Björk
Scen: Dalhalla, Rättvik
Betyg: 5

Man kan – som SvD:s Andres Lokko i sin recension av Björks senaste album ”Utopia” – se den isländska superstjärnan Björk som en tronarvinge till David Bowie. De två artisterna delar det outtröttliga suget efter utveckling och modernitet, fingertoppskänslan i valen av samarbetspartners och inspirationskällor samt övertygelsen om att popmusik handlar om det visuella lika mycket som text och musik. 

Men det som Björk har som Bowie saknar är dragningen åt universalism, panteism och förtrollning. Hon är helt enkelt en extrem romantiker. Därför skulle jag snarare vilja kalla henne för en popmusikens Richard Wagner. Precis som Wagner tar Björk sitt skapande på så stort allvar att många blir utmattade eller till och med provocerade av henne, även om många fler är fulla av beundran. Precis som Wagner skapade Gesamtkunstwerk där det musikaliska, det litterära och det sceniskt visuella sammanstrålade till opera på en ny nivå har Björk skapat popmusik med sanslöst höga konstnärliga ambitioner, där varje nytt album är ett unikt verk, en egen liten värld.

Björk har tagit hjälp av poetiska musikvideor, extravaganta kostymer, kongenial konsertscenografi, interaktivitet genom appar (”Biophilia”) och virtual reality (utställningen ”Björk Digital”) samt experimenterande med nya musikinstrument och kompositionstekniker – precis som Wagner på sin tid använde alla medel som stod till buds för att skapa framtidens musik. Och likt Wagner, som ansåg att konsten måste bli den nya religionen i det sekulariserade samhället, ser Björk musiken som en frälsare: i låten ”Saint” från ”Utopia” sjunger hon om musik som om det vore en person, ett helgon. 

Hos Wagner och Björk ligger det filosofiska och världsomspännande aldrig särskilt långt från det mellanmänskliga eller det erotiska. Och båda deras konstnärskap präglas av en dragkamp: å ena sidan längtan efter omvälvande pånyttfödelse, å andra sidan behovet av lugn, hem och harmoni. 

Senast Björk spelade i Sverige var 2012, då hon gav en hänförande, extatisk konsert på Stockholm Music & Arts. Sedan dess har hon släppt sina två mest privata och sårbara album, ”Vulnicura” och ”Utopia”, och det är från en ny styrkeposition som hon intar scenen på Dalhalla. Scenografin är en paradisvision: en roterande jättetron av grönska och mossa ur vilken Björk uppenbarar sig som den hinduiska fruktbarhetsgudinnan Lakshmi omgiven av sex flöjtspelande kvinnor, rosa scengolv, en enorm blomma som öppnar sig och visar sig innehålla ännu en flöjtist, vackra videoprojektioner av filmade eller datordrömda naturmiljöer.  

Flöjtseptetten (Viibra från Island) utgör det huvudsakliga ackompanjemanget till Björks mäktiga sång, men bandet innehåller även en harpist, en trummis och en laptopmanövrerare. Majoriteten av konsertens låtar är hämtade från ”Utopia” med dess fascinerande sammanflätning av flöjtöverflöd och inkännande elektroniska beats. Uttrycket är så distinkt att man lätt missar själva låtarna vars texter är bland det mest raka och drabbande som Björk skrivit. När hon blir politisk – textraderna ”Let’s clean up / break the chains of the fuckups of the fathers / it is time for us women to rise and not just take it lying down” – blir det jubel och applåder. Men låtarna med fantomsmärtor efter den uppslitande separation som hela ”Vulnicura” handlade om, och det ytterst försiktiga hoppet om ny kärlek, är minst lika starka.

Ett par crowdpleasers blir det, i form av ”Isobel” där flöjterna ersätter originalets stråkar (med berusande resultat) och ”Human behaviour” där de i slutet av låten imiterar originalets riffrockande elgitarr. Men den som hade hoppats på en greatest hits-kavalkad blir besviken, och jag hör en del surt muttrande när publiken rör sig upp från den storslagna stenbrottsarenan efter att den en och en halv timme långa konserten är över.

Själv är jag salig efter att ha sett en av vår tids mest kompletta och begåvade artister och svepts in i hennes intensiva vision av kärlek, musik och framtid.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-07-15)