jay-z & beyoncé på friends arena


Lol denna video... aja. 

Jay-Z & Beyoncé
Scen: Friends Arena, Stockholm
Betyg: 2

Två år efter Beyoncés katarsisalbum ”Lemonade” och ett år efter Jay-Z:s svar ”4:44” befinner sig det nyss så krisande kändisparet på gemensam världsturné. Men den handlar inte om musik, det vi som publik bevittnar är på sätt och vis ingen konsert. Det är en pr-kampanj som går ut på att få duons fans att köpa bilden av ett lyckligt återförenat par. 

Detta präglar konserten från första början – när paret landar på scenen via en hiss, som nedstigna från himlen, hållandes varandra i handen vilket filmkameror zoomar in och projicerar på den enorma skärmen – till slutet då duon sjunger sin sista duett (Jay-Z framför sin allra sämsta låt, Alphaville-tolkningen ”Young forever”, med Beyoncés vers från Ed Sheerans smörsång ”Perfect duet” instucken i mitten) och meddelandet ”this is real love” projiceras på skärmen, efter att nyss ha visat privata filmklipp från parets semestermys och gullande med barnen.

Däremellan placeras låtar i en dramaturgiskt pysslig ordning – Beyoncés ilskna ”Don’t hurt yourself” följs av hennes sorgsna ”I care”, med textrader från Jay-Z:s ångerfulla ”4:44” insmugna här och var, vilket följs av hans egen starkaste ballad ”Song cry” som i sin tur besvaras av Beyoncés gäspballad ”Resentment” ackompanjerad av akustisk gitarr. Det låter kanske snitsigt och kreativt. Men allting känns oerhört forcerat.

Låt oss slå fast en sak: Beyoncé är en helt enastående liveartist. I varenda sekund av showen är hon totalt närvarande, hon sjunger makalöst bra, dansar sanslöst snyggt, har på sig fantastiska kreationer och många av hennes låtar är som gjorda för storslagna arenauppträdanden. Hon har publiken i sin hand och väcker öronbedövande jubel gång på gång. Hennes fans dyrkar henne.

Jay-Z är en helt annan typ av artist. Han är en rappare av den gamla skolan och har ett annat musikaliskt ideal, en annan ton. Hans musik och texter lutar åt det kyliga, det distanserade och det tunga. Detta skär sig mot Beyoncés passionerade R&B-bomber, förutom i de låtar som är rena duetter, vilka dock är av varierande kvalitet. Duetterna illustrerar hur de två artisternas utveckling har gått åt motsatt håll. När Jay-Z gästade Beyoncé på 2003 års ”Crazy in love” lyfte han henne och gjorde låten ännu bättre, men när han gästade 2013 års ”Drunk in love” sänkte han en i övrigt superb låt med sin trista rap.

Jay-Z har helt enkelt inte varit en relevant artist sedan sin (tyvärr) fejkade pension efter 2003 års ”The black album”. Han är inte heller en lika bekväm och stjärnsprakande liveartist som sin fru. Det hade kunnat ursäktas om det hade funnits en fin scenkemi mellan de två som par. Det gör det tyvärr inte – de tycks befinna sig i varsin värld, även när de dansar nära varandra eller sjunger riktade mot varandra. Och detta är ett stort problem för en konsert vars hela koncept är berättelsen om parets starka kärlek.

Det sparas inte på krutet, och då syftar jag inte bara på fyrverkerierna och eldflammorna. 34 låtar framförs över nästan två och en halv timme, 24 musiker på scen, tolv kvinnliga dansare och en manlig cirkusakrobatisk dansare, en enormt påkostad (och tyvärr – det finns inget annat ord för det – plågsamt töntig) actionfilm med Jay och Bey i huvudrollerna som projiceras på den stora skärmen, mängder av klädbyten och sist men inte minst det gemensamma (och högst mediokra) albumet ”Everything is love” som paret nyligen släppte för att marknadsföra turnén. De har verkligen spänt sina muskler för att ge sina fans en maximal upplevelse.

Till ingen nytta. Vad vi får se är en fantastisk Beyoncékonsert som sänks av att hon tagit med sin make till jobbet och låter honom kyla ned stämningen gång på gång när det är hans tur att köra en låt. Konserten sänks ytterligare av det krystade konceptet. Det känns som att se Bill och Hillary Clinton le stelt under gemensamma offentliga framträdanden 1999 efter Monica Lewinsky-skandalen, bara för att visa världen att deras äktenskap är orubbligt. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det är beklämmande att se.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-06-26)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback