en konstnär som längtade till paradiset, i bemärkelsen genialiteten, den mystiska och vidunderliga inspirationen som tonsättarna som Schumann dyrkade hade tillgång till, men inte han själv. Säkerligen identifierade han sig med perin, som genom flit och godhet till slut kommer till himlen – på motsvarande sätt gjorde Schumann sin läxa och komponerade i alla statustunga genrer för att bli en Stor Tonsättare.

Att suckande drömma sig bort och ständigt längta vidare är ett typiskt tema för romantikens konst, och det är även orientalismen, vurmen för det exotiskt avlägsna. Men musikaliskt låter ”Paradiset och perin” väldigt europeisk – det som är nyskapande är snarare själva formen: en poetisk opera för konserthusen. Ändå är det lite tråkigt att oratoriets tre delar som utspelar sig i Ghazni (Afghanistan), Egypten och Libanon inte låter textens mustiga miljöbeskrivningar färga av sig på musiken, som är tryggt parkerad i Tyskland hela verket igenom.

Hur som helst är Daniel Harding en känslig uttolkare av Schumanns musik, och lockar fram det bästa ur både orkester och kör. Bland solisterna imponerar framför allt tenoren Andrew Staples som gör berättarrösten, samt Joachim Bäckström och Ludwig Mittelhammer i skinande biroller.

Christiane Karg som gör perin sjunger vackert och kraftfullt men lyckas tyvärr inte gestalta den skörhet och desperation som är en så viktig del av rollen. Hon låter aldrig som om hon tvivlar på att hon kommer nå sitt mål, eller som om hela hennes liv hänger på att hon gör det.

Det som gör ”Paradiset och perin” till ett sekulärt oratorium är inte bara avsaknaden av Bibeltext utan framför allt verkets individualistiska fokus: godhet som medel för att uppnå ett själviskt mål. Men med den eleganta och lyxigt storslagna musiken får Schumann publiken att sympatisera med perin, och med honom själv. På Berwaldhallen blir det en smaskig triumf för, inte godhet, men för den romantiska konstens förtjusande kraft.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-12)

nathan fake - providence



Elektroniskt
Nathan Fake
”Providence”
(Ninja Tune/Playground)
Betyg: 4

När Nathan Fake släppte sitt ljuvliga debutalbum ”Drowning in a sea of love” 2006 fick den funktionella dansmusiken från hans tidiga singlar sällskap av influenser från Boards of Canadas suggestiva tunga grooves och M83:s sentimentala synth-shoegaze. Blandningen gjorde Nathan Fake unik, men hans flitiga dj-karriär efter genombrottet färgade av sig på hans efterföljande album, mer enkelspåriga och lättglömda.

När han nu släpper sitt fjärde album är det efter en kris som resulterade i en flera år lång skrivkramp och en omstart på nytt skivbolag med ett uppdaterat sound. För första gången använder sig Nathan Fake av vokalister på ett par spår, med experimentellt snarare än poppigt resultat. Och i ”Remain” och i titelspåret gör han ångesttechno i ett ödesmättat promenadtempo. Ett styrkebesked.

Bästa spår: "Degreelessness", "Remain"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-11)

Tidigare inlägg Nyare inlägg