Avicii var ingen dj. Det stämmer inte, han var en av världens mest kända och välbetalda dj:s, men det stämmer ändå. Han var tvungen att bli en dj för att musiken som han skapade krävde det, om han ville nå ut med den, och det ville han. Men han var i första hand en kompositör, artist och producent. 

På det sättet skilde han sig markant från de flesta av kollegorna i den elektroniska dansmusiken. De som blir stora i den världen börjar nästan alltid som dj:s som i åratal förfinar sina färdigheter, spelar på större och större klubbar, och först efter att ha blivit kända i denna roll börjar de släppa egna singlar. Det är för att musikbranschens regelbok ser ut som den gör – en artist är någon som släpper låtar, att bara vara en exekutör räcker inte (och många ser fortfarande dj:s som något annat och lägre än ”riktiga” musiker), och en riktigt stor artist är någon som släpper album. Så många dj-hjältar har, något pliktskyldigt, en parallell karriär som går ut på att skapa, släppa och marknadsföra låtar, även om det inte är detta som de är bäst på och älskas mest för. Det förväntas av dem, det är nästan en förutsättning för att de ska kunna ha en lång karriär.

Men Avicii var annorlunda. Elektronisk dansmusik var visserligen hans språk, men det var musiken i sig som var hans hem, inte de jättelika klubbarna där denna musik spelas. Han var ingen introvert avantgardist, hans musik var alltid tydlig, kommunikativ och poppig, vilket gör att man lätt kan underskatta subtiliteten i hans produktioner och det personliga i hans uttryck. 

Två saker utmärker Aviciis kompositioner: en kärlek till melodier och en vilja att förmedla känslor. I dagens mest populära popmusik, och i synnerhet inom dansmusik, handlar mycket om omedelbara hookar och iögonfallande, ibland rent gimmickartade, sound. Aviciis musik passar mycket väl in i detta klimat, men i hans fall tycks ljuden och hookarna alltid vara medel snarare än mål, de bär något, de uttrycker något bakomliggande, de vill något. Under alla smaskiga trummor och uppskruvade tempon finns melodier och ackordföljder som ekar av vemod. Det är det som gör Aviciis låtar så kraftfulla: de är inte ytliga och cyniska, de är sprungna ur genuina känslor, men samtidigt är de så poppigt omedelbara att de fungerar som lättkonsumerade hits.

Avicii var känslig, för känslig för den värld som hans musik tillhörde. Andra dj-artister i hans storleksnivå var proffs på att festa och röja, Swedish House Mafia är av samma kaliber som Keith Richards, men Avicii tog stryk. Han lärde sig att dj:a, han lärde sig det liv som han behövde leva för att bli så stor som han ville bli, och han gillade säkert flera aspekter av det. Men innerst inne var han inte en rockstjärna utan en pyssligt omsorgsfull, nördigt detaljbesatt, ständigt kreativ och ovanligt begåvad kompositör. En mänsklig röst i den maskinella och bröliga arenahousevärlden. Hans död är tragisk.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 201804-21)