- Skäms du inte när du står längst framme och hoppar? undrade Caroline när vi gick hem från Vampire Weekend-konserten igår. Själv kom hon när halva konserten var avklarad och stod typ i baren hela tiden. Jag antar att that's the cool thing to do. Men jag var på gott humör efter ett antal gratisöl på Nöjesguiden, och dessutom så är det lite allt eller inget när man går och ser ett indieband. Man måste embracea det klyschiga, annars är det ingen mening med att man är där. Följaktligen stod jag längst framme vid scenkanten och studsade glatt till Vampire Weekends studsiga poplåtar.

Vampire Weekend var unga och snygga. Åtminstone var två av dem unga och snygga. Det som utmärker deras musik är att den ofta är väldigt rytmisk och liksom guppig, gitarren används enbart för att smycka groovet med små finurligt fyrkantiga figurer då och då, det är trevligt. Ibland tyckte jag att de lät som ett amerikanskt Jamie T, kanske för att sångaren lekte lite med sin accent och för att ska-beatet alltid fanns nära till hands. Jag tycker i och för sig att Jamie T är rätt överskattad, men om Vampire Weekend hade spelat en cover av hans "If you got the money" hade jag varken blivit förvånad eller irriterad.

Det finns en viss publik som älskar unga band som "återuppfinner hjulet" med sprudlande poppiga debutalbum. Jag tillhör inte den, och Vampire Weekend är egentligen inte ett sånt band, deras låtar är liksom för quirky för att ta alla som har ett hjärta med storm. Men jag insåg ändå på konserten att en av de saker som gör popmusik så fin är att det handlar om kommunikation på ett så enkelt sätt. Om en låt har en melodi och en text som är tillräckligt simpla för att man ska kunna sjunga med i den trots att man aldrig hört låten förut, och om man går på en konsert och sjunger med, då fylls man av en alldeles särskild tillfredsställelse. Kommunikation. Man är aktiv i musiken, och det är alltid roligt, precis som det alltid är roligare att dansa än att inte göra det. Fast det bör påpekas att det handlar om en balansgång: om en poplåt har en melodi och text som är så simpla att de bara känns korkade och fåniga, då spricker illusionen, då är det inte kul längre, det känns bara kladdigt populistiskt. Men jag får nog säga att Vampire Weekend sköter den balansgången rätt bra. De har egentligen bara tre låtar som inbjuder till allsång ("Walcott", "The kids don't stand a chance" och en låt med en call-and-response-refräng som jag inte vet vad den heter), och eftersom de inte skämmer bort oss med såna låtar uppskattar man desto mer när de kommer.

I alla fall om man druckit fyra öl och står längst framme vid scenkanten.