Indie
Cat Power
”Wanderer”
(Domino/Playground)
Betyg: 4

När Chan ”Cat Power” Marshall tidigare i år blickade tillbaka på sin genombrottsskiva ”Moon pix” från 1998 sa hon till The Guardian att när hon skrev låtarna till den skivan hade hon ingen aning om att andra artister inte var lika personliga när de skrev sina låtar. För henne var det helt självklart att skriva om de mest plågsamma och privata erfarenheterna. Visserligen i poetiska omskrivningar, aldrig övertydligt, men ändå.

Tjugo år senare är Cat Power, tack och lov, fortfarande i grund och botten samma artist. Hon har inte tagit den lätta vägen. Hon har inte blivit blasé och proffsigt distanserad till sin konst. Det enda som har hänt är att hon har blivit en mer säker artist, mer kreativ i sina arrangemang och fått en djupare sångröst. 

Det som skiljer Cat Power från andra indieartister från generationen som debuterade på det alternativrockiga 90-talet är att hennes främsta musikaliska inspiration kommer från blues och soul, inte rock och pop. Hon växte upp på olika platser i Georgia och South Carolina, och sydstaternas afroamerikanska musik finns som ett tjockt lager i hennes sångstil och hela hennes attityd. Det märks tydligast på albumet ”The greatest” och på alla covers som hon har spelat in, men tyngden och svärtan från bluesig soulsång kan man hitta i nästan alla hennes låtar. 

Det rör sig aldrig någonsin om retrokitsch och mysig nostalgi, utan alltid om vad blues handlar om egentligen: att få några käftsmällar av livet, att ligga på marken men resa sig upp, att bearbeta smärtan genom att prata om den. Nya låten ”Black” är en berättande bluesvisa som skulle kunna ha varit skriven av Robert Johnson.

Cat Powers förra skiva, 2012 års ”Sun”, var ett resultat av att skivbolaget Matador pressade henne att göra något poppigt och modernt. Efter att hon spelat in ”Wanderer” var skivbolaget missnöjda med resultatet och bad henne skrota skivan och göra en ny. Hon valde istället att lämna Matador, som varit hennes hem sedan 1996, och ger nu ut skivan på Domino istället, ett bolag som ger henne mer konstnärlig frihet. 

”Wanderer”, Cat Powers tionde album, är sannerligen inte lika poppigt som ”Sun” men låter i gengäld mer avslappnat, fokuserat och ärligt. Titellåten både inleder och avslutar skivan – i den första versionen bara med sång och änglalik kör, i den andra med melankoliskt folkrockackompanjemang. Cat Power anknyter till 1800-talets romantiker som vurmade för ensamma vandrare dömda till sorgsen rotlöshet. Om Franz Schuberts ”Winterreise” skildrade en dyster vandring i den tyska vintern är Cat Powers ”Wanderer” en vemodig färd längs amerikanska motorvägar.

Skivan är inspelad i Florida, och närheten till Kuba hörs i de vackra rytmerna på ”In your face” och ”Me voy”. Men det är en subtil influens, liksom allting på denna skiva som är det mest intima och sparsmakade som Cat Power har släppt sedan 2000 års ”The covers record”. Chan Marshalls sångröst, piano och gitarr står hela tiden i centrum. Lana Del Rey gästar singeln ”Woman” men håller sig mest i bakgrunden, det är ändå ett fint möte mellan en ikon och en lärjunge.

Att Cat Power bryr sig om samtidens musik märks också i en känslig cover av Rihannas ”Stay”. Starkast intryck gör dock ”Horizon” med sin Nick Drake-doftande melodi, vackra autotunepålägg och text om familj, avstånd och kärlek. Marshall har numera en liten son, som hon stolt poserar med på skivomslaget, dock utan att visa sitt eget ansikte. Det känns typiskt för henne: otroligt privat men aldrig för mycket.

Bästa spår: ”Horizon”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-10-05)