40 nyanser av the-dream

Publicerat i: krönika, popmusik R&B, The-Dream


Även med på vinterresa :)

En Marvin Gaye för vår tid? Om The-Dreams skilsmässoalbum "1977" var hans motsvarighet till "Here, my dear" så är dessa gränslöst liderliga inspelningar motsvarigheten till Marvin Gayes sista låtar, de som hamnade på den märkliga skivan "Dream of a lifetime".

Artisten, låtskrivaren och producenten Terius ”The-Dream” Nash har ett privatliv som påminner om Ingmar Bergmans. Under de senaste 15 åren har han gått igenom två skilsmässor, gift sig tre gånger och fått åtta barn med fyra kvinnor. Samtidigt har han jobbat hårt och skapat hitlåtar som Rihannas ”Umbrella” och Beyoncés ”Single ladies”. Hur han utöver detta har hunnit med en egen solokarriär är imponerande, men säger också något om hur rastlös The-Dream är. 

Solokarriären har varit lika trasslig som privatlivet. Men tre dagar innan julafton släppte The-Dream sitt sjätte album, ”Ménage à trois: Sextape vol. 1, 2, 3”. Som titeln antyder är det ett trippelalbum (totalt 40 låtar!) och konceptet är sex av det snuskigare slaget. The-Dream tycks vilja ta igen för förlorad tid – hans fans har de senaste åren frustrerats av ständiga förseningar och kompromisser. Albumet ”Love affair” släpptes aldrig, och av ”Crown jewel” släpptes bara en ep med en handfull av skivans låtar. The-Dream har inte varit en av r&b-scenens framträdande artister sedan 2010-talets gryning. Nu är det skymning och han rusar in för att satsa allt på ett kort: den gränslösa kåtheten.

Likt The Magnetic Fields på ett annat trippelalbum, mästerverket ”69 love songs”, vill The-Dream utforska sitt ämne från så många olika vinklar som möjligt. Med över två och en halv timmes musik blir dock kalaset ganska utmattande. Att The-Dream har valt att inte anlita en enda gästartist och sköter produktionen själv tillsammans med den gamle vapendragaren Los da Mystro på nästan alla låtar gör musiken homogen, men också lite enformig.

Ändå är dessa tre ”Sextapes” det mest intressanta som The-Dream har släppt sedan skilsmässoalbumet ”1977”. Han väljer nämligen att gå så långt som möjligt från att försöka göra hitlåtar, istället fokuserar han på att vara öppenhjärtlig, för att inte säga självutlämnande. Den mörka och distanslösa libido som tidigare visat sig i enstaka låtar som ”Panties to the side” och ”Fuck my brains out” får nu fritt spelrum, all genans är förintad. Och den överväldigande mängden likartade låtar gör att skivan känns mer designad som en spellista än som ett traditionellt album, mer anpassad för modern musikkonsumtion med andra ord. 

Men rent konstnärligt har The-Dream inte gjort en skiva för samtidens popklimat, han har gjort en för sovrummet i sitt eget huvud. Såhär personliga och ickeängsliga albumprojekt är r&b-musiken sannerligen inte bortskämd med.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2019-01-07)