Freiburger Barockorchester
Verk av Joseph Haydn, Wolfgang Amadeus Mozart och Johann Christian Bach.
Dirigent och pianosolist: Kristian Bezuidenhout.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 5.
När klassisk musik är som bäst är det, precis som jazz, något som endast existerar i nuet. Hur fina skivinspelningar Freiburger Barockorchester än har gjort så kan ingenting mätas mot hur det är att höra dem live när de är i högform. Musikerna tycks sväva några millimeter ovanför scengolvet. Haydn, Mozart och Johann Christian Bach flyger fram, deras musik rinner fram tvärsigenom seklerna, de lever igen, under varenda sekund av konserten. Det är ett mirakel.
Jag har verkligen ingenting emot en standardkonsert med Wienklassicism framförd av en vanlig (för tillfället kanske något nedbantad) symfoniorkester. Ett sådant framförande kan fylla en med välbehag från topp till tå, det är härligt att vila i skönhetens leende. Men när ett gäng som Freiburger Barockorchester spelar inser man hur mycket större en sådan konsert kan vara. Hur mycket skarpare ljuset från 1700-talet kan lysa, hur mycket fräschare denna musik kan dofta.
Haydns symfoni nr 74 som han skrev i början av 1780-talet, några år innan han skrev de mer berömda ”Parissymfonierna”, är ett underskattat verk. Det låter fint på skiva men när Freiburgarna spelar tappar man hakan. Tempot är perfekt, högt men på ett märkligt vis inte alls hetsigt. Kristian Bezuidenhout dirigerar från bakom sitt hammarklaver, och då och då spelar han några ackord för att understödja orkestern. Men detta pianospel hörs knappt. Bezuidenhout är liksom de andra i orkestern oerhört skicklig på att spela lätt och viskande, dynamiken i soundet växlar på ett oändligt subtilt och mjukt sätt. Och ändå låter det så kraftfullt!
Johann Christian var den yngste av Johann Sebastian Bachs söner, och klokt nog valde han att gå en egen väg istället för att försöka kopiera pappans eller storebrödernas stil. En ovanlig sak med hans sinfonia i g-moll från 1770 är att alla tre satser går i moll – en oskriven regel är annars att den långsamma andra satsen i ett flersatsigt verk går i dur. Men här är allt dramatik och ångest rakt igenom, vilket får en stark effekt. Denna korta symfoni är som en bitter men läcker drink.
Höjdpunkten är ändå de två pianokonserterna av Mozart som framförs, nr 17 och nr 9. Bezuidenhout får pianotonerna att spruta fram i en ljuvlig ström, orkestern lyckas få alla vändningar i musiken att braka in med maximal kraft, allting svänger och strålar. Som extranummer spelar Bezuidenhout ett av Mozarts ovanliga och dyrbara mollstycken, allemande-satsen ur hans svit K 399. Ett vackert och värdigt slut på en makalöst njutbar konsert.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(dn.se 2018-08-04-29)