smash fest 2018



Smash Fest 2018
Post Malone, Lil Pump, Cherrie, Mapei, Tyla Yaweh
Scen: Sjöhistoriska, Stockholm

Det finns något sympatiskt med musikfestivaler som bara är en dag långa. Det enorma arrangemanget byggs omsorgsfullt upp för att väldigt snart monteras ned igen, som publik blir man erbjuden ett smörgåsbord av artister men man måste inte avvara flera dagar för att se dem, det känns lyxigt. Att alla vet att det hela snart är över och att det inte finns någon tid att förlora gör att det blir en extra energisk och entusiastisk stämning.

Smash Fest är en ny endagsfestival vars fokus är hiphopartister, eller hiphopinspirerade artister, som har kommersiell bredd men också personligt uttryck. En tröst för alla som tyckte att Way Out West var för rockinriktad detta år. 18500 besökare är på plats, det är utsålt. Medelåldern är låg, vädret växlar mellan mulet och duggregn, maten är mindre prisvärd än på Arlanda och basen är imponerande fet. 

Tyla Yaweh är en spinkig 22-årig rappare från Orlando, Florida som i bar överkropp och svart- och guldrandiga byxor sjunger karaoke över både egna låtar och andras, som Travis Scotts ”Antidote”. Han dansar i publiken, rider på en säkerhetsvakts axlar, dirigerar en moshpit och håller i en tyst minut för XXXTentacion. En ganska slarvig och kaotisk konsert, och färska singeln ”Gemini” (Tyla Yawehs starkaste hittills) avslutar han efter en halv minut, men han lyckas ändå få den festsugna publiken med sig.

Mapei har det mer motigt. Det gör ont att se denna begåvade artist, som sjunger souligt starkt och rappar med iskallt flow, som bygger ett eget sound av popmelodier, hiphoptyngd och subtil reggaevibb, med trummis och körtrio som enda sällskap på scenen (personen som trycker igång de syntklädda backtracksen behöver inte synas), som har varit borta från musikvärlden i flera år och skildrat sitt mörker i scenkonstverket ”Råttkungen”, som nu gör ett ambitöst comebackförsök med nya fina låtar – det gör ont att se hur nollställd publiken är inför henne. Popvärlden rör sig snabbt och skoningslöst. När Mapei spelar hitten ”Don’t wait” som sista låt uteblir jublet – den släpptes 2013, flera år innan de övriga festivalartisterna debuterade, och stora delar av publiken tycks vara för unga för att minnas den. 

Cherrie väcker lite mer entusiasm från publiken, men har ett annat problem: hennes atmosfäriska R&B blir lite för konturlös och sömnig för att funka i festivalsammanhang. Hennes apatiska tonläge i mellansnacken gör inte saken bättre. Men när hon spelar sina skarpaste låtar – ”Lämna han”, ”163 för evigt” och den förkrossande ”Aldrig igen (må sådär)” – höjs temperaturen betänkligt, och när Jireel hoppar in som gäst i ”Fy faen” blir alla tossiga av lycka.

Lil Pump är festivalens mest intressanta artist, och den enda som har ett riktigt förband: den ljuvligt ignoranta och svettigt intensiva Desto Dubb. Men ingen är mer ignorant än Lil Pump, frontfiguren för den våg av unga nihilistiska rappare som trasar sönder den välproducerade och radiovänliga hiphop som just nu är västvärldens största musikgenre, på samma sätt som punken trasade sönder den trevliga rockvärlden en gång i tiden. Och precis som punkens stjärnor är Lil Pump, född år 2000, en självklar stjärna inte främst genom att skapa mästerlig musik utan genom sin blotta uppenbarelse: bar överkropp, slitna jeans, tjocka flätor, ett slappt getskägg, tatueringar överallt, eld i blicken. Över den grövsta, grisigaste, mest brutala bas som man kan tänka sig rappar han simpla, catchy texter om att käka ecstasy till frukost och publiken blir bananas. Han skapar röjiga moshpits, han spelar hela XXXTentacions ”Sad!” och när han framför sin största hit ”Gucci gang” ligger han på scengolvet och rappar lojt med i låten. 

Publiken har inga problem med att det är playback – att sång framförs live är inte ett krav för dagens konsertpublik. Det som krävs är scennärvaro, energiska låtar och gärna snygga visuals. Det sistnämnda har Post Malone, festivalens huvudakt, som klär varje låt i en ny färgton för ljussättningen och videoprojektionerna. Då och då sjunger denne gigantiskt framgångsrike artist med i sina låtar, och ”Stay” framförs helt live komplett med illaljudande akustisk gitarr, men hans sångröst är skrovligare och mindre vacker live än på skiva. 

Post Malone är ingen rappare, snarare en Eddie Meduza stöpt i hiphopkultur. Hans låtar handlar om bilar, bärs och brudar, han är folkligt populär på ett sätt som urbana klubbartister med mörk hudfärg aldrig blir. Han är en artist som är kongenial med samtidens Trump-USA. Han är en vapensamlare av rang som hatar politiker, tror på konspirationsteorier och har byggt en överlevnadsbunker inför apokalypsen. Han skålar med publiken mellan låtarna och får alla att skandera ”fuck that bitch” inför att han framför breakupsnyftaren ”I fall apart”. Inte världens mest älskvärda kille, men han har gigantiska hits som förenar fina popmelodier med trapbeats – och publiken är överförtjust. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-15)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback