Originalversionen, i en mysig SVT-produktion från 60-talet :) 

”Förklädd Gud”
Blåsarsymfonikerna och Radiokören
Verk av Lars-Erik Larsson, Hilding Rosenberg, Lili Boulanger, Åke Malmfors och Alban Berg.
Solister: Lisa Carlioth, sopran, Mathias Brorson, baryton, Mats Carlsson, tenor.
Recitatör: Thérèse Brunnander.
Dirigent: Andreas Hansson.
Scen: Musikaliska, Stockholm.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 5.

Den svenska konstmusiken har få verk som kan räknas som folkkära klassiker, men Lars-Erik Larssons ”Förklädd Gud” från 1940 är definitivt ett av dem. Det beror till stor del på att Hjalmar Gullbergs diktsvit som Larsson tonsatte är så oerhört vacker. Men också på att Larsson kunde göra texten rättvisa med sin mjuka musik, ett tonspråk som är smeksamt men inte sockrigt.

I Andrea Tarrodis arrangemang för blåsorkester blir verket mindre svävande och skirt. Musiken suggererar inte längre fram älvor som dansar i den svenska sommarnatten utan snarare en tung majestätisk tragik, nästan wagnersk. Att just blås kommer i förgrunden här är kongenialt. Dels eftersom guden Apollon i dikten spelar på ett blåsinstrument, en pipa. Dels eftersom dikten hyllar enkelt folk och ödmjukhet, och genom att skippa stråkarna tas musiken ned på jorden. Varma och pigga toner från marimba och vibrafon lättar upp och skapar dynamik.

Tarrodis version är helt enkelt en triumf, och lyfts ytterligare av starka insatser från alla medverkande. Lisa Carlioth sjunger lika kraftfullt som ljuvt, Dramatenaktrisen Thérèse Brunnander är perfekt som recitatör – hon låter inte som en predikande präst utan som ett orakel som med sälta och eftertanke slungar ur sig visdomar över Tessaliens kullar – och Radiokören briljerar i finalsatsens a cappella-avsnitt.

Radiokören sjunger lika sublimt i Alban Bergs tidiga sång ”Die Nachtigall”, i ett utsökt arrangemang av Clytus Gottwald, och i Åke Malmfors fräscht nationalromantiska ”Månsken”. Malmfors dog endast 32 år gammal. Även den fascinerande fransyskan Lili Boulanger dog alldeles för ung, hon hann bara fylla 24 år. Hennes orkesterstycke ”D’un matin de printemps” låter något förminskad i blåsorkesterarrangemang, medan ”Vieille prière bouddhique” fullkomligt glöder.

De sistnämnda verken skrevs under första världskriget och ”Förklädd Gud” komponerades under det andra, men personligen tror jag inte att dessa stycken är kommentarer till sina politiskt oroliga tider. Snarare tycks de söka efter helighet och djup skönhet i en avförtrollad och sekulariserad värld. Gullbergs hemlige Apollon kan ses som en metafor för Jesus – men också för livets eller konstens mystiska kraft.

Ett verk som däremot tydligt adresserar nazismen och krigshetsen är Hilding Rosenbergs kantat ”Järnålder” från 1937 som också framförs under denna konsert. Men modernisten Rosenberg har, trots sitt hedervärda uppsåt, inte samma kraft som skönhetsvurmaren Larsson. Herdarna når längre än rebellerna.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-18)