la petite bande på stockholm early music festival


Jag behöver bara höra ett par sekunder så förflyttas jag till en väldigt specifik plats i en väldigt specifik tid...

Stockholm Early Music Festival
La Petite Bande
Verk av Johann Sebastian Bach, Giovanni Battista Sammartini, Antonio Vivaldi och Georg Philipp Telemann.
Solister: Bart Coen, blockflöjt, Bart Naessens, cembalo.
Musikalisk ledning: Sigiswald Kuijken.
Scen: Tyska kyrkan, Stockholm.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.
Betyg: 3

Det finns skivor som man kan umgås med nästan på samma sätt som med nära vänner, i vars sällskap man kan känna sig sedd, lyssnad på och förstådd. Musik som skänker genuin tröst, styrka och glädje. Sigiswald Kuijkens och Gustav Leonhardts inspelningar av Johann Sebastian Bachs sonater för violin och cembalo från 1973 är en sådan skiva, som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. 

Den belgiske violinisten Kuijken var då på toppen av sin förmåga. Året dessförinnan hade han bildat La Petite Bande, en ensemble inriktad på barockmusik, som genom åren har vunnit stor respekt i tidig musik-världen. När den för tillfället sex musiker stora orkestern spelar på Stockholm Early Music Festival är de tveklöst ett av årets stora affischnamn, och jag går till konserten med höga förväntningar, inte minst med tanke på verken som ska framföras.

Tyvärr infinner sig en viss känsla av besvikelse, av tre skäl. För det första spelas Bachs orkestersvit nummer 3 (med den välkända air-satsen) i en nedstrippad och onödigt karg version utan blåsinstrument. För det andra har gruppens cembalist på grund av sjukdom blivit ersatt av Bart Naessens som har hoppat in med kort varsel, vilket dels gör att den lilla gruppen inte känns hundra procent samspelta, dels att Bachs cembalokonsert i A-dur får en solist som inte riktigt fyller ut skorna. 

För det tredje måste jag med smärta konstatera att Sigiswald Kuijken, trots sitt fantastiska musikaliska kunnande och en aldrig sinande passion för barockens skatter, inte är en lika skarp musiker som han en gång har varit. Det kan man ha förståelse för, han är ändå 74 år gammal. Men som förstaviolinist och ledare för ensemblen har han ett tungt ansvar för hur musiken låter. La Petite Bande är kända för sitt ljusa och lätta sound, men denna kväll låter musiken en aning murrig och fadd. 

Det finns knappt något bett i Kuijkens spel. Det blir extra tydligt när han framför Vivaldis cellosonat i g-moll kompad av Naessens. Ett underbart verk, men i detta framförande låter det – trots det i och för sig uppfriskande greppet att spela på cello da spalla (en sorts mellanting mellan cello och violin) istället för vanlig cello – märkligt vagt och luddigt. Barockmusik genom ett modernt chillwave-filter, nästan.

Konsertens räddning blir flöjtisten Bart Coen som får allting att lyfta i Telemanns a-mollsvit och ännu mer i Sammartinis ljuvliga konsert i F-dur för sopranblockflöjt och stråkar. Där och då glimrar barockmusikens magi och rusar ikapp med sommaren.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-09)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback