Kassia Klein
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Betyg: 4

Duon Kassia Klein är både konservativa och moderna. Konservativa i den meningen att deras indiepop ekar av det tidiga nollnolltalets Göteborgsindie, som i sin tur ekade av 1980-talets brittiska gitarrpop, som i sin tur inspirerades av 1960-talets popgrupper. Men det är en konservatism som inte är av ondo – när man lånar sound från den mest naiva och vårlika popmusiken, för att ge färg åt de egna känslorna och erfarenheterna, låter resultatet påfallande ofta fräschare och yngre än vad som borde vara möjligt. Åtminstone så länge uppsåtet bakom den nya musiken inte är att göra korrekt och tidlös musik på ett duktigt och självgott sätt, utan enbart att skapa enkla, vackra poplåtar. Och det sistnämnda stämmer för Kassia Klein.

Det moderna med duon är sättet de skriver och spelar in musik på. Maja Gödicke bor i Göteborg, Kåre Vernby bor i Stockholm och istället för att träffas har de skickat låtfragment och textrader till varandra – låtarna har vuxit fram organiskt, ett genuint samarbete. Debutalbumet ”Death to all things pop” släpptes tidigare i år och lyser av graciösa melodier och en vilja att kommunicera. Gödicke och Vernby var tidigare soloartister och vana att göra allting själva; sovrumsestetiken gör att duons musik trots allt känns tydligt parkerad i samtiden.

Live har de dock samlat ihop ett traditionellt band, vilket funkar mycket bra. Julia Schabbauers läckra trumspel får allting att svänga på ett mjukt och dunkelt sätt, Jonas Abrahamsson förgyller med dragspel och klaviatur, Henning Sernhede spelar drömska gitarrer och Slowgold-basisten Johannes Matsson ger allting en kärv studsighet. Det är ett charmigt gäng, och Maja Gödicke får hela publiken på fall med sina avväpnande leenden, muntra mellansnack och vackra sångröst. Samspelet mellan henne och Kåre Vernby ger konserten extra nerv. Texten i Majas låt ”Stannat för länge” är så mörk att hon inte vågar sjunga låten själv, så Kåre sjunger den i hennes ställe, men i refrängen kommer hon in och körar lite ändå. Det är fint.

Hela konserten är på det sättet: känslig, personlig, varm. Varken publiken eller lokalen är särskilt stor, och även detta spelar roll när indiepopmagi skapas. När en artist inom denna genre är stor nog för en arena har något gått förlorat. Indie är inte ljudet av att vinna allt och highfivea en hel stad, det är ljudet av att förlora något och sträcka sig efter en enda människas hand. Så låter Kassia Klein när de är som bäst, och då går de rakt in i hjärtat.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-11-17)