kanye west - ye


Hittade ingen låt från nya skivan på YouTube, så jag valde den här gamla godingen istället :) älskar Kanye

Hiphop
Kanye West
”Ye”
(GOOD/Def Jam/Universal)
Betyg: 4

Kanye West har skapat mycket uppståndelse den senaste tiden. För att ha uttryckt stöd för Donald Trump, för en förvirrad intervju där han sa en provocerande ogenomtänkt kommentar om USA:s slaveri och för att ha släppt den märkliga låten ”Lift yourself” där han rappade en nonsenstext. 

Vissa har befarat att Kanye har tappat det fullständigt. ”Ye” är ett underbart bevis på motsatsen. Det sju låtar långa albumet (bara den begränsningen vittnar om nytänkande och mod) kan ses som en pendang till förra skivan, mästerverket ”The life of Pablo” (2016), på samma sätt som den taggigt introverta ”Yeezus” (2013) förhöll sig till skivan som föregick den, Kanyes magnum opus ”My beautiful dark twisted fantasy” (2010). Med andra ord en samling experimentella och fascinerande låtar som är konstnärligt kompromisslösa snarare än hittiga.

Men samtidigt är dessa låtar lättillgängliga, för Kanye är så briljant som låtskrivare och producent. Allt han säger i sina texter är intressant (han har valt att inte inkludera ”Lift yourself” på skivan), oavsett om han rappar, sjunger eller, som i skivans inledning, håller en monolog med röstförvrängningar.

På ”Ye” kommer Kanye West ut som bipolär. Skivomslaget – Kanye har klottrat ”I hate being bi-polar, it’s awesome” över ett enkelt naturfoto – känns som ett lika kraftfullt statement som Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. På ”Yikes” rappar han om hur saker och ting kan bli hotfulla och skrämmande, att han måste söka hjälp, och avslutar låten med att ropa att hans bipolaritet inte är ett funktionshinder utan en superkraft. Att en artist av Kanye Wests rang gör något så explicit om bipolära sjukdomar är ett stort steg i medvetandegörandet av psykisk ohälsa. Det är modigt. 

Att erkänna sina svagheter och tillkortakommanden är ett övergripande tema för ”Ye”. Det är detta som gör Kanye West till en så intressant rappare. Han vågar öppna upp, visa alla sina sidor, lufta alla sina tankar, riskera att framstå som osympatisk eller patetisk, allt är värt det om det kan resultera i bra konst, konst som får honom att förstå sig själv lite bättre och må lite bättre. Han påminner om Lars von Trier på det sättet – och kölhalningen av den kontroversielle filmregissören efter 2011 års Cannesfestival är inte olik den som Kanye har genomgått den senaste tiden.

I skivans öppningsspår ”I thought about killing you” säger Kanye West att han har funderat på att mörda någon samt ta sitt eget liv. Kanske syftar han på den forne idolen Jay-Z som Kanye känner sig så oändligt sårad av, kanske på sina bipolära ”andra jag”, kanske på någon helt annan. Men genom att uttala de mörka tankarna och göra en låt om dem slipper Kanye omvandla dem till handling. På samma sätt dyker ”All mine” ned i fantasier om otrohet och sexuell utlevelse, som därmed kan få förbli dekadenta dagdrömmar.

Andra låtar handlar om en mer konkret verklighet. I ”Wouldn’t leave” rappar Kanye gripande om att han hade förstått om hans fru hade lämnat honom efter allt medialt kaos som hon har fått stå ut med på grund av honom, men att deras kärlek gör att hon valt att stanna. I ”Violent crimes” skildrar han hur hans syn på kvinnor och sexualitet förändrats av att han har två döttrar, han konfronterar ångestfyllt sin egen sexism.

Musikaliskt är Kanye West här en nästan lika mångsidig trollkarl som på ”The life of Pablo”. Samplingar, melodier, uppfriskande gästartister som aldrig stjäl showen, gospelrock förvandlad till modern poppig hiphop. ”Ye” är ett styrkebesked.

Bästa spår: ”Ghost town” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-02)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback