”Måndag hela veckan” – dag 7
Musik av Maurice Ravel, Jukka Tiensuu, William Bolcom, Hermann Berens d.ä. och Luciano Berio.
Trio ZilliacusPerssonRaitinen med gäster: Tora Augestad (sång), Anders Jonhäll (flöjt), Karin Dornbusch (klarinett), Stephen Fitzpatrick (harpa), Bengt Forsberg (piano), Daniel Norberg och Daniel Kåse (slagverk) och Irina Simon-Renes (violin).
Scen: Grünewaldsalen, Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 4.

Kultur handlar mycket om traditioner, och ett sätt att sprida konst och kultur är att skapa en tradition. En kontext, en bas, något att återkomma till. Stråktrion ZilliacusPerssonRaitinen (ZPR) har skapat en sådan genom att förvandla måndagen, denna gråaste av veckodagar, till en konsertdag för kammarmusik. Efter tio år av envetet och entusiastiskt kämpande har deras koncept rotats, konserterna som de anordnar är välbesökta och de har etablerat en varm relation till sin återkommande publik. Nu firar de genom att arrangera kammarmusikfestivalen ”Måndag hela veckan” och firandet blir en del av historieberättandet, något som befäster traditionen.

Festivalens finalkonsert visar vilken bredd som finns inom kammarmusik – instrumental och vokal musik, verk för ett fåtal musiker och för ett helt gäng, gammalt och splitternytt, allvarligt och komiskt. På det viset fyller spretigheten i konsertens program en funktion.

Ravels ”Introduktion och allegro” för flöjt, klarinett, harpa och stråkkvartett inleder. Det är ett förtjusande och ömsint verk från en 30-årig tonsättare som ännu inte fått den kyligt perfekta och något distanserade tonen som senare skulle bli en omisskännlig del av hans uttryck. 

Därefter konsertens höjdpunkt, uruppförandet av Jukka Tiensuus nya stråktrio ”Collateral”. Musiken liknar ett samtal mellan tre personer, ibland hetlevrat och lite dramatiskt, men aldrig med aggression i luften. Vänliga glidande toner gör mitt sinne mjukt och böjligt. En äldre stråktrio är svenske Hermann Berens D-durtrio från 1871, vars andra sats framförs efter paus. Ett fint andante maestoso, men lösryckt ur sitt sammanhang förmår det inte riktigt gripa tag.

William Bolcoms ”Cabaret songs” är ett möte mellan konstsång och kabaretunderhållning, och med andra ord ett försök på den extremt svårtillagade cocktailen klassisk musik & humor. De fem sånger som framförs är lite för mycket buskis för min smak, men Tora Augestad ska ha cred för sin starka inlevelseförmåga.

Augestad sjunger också Berios ”Folksånger”, komponerade för hans fru mezzosopranen Cathy Berberian 1964, samma år som de skildes. Det vemodiga är ett inslag i flera av dessa omsorgsfullt arrangerade sånger från USA, Italien, Frankrike, Armenien och Azerbajdzjan (och ett par Beriooriginal) men framförallt präglas de av en dallrande spänning. Stephen Fitzpatricks eleganta harpspel gör framförandet extra skimrande.