Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Béla Bartók, Karol Szymanowski, Igor Stravinsky och George Enescu.
Solist: Nikolaj Znaider, violin.
Dirigent: Cristian Măcelaru.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus
Betyg: 4

Klassisk musik inspirerad av folkmusik, vad innebär det egentligen? Tonsättare har i alla tider lånat en del från folkvisor för att hitta melodier att arbeta vidare på och konstruera mer konstfulla musikstycken av. Tonsättare som tjecken Leoš Janáček och ungraren Béla Bartók däremot gjorde vetenskapliga studier i folkmusik, för att identifiera de oskrivna reglerna för hur folkmelodierna fungerade, och använde sedan denna kunskap till att skriva ny och unik musik.

Bartóks folkmusikinspirerade konstmusik låter dock allt annat än folklig. ”Danssvit” från 1923 är ett av hans mer lättsamma verk, men det är ändå ganska utmattande musik. En fors av dramatiska klanger, pyttesmå melodifragment och drastiska vändningar. Vad ska man göra med sådan här musik? Ska man bara imponeras av tonsättarens skicklighet och idérikedom? Ska inte konst handla om mer än ytlig fåfänga? Ett smaskigt men frustrerande ihåligt orkesterverk, hur snyggt Radiosymfonikerna än spelar.

En helt annan och enklare ingång till folkmusik präglar rumänen George Enescus två ”Rumänska rapsodier” som han komponerade året då han fyllde tjugo och som i hela hans långa och mycket kreativa karriär förblev hans mest populära verk. Den första och mest festliga av rapsodierna framförs som final på denna konsert, och det är ett charmigt stycke som spritter av livsglädje och vild energi. Enescu lånar en handfull rumänska folkmelodier och förvanskar inte deras karaktär när han skapar dynamisk orkestermusik av dem. Det här är klassisk musik som är allt annat än stel och snofsig. 

Konsertens höjdpunkt är dock polacken Szymanowskis första violinkonsert, komponerad 1916. Dess tonspråk glider fram och tillbaka mellan romantikens smäktande storslagenhet och modernismens kallsvettiga oförutsägbarhet. Resultatet blir musik full av mystik, skönhet och personlighet. En riktig pärla. Nikolaj Znaider gör ett strålande jobb som solist.

Stravinskys ”Le chant de rossignol” från 1917 är en ovanligt lyckad symfonisk dikt. Det är nämligen en komprimerad instrumental version av hans egen opera ”Näktergalen” (som i sin tur bygger på H.C. Andersens saga) och har därför oerhört tydlig gestaltning och dramaturgi. Full av läckra klanger och, för att komma från Stravinsky, ovanligt mycket värme och ömhet. Dirigenten Măcelaru får den explosive rebellen att framstå som en snäll sagofarbror. Och flöjten sjunger vackrare än den raraste fågel.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-05-28)