El Perro del Mar, Lisa Hannigan & The Colorist Orchestra
Scen: Dramaten, Stockholm
Betyg: 4 för El Perro del Mar,  2 för Lisa Hannigan & The Colorist Orchestra

Vad är poängen med en dubbelkonsert, alltså att två akter spelar varsitt lika långa set snarare än att den ena är förband till den andra, om det rör sig om två artister med väsensskilda uttryck? El Perro del Mar och Lisa Hannigan har i princip bara en sak gemensamt: de är kvinnor. 

Sarah ”El Perro del Mar” Assbring har hittat en helt egen nisch – den ultrasorgsna indiepopen som hon inledde sin karriär med har successivt utsmyckats med rikare arrangemang, svängiga rytmer och på senare år österländska influenser. Som låtskrivare är hon en minimalist som hypnotiserar med upprepningar som lågmält vibrerar av dramatik. Hon är en allvarsam skönhetssökare, en rastlös romantiker. Många av hennes låtar liknar böner eller besvärjelser.

El Perro del Mar, som säger att hon har drömt hela sitt liv om att stå på Dramatens stora scen, har med sig ett utmärkt band (som inkluderar Rebecka ”The Hanged Man” Rolfart) och framför främst material från den färska ep:n ”We are history” med den powerballad-episka titellåten som neonskimrande höjdpunkt. Som extranummer bjuder hon på en vacker cover av Roy Harpers ”Another day” (sjungen i en stil som påminner om This Mortal Coils tolkning med Elizabeth Fraser på sång), med ett avskalat ackompanjemang som endast består en harpa och två cellon, och slutligen en maxad version av gamla ”In the woods”.

Lisa Hannigan från Irland är helt annorlunda, en klassisk folkrockartist som sjunger duktigt och fint, med en röst som låter som en blandning av Feist och Norah Jones, och som skriver sånger som är mysiga snarare än emotionellt intensiva. Nyligen har hon inlett ett samarbete med det belgiska åttamannabandet The Colorist Orchestra och det är med dem som hon intar Dramatens stora scen. 

Detta gäng, som spelar en mängd olika instrument och framförallt olika typer av slagverk, kryddar Hannigans musik men ändrar inte på grundreceptet. Det puttrar på som en mustig gryta, det plingar och kluckar i varenda åttondelstakt av den nitiskt arrangerade musiken, och efter ett tag blir det ganska enformigt. Musikerna är mer måna om att spela rätt än av att kommunicera med varandra, och alla framstår som ganska isolerade. Folkrock fattig på mänsklig värme är inte världens roligaste musik.

Mot slutet av Lisa Hannigans set avbryts konserten av ett brandlarm och Dramaten utryms. Tråkigt för henne och hennes fans, men jag kan samtidigt inte för mitt liv tro att Hannigan och orkestern hade bjudit på något konstnärligt omvälvande om de fått spela ett par låtar till.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-04-18)