Roxanne Shanté på kulturhuset


Ouf så bra låt! Älskar Sparkys paus när hon blir ägd första gången... andra gången är det knockout

Roxanne Shanté
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Betyg: 3

I slutet av 1984 slog ”Roxanne’s revenge” ned som en bomb i hiphopvärlden. Genren hade då existerat i lite mer än tio år och scenen var dominerad av manliga artister. Men Shanté Gooden från Queensbridge i New York, som fyllde femton denna vinter, var helt orädd. Hon rappade så vasst och skoningslöst att hon vann battles mot vilken rappare som helst. ”Roxanne’s revenge” var hennes debutsingel och ett svar på gruppen UTFO:s hit ”Roxanne, Roxanne”.

UTFO:s låt handlade om en tjej som hade fräckheten att avvisa inviter från gruppens manliga medlemmar – Shanté fick den briljanta idén att låtsas vara denna fiktiva kvinna, och kallade sig för Roxanne Shanté. Hennes underbart kaxiga låt spreds som en löpeld, hiphopens första kvinnliga stjärna var född och traditionen att spela in svarslåtar på aktuella raphits fick sitt startskott. 

Till skillnad från de andra rapparna i sitt gäng Juice Crew – legendarer som Big Daddy Kane, Biz Markie och Kool G Rap – lyckades dock inte Roxanne Shanté få till en stabil karriär som artist. Först 1989 släppte hon ett album, en musikform som passade henne illa – hon var en spontan battlerappare, ingen pysslig låtskrivare – och efter ytterligare ett album lade hon ned musikkarriären.  

Det finns ett annat skäl till att den unga Shantés karriärväg var krokig: hennes privatliv var ett helvete. Detta skildras på ett drabbande sätt i Michael Larnells dramafilm ”Roxanne, Roxanne” som visades på Sundance-festivalen i fjol och lanserades på Netflix i våras. Filmen, som Roxanne Shanté är exekutiv producent för, har väckt nytt intresse för henne, och nu befinner hon sig på en blygsam världsturné. Kulturhuset Stadsteatern kombinerar konsert med filmvisning och mysig Q&A med Mats Nileskär.

Det är lätt att känna kärlek och respekt för Roxanne Shanté men hennes konsert är tyvärr inte helt tillfredsställande. Hennes ödmjukhet (eller dåliga självförtroende) gör att hon låter sin dj spela kända old school-låtar av andra artister som hon presenterar, och när hon spelar egna låtar nöjer hon sig oftast med en vers och en refräng innan hon avbryter för långt mellansnack.

Efter 40 minuter är konserten slut, vilket känns futtigt. Bäst är de oplanerade extranumren – när fans i publiken ropar efter ”Big mama” och ”Brothers ain’t shit” blir Roxanne Shanté förvånad och glad och framför dessa halvobskyra låtar med underbar frenesi. Så hade hela konserten kunnat vara.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-09-24)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback