tove lo på gröna lund



Tove Lo
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 4

”Vit, rik, fri” är titeln på en pjäs av Christina Ouzinidis men också en användbar fras för att beskriva en artist som Tove Lo. Hon kommer från de bästa förhållanden, är uppvuxen i Djursholm, har kunnat drömma stort. Det självförtroende hon utstrålar handlar varken om revansch eller hybris, utan om ett kraftfält av trygghet som omger henne och ger henne tillåtelse att vara precis som hon är, säga vad hon vill, känna vad hon vill, åtrå vad hon vill, testa vad hon vill, lyckas eller misslyckas, till och med visa sig svag. 

I Tove Los musik finns ingen skam, det finns inget självhat, även om det så klart finns en del vanligt mänskligt självtvivel. Det gör henne ganska unik som kvinnlig popartist. Hon är på sätt och vis starkare än Beyoncé. För hon har ingenting att bevisa. Hon är fri. Hon var en framgångsrik låtskrivare åt andra innan hon själv bestämde sig för att bli popartist, men det steget var helt naturligt för henne, och hon fick snart ett gigantiskt genombrott. Ingenting kan stoppa Tove Lo, ingenting inom henne själv i alla fall.

Så hon sjunger om att knarka för att det är kul, knarka för att dämpa smärtan efter kärlekssorg, ha sex för att dämpa samma smärta, och rent allmänt om sitt förhållande till sex och närhet. Hon gör det glatt och lätt – dock inte lättsinnigt, för hennes låtar har välskrivna och känslotäta texter – men det pumpande popsvänget som är musikens fundament ger hennes uttryck ett något begränsat spelrum, hur snygga melodihookarna och produktionen än är på sina ställen.

Live dras Tove Lo ned av att hon kompas av tre killar som inte är världens mest svängiga band. Låtarna som på skiva är rena popbomber blir i detta nakna format lite sega och odynamiska. Men stjärnan själv kompenserar för det genom att sjunga fantastiskt, manövrera ljudjusterande pedaler likt en hårdrocksgitarrist, dansa på ett underbart okoreograferat och spontant sätt, och rent allmänt utstråla en enorm och sympatisk energi.

Hitkavalkaden känns generöst tilltagen. Icona Pop dyker upp i extranumret ”Bitches”, och en ännu trevligare överraskning är att Tove Lo sjunger en inspirerad cover av Frank Oceans ”Thinkin bout you”. 

Att Tove Lo vid ett tillfälle får ett infall och flashar brösten är på sätt och vis mindre överraskande. Det som är gränslöst för andra är inte gränslöst för henne. Hon har råd med det, förminskas inte av det, hotas inte av det. Hon äger sin kropp, sin sexualitet och sitt artisteri. Det är som om hon befinner sig inte utanför samhället men bredvid det.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-02)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback