Förra veckan var jag och såg Francis Poulencs "Karmelitsystrarna" på Kungliga operan, det är Johanna Garpes uppsättning från 2011 som har haft nypremiär, med Anne Sofie von Otter som den stora nyheten. Garpe har också regisserat "Carmen" som går just nu, jag såg den också häromveckan, där imponerades jag av sångarnas insatser (både som sångare och skådespelare) medan regin och scenografin kändes mer tveksam. Men slutet var i alla fall snyggt.
Hur som helst! Det var kul att se "Karmelitsystrarna" för jag hade aldrig sett den förut men har lyssnat på den och fascinerats av den (och jag skriver också lite om den i min nya bok). Poulenc är en tonsättare som jag tycker om, för han var en modern 1900-talstonsättare som var medlem i det coola Parisgänget Les Six på 1920-talet, men han var ingen melodifientlig ultramodernist utan han skrev musik som var vacker och poetisk. Utan att låta som något från 1800-talet.
"Karmelitsystrarna" hade premiär 1957 och är en opera med nästan enbart kvinnliga roller. Den bygger på verkliga händelser: under det kaotiska skräckväldet efter den franska revolutionen avrättades folk till höger och vänster – det krävdes inte mycket för att ses som en ”fiende till revolutionen” – och 16 medlemmar i ett karmelitkloster arresterades, dömdes till döden och avrättades med giljotin en julidag 1794. Enbart för att de hade utövat sin religion, vilket var förbjudet i det nya samhället, som inte kunde avkristnas snabbt nog.
I Poulencs opera får vi följa en fiktiv person, den unga Blanche, dotter till en markis, som fruktar för sitt eget och familjens liv. Blanche blir nunna och går med i karmelitsystrarna mer på grund av rädsla än av religiös övertygelse. Sedan börjar hemskheterna, men det speciella med operan är att dess karaktärer får uttrycka väldigt olika känslor kring tro och tvivel. Blanche styrs av ångest men tar i slutet kommando över sitt öde. Medan den gamla priorinnan, som dör en högst panikartad och skräckfylld död i slutet av operans första akt, visar att ett fromt klosterliv inte är en garanti för en lugn skilsmässa från jordelivet. Moder Marie, en annan av karmelitsystrarna, står å sin sida för godhet och mod och får Blanche att inse värdet av plikt och offer, medan syster Constance har en ungdomlig lättsamhet samtidigt som hon kan prata om döden på ett avslappnat och empatiskt sätt.
Den starkaste scenen i operan är finalen, där karmelitsystrarna går upp på schavotten en efter en samtidigt som de sjunger Mariahymnen "Salve Regina". Man hör ljudet av giljotinen som avrättar den ena efter den andra (i denna uppsättning står de på rad och blir skjutna bakifrån av the death squad), varpå deras röster tystnar en efter en. Det är inte gjort på ett sensationslystet sätt, utan rakt, osentimentalt och drabbande. Musiken är värdig, dramatisk och mycket vacker. Poulenc var själv djupt troende och skrev många kyrkliga verk, vilket säkert bidrog till hans känsliga behandling av ämnet. En annan sak som ger operan en särskild nerv är att den skrevs inte många år efter andra världskriget och de tusentals summariska avrättningarna som hade ägt rum i Frankrike under Vichyregimen.
Kungliga Operans uppsättning har väldigt sparsmakad scenografi och kostym, men det är snyggt, det känns verkligen som ett kloster. Camilla Tilling var bra som Blanche men Anne Sofie von Otter var ännu starkare som moder Marie, herregud vilken dödsångest, det var en otroligt stark scen. Annars måste jag säga att den dramaturgiska framåtrörelsen kändes lite sådär. Operan var inte sinnessjukt lång men knappast kort, tre timmar inklusive en paus (som stoppades in i mitten av den andra av de tre akterna). Ändå kändes den lite långsam och småseg, kanske för att det inte var så många enskilda starka sånger, det var ett ganska sömlöst flöde. Musiken var fin och effektivt dramatisk, men man blev inte direkt golvad av den, och operans handling rörde sig för långsamt framåt för att man skulle kunna bli golvad av spänningen och dramatiken. Men jag gillade den ändå.
Det som hindrade mig från att älska den var inslaget av modern feminism som kändes lite påklistrat och malplacerat. "Frihet, jämlikhet, systerskap" projicerades i enorma bokstäver vilket kändes fel eftersom de som företrädde den franska revolutionen i denna berättelse var de blodtörstande psykopaterna i 1790-talets terrorvälde, inga fina hjältar. Och handlar nunnornas liv om systerskap i vår tids feministiska bemärkelse? De lever för att tjäna Gud, inte för att krossa patriarkatet, de är mer barn än systrar om man säger så, de värderar den vertikala relationen högre än den horisontella. Innan de blev avrättade i slutet var det lite tumult på scenen, man fick se folkmassan (statister) interagera med de dödsdömda, en massa gifta par där kvinnorna gjorde uppror mot männen och försvarade de stackars dödsdömda nunnorna. En fin bild av empati och systerskap, men är den sann, var det så på 1790-talet? I folkmobben som tillät avrättningarna att äga rum, var det bara män som rycktes med, var alla kvinnor helt goda och empatiska och immuna mot gruppdynamiken? Och fanns det utrymme för en kvinna att gå emot sin man på denna tid? Det där störde mig lite. Liksom att bilder på fattiga och utstötta projicerades i bakgrunden, för att man verkligen skulle förstå att det är fel att behandla människor illa, det kändes lite platt. Jag hatar övertydlig regi.
Hur som helst! Det var kul att se "Karmelitsystrarna" för jag hade aldrig sett den förut men har lyssnat på den och fascinerats av den (och jag skriver också lite om den i min nya bok). Poulenc är en tonsättare som jag tycker om, för han var en modern 1900-talstonsättare som var medlem i det coola Parisgänget Les Six på 1920-talet, men han var ingen melodifientlig ultramodernist utan han skrev musik som var vacker och poetisk. Utan att låta som något från 1800-talet.
"Karmelitsystrarna" hade premiär 1957 och är en opera med nästan enbart kvinnliga roller. Den bygger på verkliga händelser: under det kaotiska skräckväldet efter den franska revolutionen avrättades folk till höger och vänster – det krävdes inte mycket för att ses som en ”fiende till revolutionen” – och 16 medlemmar i ett karmelitkloster arresterades, dömdes till döden och avrättades med giljotin en julidag 1794. Enbart för att de hade utövat sin religion, vilket var förbjudet i det nya samhället, som inte kunde avkristnas snabbt nog.
I Poulencs opera får vi följa en fiktiv person, den unga Blanche, dotter till en markis, som fruktar för sitt eget och familjens liv. Blanche blir nunna och går med i karmelitsystrarna mer på grund av rädsla än av religiös övertygelse. Sedan börjar hemskheterna, men det speciella med operan är att dess karaktärer får uttrycka väldigt olika känslor kring tro och tvivel. Blanche styrs av ångest men tar i slutet kommando över sitt öde. Medan den gamla priorinnan, som dör en högst panikartad och skräckfylld död i slutet av operans första akt, visar att ett fromt klosterliv inte är en garanti för en lugn skilsmässa från jordelivet. Moder Marie, en annan av karmelitsystrarna, står å sin sida för godhet och mod och får Blanche att inse värdet av plikt och offer, medan syster Constance har en ungdomlig lättsamhet samtidigt som hon kan prata om döden på ett avslappnat och empatiskt sätt.
Den starkaste scenen i operan är finalen, där karmelitsystrarna går upp på schavotten en efter en samtidigt som de sjunger Mariahymnen "Salve Regina". Man hör ljudet av giljotinen som avrättar den ena efter den andra (i denna uppsättning står de på rad och blir skjutna bakifrån av the death squad), varpå deras röster tystnar en efter en. Det är inte gjort på ett sensationslystet sätt, utan rakt, osentimentalt och drabbande. Musiken är värdig, dramatisk och mycket vacker. Poulenc var själv djupt troende och skrev många kyrkliga verk, vilket säkert bidrog till hans känsliga behandling av ämnet. En annan sak som ger operan en särskild nerv är att den skrevs inte många år efter andra världskriget och de tusentals summariska avrättningarna som hade ägt rum i Frankrike under Vichyregimen.
Kungliga Operans uppsättning har väldigt sparsmakad scenografi och kostym, men det är snyggt, det känns verkligen som ett kloster. Camilla Tilling var bra som Blanche men Anne Sofie von Otter var ännu starkare som moder Marie, herregud vilken dödsångest, det var en otroligt stark scen. Annars måste jag säga att den dramaturgiska framåtrörelsen kändes lite sådär. Operan var inte sinnessjukt lång men knappast kort, tre timmar inklusive en paus (som stoppades in i mitten av den andra av de tre akterna). Ändå kändes den lite långsam och småseg, kanske för att det inte var så många enskilda starka sånger, det var ett ganska sömlöst flöde. Musiken var fin och effektivt dramatisk, men man blev inte direkt golvad av den, och operans handling rörde sig för långsamt framåt för att man skulle kunna bli golvad av spänningen och dramatiken. Men jag gillade den ändå.
Det som hindrade mig från att älska den var inslaget av modern feminism som kändes lite påklistrat och malplacerat. "Frihet, jämlikhet, systerskap" projicerades i enorma bokstäver vilket kändes fel eftersom de som företrädde den franska revolutionen i denna berättelse var de blodtörstande psykopaterna i 1790-talets terrorvälde, inga fina hjältar. Och handlar nunnornas liv om systerskap i vår tids feministiska bemärkelse? De lever för att tjäna Gud, inte för att krossa patriarkatet, de är mer barn än systrar om man säger så, de värderar den vertikala relationen högre än den horisontella. Innan de blev avrättade i slutet var det lite tumult på scenen, man fick se folkmassan (statister) interagera med de dödsdömda, en massa gifta par där kvinnorna gjorde uppror mot männen och försvarade de stackars dödsdömda nunnorna. En fin bild av empati och systerskap, men är den sann, var det så på 1790-talet? I folkmobben som tillät avrättningarna att äga rum, var det bara män som rycktes med, var alla kvinnor helt goda och empatiska och immuna mot gruppdynamiken? Och fanns det utrymme för en kvinna att gå emot sin man på denna tid? Det där störde mig lite. Liksom att bilder på fattiga och utstötta projicerades i bakgrunden, för att man verkligen skulle förstå att det är fel att behandla människor illa, det kändes lite platt. Jag hatar övertydlig regi.