Trio Nova 
Verk av Germaine Tailleferre, Einojuhani Rautavaara, Gabriel Fauré och Johan Ullén
Scen: Grünewaldsalen, Stockholms konserthus.
Speltid: 2 tim inkl paus.
Betyg: 4

En liten cykelolycka har hindrat Cecilia Zilliacus från att kunna spela violin den senaste tiden, så den inbokade konserten med trion ZilliacusPerssonRaitinen (ZPR) med gäster har ersatts med Trio Nova – cellisten Kati Raitinen från ZPR, violinisten Klara Hellgren och pianisten Terés Löf.

Det blir en konsertkväll som accentuerar den intimitet som kammarmusik rymmer. Det känns nästan som att man har bjudits hem till ZPR (som arrangerar denna konsertserie) och att Trio Novas konsert äger rum i deras vardagsrum – stämningen är varm och hjärtlig, musikerna presenterar verken själva och pratar om sin relation till tonsättarna, och arrangörerna bjuder till och med in alla som vill från publiken till eftersits.

Och intimitet är ju trevligt, men det som gör konserten minnesvärd är musiken som framförs. Den underskattade franska tonsättaren Germaine Tailleferre har en intressant karriär. Hon var den enda kvinnan i det modernistiska supergänget Les Six som var en frisk fläkt i fransk konstmusik på 1920-talet, men hon komponerade ända fram till det tidiga 1980-talet. Denna konsert inleds med två korta verk för violin och piano, ”Adagio” (1924) och ”Pastorale” (1942), bägge milt impressionistiska och stillsamt vackra, man vill höra mycket mer.

Rautavaaras sonat för solocello skrevs 1969 och precis som alla verk som skrivs för denna sättning är det svårt att inte jämföra med Bachs solocellosviter. Rautavaara kommer dock undan med hedern i behåll. Detta är kärv men inte poserande tillkrånglad musik, mycket känslofylld och svårmodig men utan ett gram sentimentalitet.

Höjdpunkten är ändå Faurés pianotrio, skriven ett par år innan han dog 1924. Fauré är lågmäldhetens mästare, en underbar brygga mellan romantik och impressionism, alltid smakfull men aldrig på ett servilt sätt. När Trio Nova skakar liv i denna lätt vemodiga pianotrio påminns man om vilken oerhörd styrka som finns i ren musikalisk skönhet.

Mindre intressant är Johan Ulléns ”Dödssynderna”, en tangosvit i sju delar som Trio Nova har framfört många gånger sedan de uruppförde verket 2009. Idén att karakterisera de sju dödssynderna är inte dum – men varför i tangoform? Ullén har visserligen komponerat en hel del tango och är ingen främling i denna värld, men det vilar ändå något pastischartat, melodramatiskt och distanserat lustigt över dessa stycken. Dödssynderna låter märkligt allvarsbefriade när de dansar fram med en ros i munnen. Bäst är avslutande ”Tango Ira” som gestaltar vrede på ett rakt och innerligt sätt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-01-30)