Kendrick Lamar
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 3

Den hiphop som idag är popmusikens största genre är inte samma typ av hiphop som växte fram under 70-, 80- och 90-talet. Dagens hiphophits är melodiösa låtar med tung bas, hookar som man inte får ur skallen och ganska okomplicerade texter som oftast handlar om kärlek, sex och partydroger. Denna musik låter ofta fantastiskt bra. Men den gamla skolans hiphopartister, som inte försökte göra något annat än att rappa så snyggt, snabbt och smart som möjligt, imponera på omgivningen och knäcka konkurrenternas självförtroende, de har mer eller mindre raderats från musikbranschen.

Med ett undantag: Kendrick Lamar. Han är både tekniskt bländande och omåttligt populär. Inte sedan Eminems glansdagar har en rappare blivit en så stor stjärna enbart genom att rappa. De två delar en sur grundinställning, att hellre le snett än varmt. Men medan Eminem hade en ganska jobbig pendelrörelse mellan tramsig clownhumor och fradgatuggande hatutbrott rör sig Kendrick Lamar mellan politisk medvetenhet, kristen självrannsakan och kaxigt revirmarkerande. 

Trots sina oerhört välskrivna texter är inte Kendrick Lamar mindre macho än någon annan. Fast där andra rappare skryter om hur mycket de äger föredrar Kendrick att rappa om hur mycket vassare han är som artist jämfört med alla andra. Han har visserligen rätt i sak, men hans föraktfulla överlägsenhet och strängt kritiska blick gör att han inte alltid är så lätt att älska. Speciellt inte när han sedan det mästerliga albumet ”good kid, m.A.A.d city” från 2012 har gått i en musikalisk riktning där han väljer beats att rappa över som hellre låter duktiga än svängiga.

Kendrick Lamar har blivit en bättre liveartist än sist jag såg honom, 2013. Fortfarande använder han sig av ett liveband med bullriga rocktrummor, men numera döljs åtminstone musikerna från scenen, så det blir tack och lov inget showigt jammande. Scenbygget är ganska snyggt och liknar insidan på ett enormt rymdskepp. 

Kendrick, som är lika vitklädd som sin scenografi, är oftast ensam på scenen och fyller upp den imponerande väl. Men ibland får han sällskap av en dansare som inte tillför något alls, och när hon är utklädd till svärsvingande ninja ser det enbart töntigt ut. De påkostade filmsekvenserna som dyker upp då och då, i vilka rapparen spelar en kung fu-hjälte vid namn Kung Fu Kenny, är lika aparta – som om Kendrick Lamar vill omfamna den breda publiken med lite spexig buskis. Men den generöst tilltagna pyrotekniken piggar upp, liksom den höjbara plattformen i mitten av publikhavet där Kendrick dyker upp och framför den fantastiska ”Money trees”.

Merparten av låtarna är hämtade från senaste skivan, den överproducerade och halvtrista ”Damn”, men den stora och unga publiken är minst sagt med på noterna. Singeln ”Humble”, med sin stränga text som egentligen är artistens ord till sig själv i spegeln, blir i arenasammanhang en enorm moralistisk hiphopbomb som får hela dansgolvet att vaja. Det är som en Public Enemy-konsert med Chuck D utbytt mot biskop Vergérus från ”Fanny och Alexander”. Det är den näst sista låten; Kendrick Lamar avslutar med ”God” där han, kanske inte jätteödmjukt men väldigt hiphop, konstaterar att han känner sig som Gud. 

En tillfredsställande konsert som får extra skjuts av det lyxiga förbandet: James Blake. En stor arena är faktiskt helt rätt för hans episka ballader – äntligen får den wobblande basen i ”Limit to your love” knocka så som den ska. Och av de nya låtarna är den Suicide-liknande upptempolåten ”Loathe to roam” ett fyrverkeri till hit.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-03-04)