Från 1994, finns tyvärr inte på Spotify. 

Beck
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 1

Det som gjorde Beck så speciell under de där åren på nittiotalet då han var coolast i popvärlden, mellan albumen ”Mellow gold” och ”Odelay”, var egentligen inte det mest iögonfallande, det vill säga att han blandade indierock med samplingar och beats. Utan snarare att han var en så gränslöst kreativ artist. 

Han skrev och spelade in låtar med manisk frenesi – mellan mars 1993 och juni 1996 gav han ut fem fullängdsskivor – och låtarna han skrev lät som ingen annans. Texterna var surrealistiska medvetandeströmmar med mer eller mindre absurd humor, och han sjöng eller rappade dem avslappnat och utan maner, som om allt var helt självklart. En del låtar var skräp, andra briljanta, men laissez faire-attityden och flodvågen av infall gav allting ett berusande skimmer.

Vid 1999 års Princemaskerad ”Midnite vultures” hade dock Beck förändrats och blivit en annan sorts artist, en självmedveten lustigkurre som gör kvasituff partymusik för rockfestivaler. I det facket har han hållit sig sedan dess – med undantag för den öppenhjärtiga breakupskivan ”Sea change” – och blivit allt proffsigare och tråkigare. Den rena naiviteten och spontaniteten dog när Beck blev vuxen.

Det är en minst sagt rutinerad liveartist som gör entré på Gröna Lunds stora scen, backad av ett taggat sjumannaband, och omedelbart drar igång den gamla hitten ”Devil’s haircut”. Det är på ett sätt en ganska generös konsert, 21 låtar på en och en halv timme, men huvudpersonen blir märkbart stressad av att han inte lyckas få den stora publiken att dansa loss och sjunga med (när folk börjar droppa av ropar han ironiskt och passivt aggressivt hej då till dem mellan låtarna). 

Det stillsamma mottagandet kan bero på att majoriteten av låtarna som framförs är från de senaste 20 åren, då Beck inte haft några hitsinglar i Sverige. Det kan också bero på att dessa låtar inte är särskilt bra – texterna är självmedvetna och själlösa, refrängerna är skamlöst slappa och produktionen är daterad.

Den skiva som flest låtar är hämtade från är föga förvånande den senaste, fjolårets ”Colors”. Ett försök att skapa något poppigt och partyglatt som låter som en opersonlig blandning av MGMT, Miike Snow och Bruno Mars tio år för sent. Denna ängslighet och anpasslighet till mainstreampop klär Beck illa. Han har blivit allt det som han avskydde när han sjöng ”MTV makes me wanna smoke crack” i sin debutsingel med samma namn.

Bandet spelar energiskt och svängigt men det hjälper inte. Beck är 2018, sorgligt nog, en helt meningslös artist.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-12)