"la gioconda" på malmö opera


Hitten! Här med Jussi :) 

”La Gioconda”
Opera av Amilcare Ponchielli.
Libretto: Arrigo Boito.
Regi: Staffan Valdemar Holm.
Scenografi & kostym: Bente Lykke Møller.
Med: Elena Mikhailenko, Maria Streijffert, Géraldine Chauvet, Paulo Ferreira, Fredrik Zetterström, Insung Sim m.fl.
Malmö operaorkester med Malmö operakör och Malmö operas barnkör.
Dirigent: Alberto Hold-Garrido.
Scen: Malmö opera.
Längd: 3 tim 15 min inkl paus.

En sak man inte är bortskämd med när det gäller opera är libretton med riktigt bra språk. Så länge musiken är vacker, sånginsatserna starka och dramatiken effektiv kan man gå med på det mesta, och en fantastisk aria blir inte sämre bara för att den innehåller klichédrypande formuleringar. Men när librettot är riktigt skarpt, som det alltid är när Arrigo Boito håller i pennan, då ryser man av välbehag.

Boito är mest känd för att ha hjälpt Verdi tillbaka från sin förtidspensionering, och skrev de lysande librettona till mästarens två sista operor ”Otello” (1887) och ”Falstaff” (1893). Men långt innan dess var han känd som en poet, librettist och tonsättare som utmanade den rådande operaestetiken i Italien på 1860-talet. Hans libretto till Ponchiellis ”La gioconda”, som hade urpremiär 1876, är fullt av fantastiska metaforer (exempelvis i Gioconads och Lauras duett i akt II, en verbal duell om vem av dem som älskar Enzo mest) och engagerande rollfigurer.  

Även Ponchiellis musik är strålande i denna hans mest kända opera, den är melodiös och tjusigt orkestrerad rakt igenom, men tonsättaren var sämre på dramaturgi. Det går alldeles för snabbt när personerna på scenen förändras i sitt sinnelag – framförallt Giocondas skifte från mordiskt hat till osjälvisk hjälpsamhet i den andra akten och Enzos förvandling från bittert aggressiv till milt tacksam i den sista – och det är lite synd. Ponchielli var inte lika skicklig som Verdi på att göra Boitos texter rättvisa.

Handlingen är tagen från en pjäs av Victor Hugo, men Boito har kryddat den på många vis och förlagt den i Venedig under skräckväldet på 1600-talet. Kvinnan som kallas för La Gioconda bryr sig bara om två saker i världen: sin blinda mamma och pojkvännen Enzo. Den sistnämnde lämnar henne dock kvickt när han återser sin gamla flamma Laura, som emellertid är gift med en mäktig adelsman med klara psykopatdrag. Samtidigt är Barnaba olyckligt kär i Gioconda och går från osympatisk till monstruös när han inte får som han vill. En operaskurk som känns som en prototyp till den sataniskt onde Jago i ”Otello”.

I det pålitliga radarparet Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møllers händer blir operan en generös familjeföreställning, om nu hedersrelaterat våld och självmordsproblematik kan räknas som familjeunderhållning. Men regin lättar upp med sin närhet till humor och noggranna förmänskligande av alla rollfigurer – till och med festscenen i akt III, som egentligen bara är en ursäkt för att bjuda på ett balettinslag enligt grand opera-genrens mall, vibrerar av liv och realism. Scenografin är helt enastående – Mussolinimonumental arkitektur, överklassens bländande guldpalats, gränder där solen aldrig når ner. Och i akt II förvandlas en vy mot ett ångfartyg elegant till en vy från övre däck, där fönstergluggarna blir till natthimlens stjärnor. Kostymen accentuerar atmosfären av 1930-tal och fascismens närhet. Som för att påminna om att populism och den starkes rätt inte upphörde att gå hem efter 1600-talet.

Sångmässigt imponerar framförallt Elena Mikhailenko i titelrollen och Maria Streijffert som den ömsinta lidande modern. Kemin mellan Paulo Ferreiras Enzo och Géraldine Chauvets Laura är väl sådär, men det är ändå ett kärlekspar som det aldrig riktigt är meningen att man ska heja på. ”La gioconda” handlar mer om ensidig kärlek, om projektion och besatthet, och om hur man handskas med att drömmar kraschar mot verkligheten. Giaconda själv är den enda rollfiguren som har ett överjag, som brottas med sina känslor och lyckas gå emot dem. Likt Humphrey Bogart i slutet av ”Casablanca”. Men hon får ett slut som är mer La Scala än Hollywood.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-27)

the jesus and mary chain - damage and joy

 

Rock
The Jesus and Mary Chain
”Damage and joy”
(ADA/Warner)
Betyg: 2

Man kan inte prata om The Jesus and Mary Chains kvaliteter utan ta sig an det knepiga begreppet coolhet. För det som skilde bröderna Jim och William Reid från alla andra indieband när de dök upp i mitten av 1980-talet var inte bara att de hade ett nyskapande sound, skrev starka poplåtar och gav legendariskt stökiga konserter. Utan också att de helt enkelt var fruktansvärt coola.

Titta bara på videon till gruppens tidiga singel “Just like honey”. Bandmedlemmarna ser perfekta ut i sina svarta kläder, rufsiga frisyrer och nollställda ansiktsuttryck. De var kompromisslösa i sin konst, vägrade att tona ned eller ens försöka tygla rundgångens oväsen, vägrade sjunga om andra saker än ”honung” och ”godis”. De hade ett bandnamn som lät betydelsebärande och mystiskt, men framför allt egensinnigt och coolt. De var outsiders som kom från Glasgow, långt från tjusiga London, de kom underifrån och släppte sin första singel på spjutspetsetiketten Creation, och de hade ingenting till övers för det fluffiga syntsound som dominerade dåtidens popmusik.

Efter sitt klassiska debutalbum ”Psychocandy” upphörde dock The Jesus and Mary Chain att vara musikaliskt nyskapande, och efter uppföljaren ”Darklands” slutade de även skriva glimrande poplåtar (med några undantag, som den fina singeln ”Sometimes always”). Kvar fanns bara ambitionen att vara ett coolt indierockband.

Men i samma sekund som coolheten blev viktigare för Jim och William än berusande melodier och uppfriskande ljudbilder tappade de allt som hade gjort dem intressanta och livsviktiga. De blev ett tomt skal, nästan en parodi på sig själva. Bandet, som alltid präglats av brödernas uppslitande bråk, splittrades under turnén som följde på 1998 års ”Munki”.

Sedan ”Psychocandy” har ett oräkneligt antal indieband inspirerats av den skivans oemotståndliga ljudcocktail. 00-talets retrotrender för garagerock och shoegaze har hållit det positiva minnet av gruppen vid liv, och mer moderna akter har framgångsrikt uppdaterat soundet med sprakande elektronik i stället för traditionella rockinstrument. Så när The Jesus and Mary Chain nu släpper sitt första album på nitton år, tio år efter att de började spela live igen, är det inte som anakronismer utan som ett band som är en del av samtiden.

Tyvärr förvaltar de inte denna chans särskilt väl. ”Damage and joy” har ett välpolerat jämntjockt 90-talssound. Låtmaterialet är ingen sammanhållen enhet utan består till hälften av nyinspelningar av låtar som Jim och William Reid har gett ut på olika håll sedan 2006. Några är duetter mellan Jim och olika sångerskor och bygger på exakt samma Lee Hazlewood/Nancy Sinatra-kontrasteffekt som bandet fulländade redan på ”Sometimes always”. Melodifragment av den låten dyker upp i inte mindre än två av de nya duetterna, så slappt är låtskrivandet.

Det är ingen usel skiva, men bristen på utveckling och inspiration är anmärkningsvärd. Det skulle kunna ha hettat till i textraden ”I hate my brother and he hates me” (i ”Facing up to the facts”), men den pseudocoola rocken med sina hukande melodier bara tuffar på, och Jim snäser ur sig dessa ord lika lojt som när han sjunger ”I got a pistol in my pocket, it’s gonna shoot its load” i ”Get on home”. För övrigt en trött upprepning av ”Write records release blues” från 1993.

The Jesus and Mary Chain är alltså tillbaka men inte pånyttfödda. Men de låter i alla fall som The Jesus and Mary Chain.

Bästa spår: ”Presidici (et Chapaquiditch)”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: Fem andra brödrapar som gjort fantastisk musik ihop

1. The Everly Brothers: ”It’s all over” (1965)
De inspirerade Simon & Garfunkel, The Beatles och The Beach Boys men ingen grupp sjöng finare stämsång än Don och Phil Everly. Här sjunger tenoren Phil melodistämman för ovanlighetens skull medan barytonen Don harmoniserar, över ett drömskt cembalokomp.

2. Alessi: ”Seabird” (1976)
Tvillingbröderna Bill och Bob Alessi från New York räknas till den mysiga genren yacht rock, eller soft rock som den också kallas. På denna tidiga singel skapar de popmagi med hjälp av tassande trummaskin, varmt elpiano och bitterljuva fågelmetaforer.

3. Donnie & Joe Emerson: ”Baby” (1979)
Med ”ooh-ooh”-körer, en dämpat trånsjuk melodi och ett sublimt repetitivt komp vaggas lyssnaren ut i ett mörkt, mjukt och skimrande kosmos. Ariel Pinks cover fick många att upptäcka bröderna Emerson, som släppte en enda skiva 1979 och därefter försvann.

4. K-Ci & JoJo: ”All my life” (1998)
Jodeci var en av de tuffaste och mest framgångsrika manliga R&B-grupperna under 1990-talet. När bröderna K-Ci och JoJo Hailey bröt sig loss från gruppen skapade de något helt annat: en skinande innerlig kärleksballad som samplar en gammal Paul Anka-låt.

5. Boards of Canada: ”Amo Bishop Roden” (2000)
Bröderna Reid (The Jesus and Mary Chain) och de andra bröderna Reid (The Proclaimers) i all ära, men den skotska musikhistoriens finaste brödraduo är Michael Sandison och Marcus Eoin som trollar fram modern ambient med såväl tunga beats som djupt vemod.

(Dagens Nyheter 2017-03-25)


yung sherman - innocence



Hiphop
Yung Sherman
"Innocence"
(Year0001)
Betyg: 4

Sad Boys-hajpen verkar ha ebbat ut, sorgligt nog. Trions frontfigur Yung Leans mixtape ”Frost god” som kom i december blev i stort sett ignorerat, trots att det var den bästa samling låtar han släppt på länge. Att Yung Sherman, den ene av Sad Boys två producenter, inte medverkade på den skivan får nu sin förklaring: han har haft fullt upp med sin solodebut, ep:n ”Innocence”.  Yung Sherman har inte gjort lika mycket väsen av sig eller blivit lika hyllad som Sad Boys andra producent Yung Gud, vilket är lite orättvist, eftersom han är en briljant beatkompositör med en egen röst. Han kanaliserar med sina turkosa syntslingor samma intensivt romantiska Ibiza-nostalgi som The Tough Alliance gjorde för tio år sedan, men med större nyansrikedom. ”Innocence” är en bagatell, men en förtjusande sådan.

Bästa spår: "I D C"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-18)

robert schumanns "paradiset och perin" i berwaldhallen



”Paradiset och perin”
Av Robert Schumann
Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigent: Daniel Harding
Solister: Christiane Karg (sopran), Ida Falk Winland (sopran), Virginie Verrez (mezzosopran), Andrew Staples (tenor), Joachim Bäckström (tenor), Ludwig Mittelhammer (baryton).
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Tid: 2 timmar, 15 minuter.
Betyg: 4

En peri är ett slags odödligt, välsinnat andeväsen i den persiska mytologin. Perierna härstammar från fallna andar och är därför uteslutna från paradiset. Irländaren Thomas Moores episka dikt ”Paradiset och perin” från 1817 handlar om en peri som inte trivs på jorden och gör allt hon kan för att komma till paradiset. Berättelsens romantiska ofullständighet och melankoliska sökande appellerade till Robert Schumann, som 1843 förvandlade dikten till ett sekulärt oratorium.

Schumann älskade litteratur, men framför allt var han en konstnär som längtade till paradiset, i bemärkelsen genialiteten, den mystiska och vidunderliga inspirationen som tonsättarna som Schumann dyrkade hade tillgång till, men inte han själv. Säkerligen identifierade han sig med perin, som genom flit och godhet till slut kommer till himlen – på motsvarande sätt gjorde Schumann sin läxa och komponerade i alla statustunga genrer för att bli en Stor Tonsättare.

Att suckande drömma sig bort och ständigt längta vidare är ett typiskt tema för romantikens konst, och det är även orientalismen, vurmen för det exotiskt avlägsna. Men musikaliskt låter ”Paradiset och perin” väldigt europeisk – det som är nyskapande är snarare själva formen: en poetisk opera för konserthusen. Ändå är det lite tråkigt att oratoriets tre delar som utspelar sig i Ghazni (Afghanistan), Egypten och Libanon inte låter textens mustiga miljöbeskrivningar färga av sig på musiken, som är tryggt parkerad i Tyskland hela verket igenom.

Hur som helst är Daniel Harding en känslig uttolkare av Schumanns musik, och lockar fram det bästa ur både orkester och kör. Bland solisterna imponerar framför allt tenoren Andrew Staples som gör berättarrösten, samt Joachim Bäckström och Ludwig Mittelhammer i skinande biroller.

Christiane Karg som gör perin sjunger vackert och kraftfullt men lyckas tyvärr inte gestalta den skörhet och desperation som är en så viktig del av rollen. Hon låter aldrig som om hon tvivlar på att hon kommer nå sitt mål, eller som om hela hennes liv hänger på att hon gör det.

Det som gör ”Paradiset och perin” till ett sekulärt oratorium är inte bara avsaknaden av Bibeltext utan framför allt verkets individualistiska fokus: godhet som medel för att uppnå ett själviskt mål. Men med den eleganta och lyxigt storslagna musiken får Schumann publiken att sympatisera med perin, och med honom själv. På Berwaldhallen blir det en smaskig triumf för, inte godhet, men för den romantiska konstens förtjusande kraft.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-12)

nathan fake - providence



Elektroniskt
Nathan Fake
”Providence”
(Ninja Tune/Playground)
Betyg: 4

När Nathan Fake släppte sitt ljuvliga debutalbum ”Drowning in a sea of love” 2006 fick den funktionella dansmusiken från hans tidiga singlar sällskap av influenser från Boards of Canadas suggestiva tunga grooves och M83:s sentimentala synth-shoegaze. Blandningen gjorde Nathan Fake unik, men hans flitiga dj-karriär efter genombrottet färgade av sig på hans efterföljande album, mer enkelspåriga och lättglömda.

När han nu släpper sitt fjärde album är det efter en kris som resulterade i en flera år lång skrivkramp och en omstart på nytt skivbolag med ett uppdaterat sound. För första gången använder sig Nathan Fake av vokalister på ett par spår, med experimentellt snarare än poppigt resultat. Och i ”Remain” och i titelspåret gör han ångesttechno i ett ödesmättat promenadtempo. Ett styrkebesked.

Bästa spår: "Degreelessness", "Remain"

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-11)

lil yachty på debaser strand



Lil Yachty (+ Busu)
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4

Det våras för konstiga rappare. Om det tidigare främst fanns två kategorier av manliga hiphopartister som slog igenom – antingen alfahannar med tatueringar och kriminalitetsautenticitet, eller textfetischister med ryggsäck och ”antikommersiell” autenticitet – finns det nu en tredje tydlig kategori. Nämligen den unga outsidern med nördiga intressen och en mer eller mindre knasig framtoning.

Tack vare internet kan även dessa udda artister få en stor fanskara, och deras personliga och fantasifulla visuella uttryck (från kläder till videor) gör dem särskilt gångbara på sociala medier. De är roliga och uppfriskande, helt enkelt. De blir coola genom att inte försöka vara coola enligt gamla ideal.

19-årige Lil Yachty från Georgia är en sådan udda rappare, och denna genres största utropstecken det senaste året. Han har spelat in låtar med alla från Chance the Rapper och Young Thug till Charlie XCX och Carly Rae Jepsen, och hans mixtape ”Lil Boat” var ett av fjolårets bästa och mest uppmärksammade. Ja, han gillar verkligen båtar, och vatten i allmänhet – ”Just keep swimming” och ”Water on my face” är två av låtarna som framförs under denna konsert. Det kanske verkar plojigt, men när Lil Yachty rappar och sjunger med sin karakteristiskt halvmumlande röst, studsar omkring på scenen och skakar sina rödfärgade flätor låter allt fullkomligt naturligt. Han är annorlunda, men han är ingen clown.

Publiken på fullsatta Debaser Strand älskar honom besinningslöst, sjunger med i alla låtar och dansar underbart röjigt. Jag har nog aldrig varit med om en så peppad publik – redan innan Lil Yachty går på scen är stämningen kokhet, när hans dj slänger på raphits som får taket att lyfta gång på gång. Medelåldern är så påfallande låg att Lil Yachty i ett mellansnack hyllar alla föräldrar i lokalen som är med och möjliggör att deras barn får uppleva konserten i målsmans sällskap.

Även svenske Busu, som är förband, kan kategoriseras som udda rap. Hans grupp Europagang, som även innefattar Yemi, visar att Sad Boys inte är ensamma i Sverige om att göra modern och egensinnig hiphop. Där Yemi influeras av eurotechno blickar Busu mer mot Törleykladdig studentflakspop. En sorts partyhiphop som Wiz Khalifa gör bra men Busu ännu bättre, eftersom det finns en flummig skevhet i hans musik som gör den intressant och levande och... mer autentisk? Nej – det som är så fint med den nya generationens outsiderhiphop är att varken publik eller artister tycks bry sig ett skvatt om autenticitet. Äntligen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-07)

drake på globen



Drake (+ dvsn & Popcaan)
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 4

”This is not a show, this is not a concert, this is a party” säger Drake i ett mellansnack tidigt i konserten. Och han menar det: under en timme och 40 minuter bränner den kanadensiska superstjärnan av en kavalkad av konsekvent partyglada hitlåtar.

Fokus ligger alltså på klubbiga låtar från hela Drakes karriär – till skillnad från under sina tidigare Sverigesbesök struntar han i sina emotionellt laddade ballader och dystra halvtempolåtar. Tråkigt på ett sätt men också ganska smart, eftersom det är svårt att få till en genuint intim stämning på en maxad arenakonsert, det är nästan dömt att misslyckas. En trimmad hitparad blir mer effektiv, och Drake har tveklöst partydängor så att det räcker och blir över. Här finns inget utrymme för sorg och mörker – exempelvis kapas sticket i dunderhitten ”Hotline bling” av, den nakna del av låten där bitterheten visar sitt fula tryne fullt ut.

Drakes energi är på topp redan från konserten första sekunder, då han skuttar på plats och knappt kan bärga sig i sin iver att ge den taggade publiken en fantastisk kväll. Konserten bjuder på fyrverkerier som inledning på flera låtar (de vältajmade smällarna fungerar som extra slagverk), sprutande eldslågor i ”HYFR (hell ya fucking right)”, en kvartett kvinnliga dansare under en svit dancehall-inspirerade låtar och i konsertens final en enorm sfärisk ballong (passande för Globen), läckert ljussatt, som växer fram ur golvet på den specialbyggda miniscenen. Samt ett hav av bolliknande lampor som hänger i luften och höjs och sänks/tänds och släcks i snillrika formationer – visserligen ser det ofta ut som en gigantisk skärmsläckare i 3D, men det är ändå sympatiskt med arenakonserter som inte har videoskärmar som enda ögongodis.

Men allt det där är sekundärt – det viktiga är att Drake är en så begåvad låtskrivare och artist, och att han denna kväll är i strålande form, mycket bättre än under sin förra Stockholmskonsert. Som alltid gör han en tröttsam runda av att hälsa till fans i publiken, men detta inslag är nu tacksamt nedkortat. Låtvalen gör att Drakes mest personliga texter, som är både språkligt fyndiga och hjärtskärande innerliga, lyser med sin frånvaro. Men hans känsla för klockrena refränger och glödheta beats gör sig påmind i varje låt.

Drakes senaste album ”Views” var en besvikelse och en halvmesyr, men när han nu väljer ut de bästa låtarna därifrån blir det uppenbart hur starka de är. ”Feel no ways”, ”Still here” och ”Childs play” är lika suveräna som de lysande singlarna från samma skiva. Det är också fint att Drake låter Londonrapparen Giggs framföra sin tunga låt ”Whippin excursion” och då nöjer sig med att vara en peppande bakgrundsfigur. Det vittnar om både ödmjukhet och en passionerat intresse för ny spännande klubbmusik. Samma kärlek som, åtminstone delvis, förde in ”Views” i en pigg dancehallmiljö.

Drakes dancehallfäbless understryks av att Jamaikas unga stjärna Popcaan är förband, en sensationell nyhet som släpptes samma dag som konserten. Jag exploderar av lycka när Popcaan struttar runt på scenen och sjunger ”Love yuh bad” och ”Everything is nice”. Även Drakes skyddslingar, R&B-duon dvsn, får värma upp, och trots att de generellt är bättre på sound än låtskrivande går ”Hallucinations” och ”With me” rakt in i hjärtat.

En euforisk partykväll av den moderna poprappens kung. Efteråt känner man som titeln på ett av Drakes mixtapes: What a time to be alive.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-05, på nätet, och dagen efter i papperstidningen)

future - FUTURE och HNDRXX



Rap
Future
”Future”
(Freebandz/A1/Epic/Sony)
Betyg: 3

Future
”Hndrxx”
(Freebandz/A1/Epic/Sony)
Betyg: 4

När Future dök upp för sex år sedan stack han ut genom sin kreativa vokala stil – hans djuriskt bölande och märkligt melodiösa rap lät halvt galen. Men Future blev en popstjärna genom att förvandla djärv trap till omedelbara hits, och inspirerade så många artister att hans stil idag känns naturlig.

Nu har Future gjort en Frank Ocean och släppt två fullängdsalbum med bara några dagars mellanrum. ”Future” är en kompromisslös kavalkad av hårda klubblåtar. Här finns inte en enda gästartist, allt handlar om Futures ego och machismo, och framstår som ett försök att visa att han inte har blivit mesig eller lat trots alla framgångar.

”Hndrxx” handlar istället om känslor och relationer, den typ av låtar som Future är som allra bäst i. The Weeknd och Rihanna förgyller ”Comin’ out strong” respektive ”Selfish”, men annars är det en soloshow även här. Och avslutande ”Sorry” är Futures mest öppenhjärtliga och drabbande låt sedan ”Throw away”.

Future tycks ha velat göra en skiva för en tuff maskulin publik och en för en R&B-diggande feminin publik. Men han missbedömer sig själv och den musik han har i sig: det hårda blir aldrig riktigt hårt, det mjuka blir aldrig riktigt mjukt. Det är sammansmältningen av dessa estetiska element som gör Future unik. Och på ”Hndrxx” skiner han starkare än på länge.

Bästa spår: ”I’m so groovy” från ”Future, ”Sorry” från ”Hndrxx”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-04) 

dirty projectors - dirty projectors

 

Indie
Dirty Projectors
”Dirty projectors”
(Domino/Playground)
Betyg: 5

”Swing lo Magellan”, Dirty Projectors förra skiva, var en fin samling halvknepiga poplåtar – men samtidigt bandets första album som inte var ett radikalt steg framåt. Det var en lite mer slipad version av föregångaren, mästerverket ”Bitte orca”, dock utan Angel Deradoorian. Sedan dess har även Amber Coffman hoppat av, eftersom hennes och gruppens frontfigur Dave Longstreths kärleksrelation gick i graven. Den kris som detta utlöste har lett till en konstnärlig pånyttfödelse för Dirty Projectors, som nu är ett rent soloprojekt men med gästmusiker här och där – precis som i begynnelsen för femton år sedan. Det är en estetisk u-sväng: stråkarrangemang, stämsång och obskyra texter har ersatts av r&b-slick produktion, elektroniska experiment och naken kärlekssorg. Vansinnigt starkt.

Bästa spår: ”Keep your name”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-02-25)

36 - tomorrow's explorers


Gammal låt men hey.

Ambient
36
”Tomorrow’s explorers”
(3six)

Ambient är ingen statisk genre utan genomgår trender liksom alla musikstilar. På 90-talet var det populärt att förena ambient med halvdansanta rytmer från techno eller triphop, på 00-talet ersattes dessa beats med sprakande drones. Engelsmannen Dennis Huddleston, alias 36 (uttalas three-six), tycks dock befinna sig vid sidan av alla scener och trender – med nästan naiv oskuldsfullhet gör han simpel ambient med tydliga stämningslägen, nästan inga trummor, mjuka syntljud och en fin känsla för melodier. ”Tomorrow’s explorers” är elektroniskt balsam för själen. Ett konceptalbum om en utopisk framtid där odramatiska rymdfärder och kosmisk upptäckarglädje är en naturlig del av det mänskliga livet. Det tretton minuter långa titelspåret är en resa ut i evigheten som är kall och hoppfull på samma gång.

Bästa spår: ”Tomorrow’s explorers”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-02-18)

samboii - mer än bara rap



Rap
SamBoii
”Mer än bara rap”
(Universal)
Betyg: 3

Det finns en gren av svensk hiphop som sällan omfamnas av hipsters och kultursidor: de rappare som gör råa, raka och ofta arga låtar, med osubtil refrängsång och okonstlade beats. Dessa artister slår sällan igenom brett, men SamBoii kan bli ett undantag. Efter att ha medverkat i TV4:s ”Lyckliga gatan” och fått en försmak av folkligt genombrott har han vässat sitt låtskrivande och blivit mer selektiv med produktionerna. Debutalbumet består av poppig rap som marinerats i autotune och sexig R&B. Och SamBoiis vansinnigt hesa röst gör att han sticker ut. Men lika bra som hans melodier är, lika svaga är hans texter, som är klichétyngda och humorlösa. Synd, för det låter som att SamBoii verkligen har saker på hjärtat. Men om han fortsätter att utvecklas i denna takt kan nästa album bli strålande.

Bästa spår: ”Sofia”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-02-11)

the xx på hovet


Ändå bra låt.  

The xx
Scen: Hovet, Stockholm
Betyg: 3

The xx påminner om Jackson 5, trots att det rör sig om två band i helt olika genrer och tider.  

Bröderna Jackson var framgångsrika med sin discosoul i slutet av 1970-talet, men när Michael Jackson släppte sitt soloalbum ”Off the wall” 1979 blev han en superstjärna av en annan kaliber. Ändå hoppade han inte av gruppen för att satsa helhjärtat på sin solokarriär, utan var högst delaktig i The Jacksons skiva ”Triumph” som kom året därpå. 1982 släppte dock Michael Jackson ”Thriller”, en av pophistoriens allra största succéer, som fick soulartister i allmänhet och hans bröder i The Jacksons i synnerhet att framstå som lilleputtar. Men inte ens då hoppade Michael av sin grupp, utan var troget med på albumet ”Victory” från 1984 och den efterföljande turnén, trots att värmen och naturligheten vid det laget hade försvunnit från deras musik. En ganska bisarr situation, men man ska inte underskatta kraften i blodsband och pliktkänslor. 

Det engelska indiebandet The xx består av de tre barndomsvännerna Jamie Smith, Romy Madley Croft och Oliver Sim. Deras första album, ”xx” från 2009, blev en omedelbar klassiker eftersom det mer eller mindre återuppfann gitarrocken, via en avskalad ljudbild och kongeniala beats, och därtill var fullt av suveräna popmelodier. Jamie Smith började därefter leka med dansmusik på egen hand under artistnamnet Jamie xx och släppte 2011 ett enastående remixalbum av den åldrade Gil Scott-Herons senaste alster. Men han tonade ner sitt geni för att inte störa den demokratiska andan i gruppen, som året därpå släppte ett relativt själlöst och oinspirerat andra album. 

Efter det exploderade Jamie xx på riktigt, han släppte den ena briljanta dansmusiksingeln efter den andra, och hans soloalbum från 2015, ”In colour”, blev ett av det årets mest hyllade – hans ”Thriller”. Men ändå höll han sig lojal till sin grupp, barndomsvännerna i The xx, och nu har de precis släppt sitt tredje album ”I see you”, deras motsvarighet till The Jacksons ”Victory”. Det knakar i fogarna – kanske inte vad gäller medlemmarnas relationer till varandra, men definitivt vad gäller gruppens musikaliska uttryck. Jamie gör lekfull dansmusik. Romy rör sig mot att bli ett hantverksmässigt låtskrivarproffs. Och den minst begåvade medlemmen Oliver har fått ett nytt självförtroende (sedan han fick bukt med sitt missbruk) och har fått för sig att han har en vacker sångröst, som han utnyttjar så mycket som han kan, med irriterande resultat.

The xx är helt enkelt inte ett fantastiskt band 2017, trots att de var världens bästa band för sju-åtta år sedan. Allt det som gjorde dem så speciella då – det intima anslaget, melankolin som ekade genom alla låtar som en isande vind, den klädsamt återhållsamma sången, de långa vackra gitarrslingorna – är borta nu. Likt Håkan Hellström har de anpassat sitt låtskrivande för de stora arenor där de numera hör hemma, och flera låtar på ”I see you” – hur snyggt producerade de än är – låter som dumglad feelgoodrock, alternativt sentimentala luftslott. 

Deras liveset domineras av de problematiska låtarna från ”I see you”, men vissa av dessa låter åtminstone bättre än på skiva. Romy förvandlar ”Performance” till en skygg bluesig pärla, ”On hold” har fått en mer dynamisk ljuddräkt som maximerar discoeuforin i refrängen, och den oväntade covern av Drakes och Rihannas duett ”Too good” är väldigt fin. Och med 20 låtar, en och en halv timmes speltid och en maxad ljusshow känns det tveklöst som en generös konsert.

Men det kan inte hjälpas. The xx har spelat ut sin roll som indieförnyare. Det går inte heller att vrida tillbaka klockan och önska att de ska skapa något lika spontant, naivt och rent som debutalbumet. Jamie xx borde hoppa av gruppen och skapa sin egen ”Bad”.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyhetter 2017-02-10)

migos - culture



Rap
Migos
”Culture”
(Quality Control/Atlantic/Warner)
Betyg: 5

Atlanta har varit hiphopens huvudstad länge, men det var ändå ett symboliskt ögonblick när Donald Glovers hiphopsaga ”Atlanta” belönades med årets Golden Globe för bästa tv-serie. I sitt tacktal tackade Glover rapgruppen Migos, inte för att de gästat hans serie utan för att de gjort den fantastiska singeln ”Bad and boujee”.

Migos består av två kusiner och en brorson. Den avslappnade familjestämningen färgar av sig på trions godmodigt lekfulla men aldrig mesiga rap. Med sin maffiga debutsingel ”Versace” populariserade de greppet att rappa i triolrytm, och nästan lika inflytelserika har de varit i att introducera dansen dab. 

Men gruppens första ordentliga album, 2015 års ”Young rich nation”, förverkligade inte riktigt det löfte som deras mixtapes och ”Versace”-febern hade skapat. Det var inget fiasko, men Migos blev omsprungna av andra Atlanta-begåvningar som Young Thug och Rae Sremmurd.

Med ”Bad and boujee” visade Migos att de fortfarande var att räkna med, och ”Culture” är inget annat än en milstolpe i Atlantas musikhistoria, en omedelbar klassiker. Det finns ett nytt lugn, en ny tyngd, i Migos låtar – samtidigt är beatsen vassare och refrängerna hittigare än någonsin. ”Culture” låter inte bara som det ultimata soundtracket till en natt i norra Atlanta – skivan definierar en kultur.

Bästa spår: “Bad and boujee”, “What the price”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-02-04)

yuja wang och leonidas kavakos i stockholm konserthus



Leonidas Kavakos och Yuja Wang
Musik av Leoš Janáček, Franz Schubert, Claude Debussy och Béla Bartók
Scen: Konserthuset, Stockholm
Tid: 2 tim 30 min
Betyg: 4

I dessa tider av nationalism och isolationism känns det fint att vända sig till musikens geografiska gränslöshet. En kinesisk pianist och en grekisk violinist kommer till Sverige för att framföra musik av tonsättare från Tjeckien, Österrike, Frankrike och Ungern. Men spridningen skapar inte spretighet, eftersom genren är så distinkt i sitt sound och så elastisk i sin form.

Mötet mellan pianisten Yuja Wang och violinisten Leonidas Kavakos är det centrala med denna konsert. Hon är den unga superstjärnan med pigg attityd och bländande teknik, han är äldre och spelar med arg hetta och återhållen passion. 

Janáček skrev sin violinsonat under första världskriget och beskrev processen som att han ”nästan kunde höra ljudet av stål stöta samman i mitt oroliga huvud”. Men även om det finns en smärta i detta verk får den stå tillbaka till förmån för skönhetslängtan. I Wangs och Kavakos tolkning låter verket kraftfullt men aldrig hotfullt.

Även hos Schubert och hans fantasi för violin och piano maximeras ömsintheten. Detta tidsmässigt långa stycke (cirka 25 minuter) har kanske inte riktigt täckning för det anspråk det tar – stundtals tuffar musiken på lite enahanda och nästan tankspritt, utan att riktigt grunda sig i en känsla som måste ut – men behagfullt låter det likväl. 

Debussy hade mot slutet av sitt liv projektet att komponera sex sonater för olika mer eller mindre djärva instrumentkombinationer, men hann bara skriva tre innan cancern tog honom. Den sista av dessa, sonaten för violin och piano, är kanske den på ytan mest konventionella, men färgas av projektets experimentlusta och Debussys allmänna särart. Här finns inte mycket av den unga Debussys magiska drömmerier, bara ett hjärta som skaver, en fråga som aldrig får ett svar.

Bartóks första violinsonat blir konsertens mäktiga final. Här får äntligen Wang briljera lika mycket som Kavakos, eftersom stycket är mer demokratiskt komponerat än de föregående, och Bartók hade en förkärlek för explosiva och krävande pianostämmor. Bartók kan vara knepig att ta sig an, men att höra hans musik live av två såhär bra interpreter är en förhäxande upplevelse.

Som extranummer får vi ytterligare ett Schubertstycke, nämligen den förtjusande andantinosatsen från hans ”Grand duo”. En fin avslutning på en konsertupplevelse som hade varit sublim om den inte ständigt hade punkterats av ovanligt många och högljudda hostningar från publiken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-02-06)

fagottfrossa med blåsarsymfonierna på musikaliska


Våga erkänna att detta är bull musik

Blåsarsymfonikerna
Musik av Dmitrij Sjostakovitj, Andrea Tarrodi, Igor Stravinsky m. fl.

Solist: Sebastian Stevensson, fagott.
Dirigent Cathrine Winnes.
Scen: Musikaliska, Stockholm.
Tid: 2 tim
Betyg: 3

Ett arrangemang av ett musikstycke väcker frågor om autenticitet. Varför tycker man så lätt att ett originalverk är mer värdefull musik än ett arrangemang gjort av någon annan än tonsättaren? Egentligen är ju arrangemangen en motsvarighet till dansmusikens remixer: det uppdaterade verket bör ses som ett nytt verk, som inte nödvändigtvis är sämre än originalet.

När Blåsarsymfonikerna framför Sjostakovitjs festuvertyr från 1954, i ett arrangemang av den framstående blåsorkesterdirigenten Donald Hunsberger, sitter den som en smäck. Mindre lyckat är tolkningen av Sjostakovitjs nionde symfoni – mest på grund av att de första tre av symfonins fem satser obarmhärtigt har kapats bort. Dramatiken i symfonin blir märkligt desarmerad. 

Konsertens huvudpunkt är uruppförandet av Andrea Tarrodis fagottkonsert ”Cetus”, som liksom hennes ”Camelopardalis” är ett orkesterverk döpt efter en stjärnbild och inspirerat av en dröm om ett djur. Men här hörs djuret – en val – tydligare i musiken. Inledningen är läcker: med suggestiva orkesterklanger skildrar musiken hur en mäktig val reser sig över havsytan för att sedan dyka ned igen, vilket för tankarna till Debussys pianostycke ”La cathédrale engloutie”.

Solofagottstämman imiterar effektfullt valsång medan xylofonen tycks gestalta ett fiskstim. Men musiken rymmer inte bara miljöer utan även berättande. När orkesterns två ordinarie fagottister lämnar scenen framstår solisten som ett övergivet barn, valsången blir en klagosång i en lång solopassage, och när ”mamma och pappa” senare uppenbarar sig på varsin läktare blir det som att de spelar på andra sidan döden, från himmelriket. Ännu ett elegant verk av Tarrodi.  

Stravinskys oktett är däremot ett känslofientligt och irriterande struttigt verk. Men konsertens final är ännu värre: en ”Fagottrapsodi” i vilken Blåsarsymfonikerna får sällskap på scen av en armé av fagottister, med en mängd olika solister i ett medley av snuttar från klassiska verk. Det påminner om ett evighetslångt bluesjam med hundra gitarrister, eller en kufig prylmässa som försöker slå något meningslöst rekord: aldrig förr har en konsertpublik tvingats lyssna på så många fagotter så länge. Värst av allt är att varje musikstycke som framförs ger ett oerhört ytligt intryck, eftersom det är ryckt ur sitt sammanhang och kidnappat av en psykotisk jukebox till blåsarorgie. Ett bra exempel på hur man inte ska arrangera musik.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-31)

kehlani - sweetsexysavage



R&B
Kehlani
”SweetSexySavage” (Atlantic/Warner)
Betyg: 3

Svaghet är en bristvara i modern soulmusik. Där Etta James, Ann Peebles och Doris Duke sjöng om outhärdlig kärlekssmärta som fick dem att kräla i stoftet är dagens soulsångerskor oftast starka, coola och segrande.Därför är det befriande med en artist som Oaklandtjejen Kehlani, som sjunger med både sexigt kaxig attityd och ogarderad sårbarhet. Hennes depressioner och väldokumenterade självmordsförsök är visserligen aldrig direkt i fokus i detta debutalbums poppiga R&B, men hon refererar till mörkret på ett subtilt sätt här och där. Skivan är inte perfekt och Kehlanis estetiska kompass är inte klockren – den smöriga akustisk gitarr-balladen ”Hold me by the heart” får en att sakna sångerskans hiphoprötter i HBK Gang. Men ”SweetSexySavage” är ändå en frisk fläkt, ett motgift mot präktig soul.

Bästa spår: ”CRZY”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-28)

hillary hahn i berwaldhallen



Sveriges Radio Symfoniorkester
Musik av B Tommy Andersson, Felix Mendelssohn och Igor Stravinsky
Solist: Hilary Hahn, violin
Dirigent: Stefan Solyom
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Tid: 2 tim
Betyg: 4

Hilary Hahn må vara en världsberömd violinist, men när hon möter musiken är hon ingen diva. Ödmjukt och lyhört lyssnar hon på den, rör sig efter den, låter dess mäktiga vågor styra hennes skuta, och när det är dags för henne att skina med sin violin gör hon det med entusiastiskt bett och ljuvlig känsla för rytmiska fraseringar. Legato kan bli lite staccato, en violinkonsert från romantiken kan bli lite svängig, Mendelssohn kan bli levande. Men det eleganta i detta stiliga verk, som har svärta utan smärta och serverar vemod som underhållning, går aldrig förlorat. En suverän tolkning, och finalsatsen från Bachs E-durpartita blir ett värdigt extranummer.

B Tommy Anderssons ”Satyricon” bygger på en roman med samma namn skriven ett och ett halvt årtusende innan romangenren kom igång på allvar. Petronius levde i Rom på kejsar Neros tid och hans berättelse är känd (på sin tid ökänd) för de osminkade skildringarna av sedeslöshet och människor från lägre samhällsklasser. Andersson skippar de slitna kopplingarna till burlesk och komedi som har associerats med verket och går istället på romanens kärna: den allvarligt kända kärleksrelationen mellan två män, och deras upplevelser av såväl bräcklig intimitet som mörkt hedonistiskt festande. Ett utsökt orkesterstycke som är känsligt i all sin explosivitet, och det är förståeligt att det har framförts många gånger sedan uruppförandet 2004. 

”Petrusjka” är det andra verket i Stravinskys legendariska trio baletter från 1910-talets början som skakade om både balett- och konstmusikvärlden. Musiken följer handlingen – ett kärleksdrama mellan tre levande dockor – oerhört tätt, och att lyssna på den utan vare sig dans eller kännedom om händelseförloppet i berättelsen blir lite som att se en opera på främmande språk utan översatt text. Det fungerar absolut, när musiken är såhär uppfinningsrik, färgstark och varierad, men man går ändå miste om något. (Balettens handling finns beskriven i detalj
på nätet.)

Framförandet är hur som helst väldigt njutbart – Stefan Solyom tar fram värmen hos den modernistiskt distanserade Stravinsky. Och det slår mig, när jag hör hur karaktären Petrusjkas naivitet och vemod kontrasteras mot brutaliteten hos den osympatiske machoman som är hans rival, att denna balett på sin tid även utmanade manlighetsideal.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-22)

bonobo - migration


från
vinterfall :) 

Electronica
Bonobo
”Migration”
(Ninja Tune/Playground)
Betyg: 4

Att engelsmannen Simon Green valde arten bonobo (dvärgschimpans) som artistnamn när han började göra musik i slutet av nittiotalet, och döpte sina första skivor till ”Animal magic” och ”Dial M for monkey”, säger något om hur ”skön”, ironisk och dudeig DJ-kulturen och dess artister var vid den tiden. Men för varje skivsläpp har Green blivit alltmer äventyrlig och personlig, han har rört sig allt längre bort från den funktionellt dansanta musiken. Förra skivan ”The north borders” var toppen och ”Migration”, Bonobos sjätte album, är ännu vassare och modigare. Ekon av UK garage och mjuk house blandas med kusligt plinkande melodislingor från olika musikkulturer, och här finns också någonting av den jazzkänsla som präglade Floating Points fina ”Elaenia” från häromåret. Lika vackert som svängigt.

Bästa spar: ”Kerala”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-21)

jason mraz på cirkus


Se på egen risk... 

Jason Mraz
Scen: Skandiascenen, Cirkus, Stockholm
Betyg: 2

Jason Mraz är motsatsen till universums svarta hål. Han är ett vitt hål, en plats dit inget mörker når in. Det finns inga frågetecken i hans musik, bara nöjda punkter och glada utropstecken.

Denne ”singer/songwriter/dude” (så beskriver han sig själv på Twitter) sjunger fint och spelar flinkt, och han utstrålar trygghet, trevlighet och optimism. Han krånglar inte till det: Bob Dylan döpte en låt i mitten av 1960-talet till ”Love is just a four letter word”, Jason Mraz har döpt ett av sina album till ”Love is a four letter word”. Nästan samma fras, men ändå inte – bitterheten och grubblandet har skrapats bort, kvar finns bara ett platt konstaterande.

Detta är inte automatiskt något negativt. Artister som enbart vill underhålla med trevlig musik har förmodligen alltid funnits och alltid behövts. Jason Mraz är en ambassadör för livsglädje, en rockmusikens motsvarighet till Clowner utan gränser. Han sjunger jazzigt, både avslappnat lekfullt och melodiskt förtjusande, och har en bossa nova-inspirerad gitarrstil. Att han uppträder solo med akustisk gitarr på denna turné är ett plus – på skiva har han ett beklämmande jämntjockt poprocksound.

I den första säsongen av den norska succéserien ”Skam” åker några 16-åringar ut på landet för att dricka öl, spela gitarr och sjunga sånger – då väljer de Jason Mraz ”I’m yours” från 2008, trots att den är en halv livstid gammal för dem. Så stor är denna hitlåt, och publiken på Cirkus sjunger glatt med i varje textrad när Mraz spelar den. Nästan lika glad stämning blir det när han låter ”93 million miles” övergå i en cover av Monty Pythons putslustiga ”Galaxy song”. Musik som underhållning, jo tack.

Mraz sjunger aldrig om att må dåligt, på sin höjd sjunger han om att må bra efter att tidigare ha mått dåligt. Han undviker de alltför starka känslorna. Han framför en låt om sin farfar och en om sin morfar – sentimentala hyllningsporträtt – men ingen låt om sin relation till föräldrarna, det hade blivit för nära. Det närmaste han kommer allvar är den subtilt suicidpreventiva låten ”If you think you’ve seen it all”, men även den är mysigt hoppfull.

Det är plågsamt genant när Jason Mraz ger sig på att rappa i nya ”Work in progress”, men han verkar åtminstone inspirerad. Det verkar han även i den hittiga ”My own shit”, ännu en ny låt, och han tycks vara på en bra plats kreativt just nu. Han är inte alls obegåvad, bara väldigt begränsad.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-15)

brian eno - reflection


Från förra skivan "The ship". Jag blir rörd av hur varsamt och omsorgsfullt Brian Eno här återvänder till sin ungdoms favoritmusik, The Velvet Underground, och ger deras fantastiska låt samma lyxiga behandling som Brian Eno gett U2 och Coldplay och alla andra med feta checkhäften. Det är som att han även ger sin ungdom den behandlingen. 

Ambient
Brian Eno
”Reflection”
(Warp/Border)
Betyg: 4

Ambient är optimistisk musik. Den bygger på idén om att konst som är befriad från mänskliga egenskaper, känslor och relationer kan existera, musik som bara består av ”objektiva” stämningar. Genrens gamla testamente skrevs av Brian Eno, framförallt med albumet ”Ambient 1: Music for airports” (1978) som inte så mycket är ett soundtrack till flygplatser som ett kärleksbrev till dem. Efter många år som vördad rockproducent har Eno på senare år återvänt till ambient, med skivor som ”Lux” och fjolårets fullträff ”The ship”. ”Reflection” är ett mer lyckat utförande av den idé som han testade redan på 1985 års ”Thursday afternoon”: en skiva som består av ett enda timslångt ambientspår, varierat och statiskt på samma gång. ”Reflection” tycks gestalta själen hos en optikers synundersökningsapparat. 

Bästa spår: ”Reflection”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-14)

Tidigare inlägg Nyare inlägg