Jag behöver bara nynna på ”Marion’s theme” från ”Jakten på den försvunna skatten” (1981) för att se framför mig hur Indiana Jones kysser Marion ombord på lastfartyget på flykt från Kairo – ett kort ögonblick av lugn och ömhet i denna fartfyllda berättelse; i nästa scen blir skeppet bordat av en ubåt full med nazister. Och om jag hör ”The force theme” ser jag omedelbart framför mig hur Luke Skywalker vemodigt betraktar solnedgångarna – ja, det är ju två solar som lyser över Tatooine – i början av ”Star wars” (1977).

Just dessa två bitterljuva pärlor finns inte på programmet i konserten och soundtrackkavalkaden ”We can be heroes”, däremot många andra godbitar från dessa filmer och andra i samma genre. Sveriges Radios Symfoniorkester ger konserten fyra gånger på Berwaldhallen denna vecka. Alla fyra är slutsålda.

I kärnan av konsertprogrammet finns tre generationer av superhjältefilmer: Richard Donners ”Superman” från 1978 (med musik av John Williams), Tim Burtons ”Batman” från1989 (musik av Danny Elfman) och 2000-talets boom då Marvel och DC Comics serieuniversum på allvar flyttat in i Hollywood. Publiken får också höra smakprov från musiken till ”Iron Man”, ”Thor”, ”Captain America: The first avenger”, ”The Avengers” och ”Wonder Woman”.

Musiken i denna filmgenre är kanske viktigare än någon annan stans, för det som filmerna gestaltar är människor som visar sig vara mer än människor – personer med övernaturliga krafter, otroliga bakgrundshistorier och gigantiska utmaningar (oftast att rädda hela världen från någon ondskefull kraft). 

Filmerna måste fånga inte bara det övernaturliga utan också kopplingen mellan detta extrema och en individ, någon som publiken kan relatera till och sympatisera med. Storslagen orkestermusik ett effektivt redskap för det, en zon där det himlastormande och ödesmättade i klangerna förenas med känsliga och älskliga i melodierna. Det kolossala och det mänskliga.

Dessa filmer är fulla av scener och bilder som inte har någon motsvarighet i mer realistiska filmer, ögonblick av mirakel och fantasi. För att biopubliken ska köpa illusionen räcker det inte med snygga visuella effekter – musik måste täcka dessa bilder och ladda dem med känslor, annars faller allt platt. 

Superhjältefilmer är så att säga mer utsatta än realistiska filmer, de balanserar ju på förnuftets gräns. Musiken spelar därför en helt annan roll i dessa filmer än i dialogdrivna dramer av regissörer som Ingmar Bergman, trots att han är så känd för sin kärlek till musik. Den franske mästaren Éric Rohmer undvek i sint tur helt pålagd musik.

Kompositören John Williams, som i slutet av 70-talet och början av 80-talet skrev soundtracken till de stora äventyrsfilmerna av Steven Spielberg och George Lucas liksom till ”Superman”, har ikonstatus i blockbustergenren. Alla efterföljande filmmusikkompositörer som arbetar med liknande filmer har sneglat på hans verk och hans stil. På ”We can be heroes”-konserterna är Williams mer representerad än någon annan kompositör – fyra av hans soundtrack ingår i programmet.

Speciellt populärt är en teknik som Williams exploaterade maximalt i den ursprungliga ”Star Wars”-trilogin, nämligen användningen av så kallade ledmotiv. Ett ledmotiv är en musikalisk figur – vanligtvis en melodi, men det kan även vara rytm, en ackordföljd eller en viss instrumentering – som kopplas till en karaktär, ett föremål, en plats eller en händelse.

Det är praktiskt om musiken ska hjälpa till att etablera en värld med väldigt mycket att hålla reda på. Tack vare Williams musik är det omöjligt att inte känna hur ödesmättad och mystisk ”kraften” är eller hur ondskefulla och militäriska rymdimperiets representanter är. Denna teknik blev en självklarhet för superhjälteblockbusters, vilket exempelvis kompositören Brian Tyler har berättat om när han skrev musiken till ”Iron Man 3”.

Men Williams uppfann inte tekniken med ledmotiv – det gjorde redan Richard Wagner på 1800-talet. I hans verk, lika mytiska och fjärran enkel realism som ”Star wars”-sagan, fick orkestern en större roll än vad den hade haft tidigare i opera. 

Ledmotiv kunde även höras i symfoniska dikter – små musikdramer i instrumental form – av Franz Liszt och Richard Strauss. Men lika mycket som John Williams inspirerades av klassisk musik, lika influerad är han av sina föregångare i sitt eget skrå, Hollywoods klassiska filmmusikkompositörer. Lyssnar man på huvudtemat i filmen ”Ringar på vattnet” från 1942 hör man en slående likhet med huvudtemat i gamla ”Star wars”.

Musiken till ”Ringar på vattnet” skrevs av Erich Wolfgang Korngold. Han var en av de stora filmkompositörerna under Hollywoods guldålder – det vill säga perioden från 1930-talets början till 1950-talets mitt –  tillsammans med Max Steiner, Franz Waxman, Alfred Newman, Bernard Herrmann, Dimitri Tiomkin och Miklós Rósza. Klassiskt skolade tonsättare som (med visst undantag för Korngold) aldrig fick erkännande i konstmusikvärlden men som i gengäld nådde ut till en enorm publik tack vare filmmusik full av dynamik och fräschör.

Det som dessa herrar hade gemensamt, förutom att vara fantastiskt musikalisk begåvade, var att de hade judiskt ursprung i en tid då USA var en betydligt säkrare plats än Europa för judar. 

Det ironiska är att Wagner var Hitlers favorittonsättare, men de som förvaltade Wagners arv var de judiska filmmusiktonsättarna. Korngolds soundtrack till ”Robin Hoods äventyr” (1938) hyllades för sina wagnerska influenser och belönades med en Oscar för bästa filmmusik. Bernard Herrmann komponerade det fantastiska kärlekstemat i till Alfred Hitchcocks ”En studie i brott” (1958) som en subtil hyllning till Wagners ”Tristan och Isolde”.

Den gyllene erans filmmusiktonsättare gjorde att många av dåtidens motsvarigheter till blockbusters pulserade av liv. ”Robin Hoods äventyr” var inte den enda äventyrssfilmen som Korngold komponerade musik till, han förgyllde även bland annat piratfilmen ”Sjöhöken” (1940) där hela filmen är fylld av orkestermusik, sånär som på 20 minuter. Max Steiner gjorde soundtracken till monsterklassikern ”King Kong” (1933). John Hustons ”Sheriffen” (1952), fick i sin tur oförglömlig musik av Dimitri Tiomkin.

Alfred Newman skrev musiken till ”Zorros märke” (1940), en sorts superhjältefilm utan övernaturliga inslag. Franz Waxman tonsatte skräckklassikern ”Frankensteins brud” (1935). Science fiction-mästerverket ”Mannen från Mars” (1951) fick effektfull musik av Bernard Herrmann, liksom den orientalistiska äventyrsfilmen ”Sinbads tusen äventyr” (1958). Miklós Rósza skrev  musiken till storfilmen ”Ben-Hur” (1959), medan ”Romarrikets fall” (1964) fick musik av Dimitri Tiomkin. De två sistnämnda filmerna är föregångare till blockbustern ”Gladiator” (2000), med musik av Hans Zimmer – ett av soundtracken som ingår i ”We can be heroes”-konserterna.

Det är äventyr som är den röda tråden i alla dessa filmer, gamla som nya, oavsett om de utspelar sig i antikens Rom, i den exotiserade Orienten, i riddarnas medeltid, i sjörövarnas 1600-tal, i 1800-talets skräckhistorier, i vilda västern, i Indiana Jones-filmernas version av 1930-talet, i en serietidningsversion av samtiden, i en dystopisk framtid eller i yttre rymden. 

Det vore kanske för mycket begärt av konserter av typen ”We can be heroes” att smyga in lite klassisk musik bland alla blockbusters (även om Beethovens ”Eroica”-symfoni uttalat är hjältemusik, liksom Strauss ”Ein Heldenleben”). Däremot vore det trevligt om filmmusikkonserter tog upp genrens mästare och inte bara musik från de senaste årens kända filmer. 

Det hade gjort det lättare att göra en brygga till konstmusik, eftersom Korngold, Rózsa och Herrmann alla skrev intressanta konsertstycken som var frikopplade från filmens värld. Det har även John Williams gjort, och det finns säkert många filmfansk som skulle uppskatta hans fina fagottkonsert ”The five sacred trees”.

En annan som lätt och ledigt gled mellan konstmusikens och filmmusikens världar var Jóhann Jóhansson, den isländske kompositören som tragiskt gick bort i våras, endast 48 år gammal. Hans filmmusik till ”Arrival” (2016) visade att även en blockbuster fylld av spänning, äventyr och science fiction kan ha ett subtilt, experimentellt och poetiskt soundtrack. Filmmusiken har också förnyats av musiker som big beat-holländaren Junkie XL, som samarbetade med Hans Zimmer i soundtracket till ”Batman v Superman: Dawn of Justice” (2016) och på egen hand skrev musiken till den fantastiska ”Mad Max: Fury road” (2015). 

Filmmusiken är en rik värld och det finns mycket där att hämta. Förhoppningsvis ger de utsålda ”We can be heroes”-konserterna publiken lust att lyssna också på inspirationskällorna, och på inspirationskällornas inspirationskällor. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-10-12)

Lyssna på spellistan som jag satte ihop till denna artikel, med de bästa låtarna från gamla och nya blockbusters! Sista låten är ingen blockbuster, men det är Bernard Herrmanns kärlekstema från "En studie i brott"... den är för bra för att inte ta med på en sån här lista.