krönika: technon har alltid lånat från konstmusiken



Ända sedan Chuck Berry sjöng ”Roll over Beethoven” 1956 har det varit uppenbart att relationen mellan klassisk konstmusik och ungdomlig popmusik har varit laddad. Rock’n’roll placerades i den ena ringhörnan och snobbig finkultur i den andra. Men detta motsatsförhållande skapade också en viss lyster kring den förbjudna frukten, det där som var så annorlunda och fel. När The Beatles tio år senare släppte singeln ”Eleanor Rigby”, med stråkar istället för rockinstrument, var de utmanande och experimentella, inte tillrättalagda och konservativa.

Sedan dess har popmusiken och konstmusiken haft en klumpig dans med varandra. Problemet med artister från rockvärlden som har närmat sig den klassiska musiken är att de har gjort det på ett ytligt sätt, med lite stråkar och fluff ovanpå de vanliga låtarna – skräckexemplet är Metallicas samarbete med San Francisco Symphony, skivan ”S&M” – eller på ett alltför pretentiöst sätt där allt som gjorde artisten intressant från början har försvunnit, som när Elvis Costello skrev baletten ”Il sogno”.

Den elektroniska popmusiken har haft en mer sund relation till konstmusik. Den allra första technohitten, Rhythm Is Rhythms ”Strings of life”, har syntar som drömmer om stråkar, men framförallt är dessa toner fulla av uttryck, de är inte bara garnityr. Technoscenen visade sig vara ett lika perfekt klimat för introverta avantgardister som konstmusiken alltid har varit, och när Aphex Twin inspirerades av Erik Satie och tidiga John Cage på ”Avril 14th” lät det helt logiskt. 

Den Londonbaserade technoartisten Actress, alias Darren Cunningham, hade på sin förra skiva ”AZD” en fascinerande låt som lindade in samplingar av tonsättaren Gabriel Faurés rekviem i kusligt vitt brus, ”Faure in chrome”. Denna vecka släpper Actress albumet ”Lageos” tillsammans med London Contemporary Orchestra, en ung orkester som spelar samtida konstmusik, och går därmed ännu längre i sitt intresse för klassisk musik. 

Samarbetet låter fullkomligt naturligt, för varken Actress eller LCO kompromissar med sin konstnärliga integritet, de låter bara sina respektive musikvärldar flätas in i varandra. På denna fina skiva finns en nyfikenhet, en äventyrslust, en spänning och – i låten ”Chaos rain” – en romantik som matchar stämningen i Chuck Berrys första singlar.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-30) 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback