suede på dramaten



Suede
Scen: Dramaten, Stockholm
Betyg: 4

Det känns konstigt att skriva, men Suede är ett rockband. På nittiotalet, när deras singlar och album klättrade till toppskiktet av försäljningslistorna i både hemlandet England och i Sverige, var det självklart att musiken de gjorde var pop. Rock var något macho och hårt, Suede stod för antitesen till det. Melodierna sträckte sig mot himlen, ackordföljderna frossade i romantisk tragik, sångaren Brett Anderson sjöng om att röra sig som Rudolf Nurejev, citerade Lord Byron och ifrågasatte heteronormen. 

Sedan hoppade den gudabenådade gitarristen Bernard Butler av och Suede upphörde att vara decenniets bästa band (men fortsatte få hits). Brett blev beroende av crack och skrev allt slappare texter, och efter några skivor till splittrades Suede. På tiotalet har de återuppstått – tyvärr utan Butler – med tre album som har fått tummen upp från både fans och kritiker. 

Dock har inte en enda av singlarna från dessa album lyckats tassa in på topp 100-listan. De har ingenting där att göra. Popmusiken ser annorlunda ut idag, och de fem medelålders männen som levererar bombastiska låtar drivna av vräkiga elgitarrer kan inte kategoriseras som en popgrupp längre, de är nu ett band som spelar alternativrock, denna föga smickrande term. 

Men för att vara ett sådant band låter Suede oförskämt bra. Det är rörande att se den 50-årige Brett Anderson, som ägnade ett antal år åt att vara sur och bitter och släppa horribelt usla soloskivor, återigen vara i sitt esse och bete sig som en ung sexig rockstjärna. Han ger allt på scenen – poserar snyggt vid mikrofonstativet, slänger med mikrofonsladden som en lasso, svingar mikrofonen som ett stridsgissel, gör stora språng, putar med rumpan, eldar igång allsång och får sin skjorta genomblöt av svett. Han ser så nöjd ut, det är gulligt. Och hans sångröst är fortfarande unikt stark.

Bandet serverar en bra mix av gammalt och nytt – ”It starts and ends with you”, ”Outsiders”, ”Wastelands” och ”Life is golden” visar att Suede fortfarande kan göra glimrande gitarrpop. De gamla klassikerna väcker dock mer jubel (även om ”Europe is our playground” känns lite lustig efter brexit) och under ”Animal nitrate” är stämningen närmast hysterisk. 

Starkast intryck gör ”Pantomime horse” som Brett framför solo med akustisk gitarr och inte ens använder mikrofon – han vill hedra den fina akustiken på Dramatens stora scen. Alla blir tysta och spetsar öronen för att höra hans vackra sång, det är otroligt laddat och speciellt. Ett ögonblick av – ja – rockmagi.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-10-08)

P.S. missa inte min oslagbara sammanslagning av de 12 bästa låtarna som Suede släppte under 1994, ett hypotetiskt sliding doors-album skulle man kunna säga - "Dog Man Star (NRFN edit)".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback